Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14». LAND OCH STAD.
N:o 37
En liten sannsaga,
(som liör till föregående kapitel)
^l^ket var en gång en mäktig man, som var föreståndare
,~ils för cn stor affär. Han sade en dag åt mig: „gärna
’CS& vill jag i 1o. S. införa en årsannons om vårt
bolags värksamliet". — „Taclc för löftet", sade jag och
nik-kade belåtet.
Efter cn månad mötte jag händelsevis samma man.
Han skyndade att yttra: „Jag har alldeles glömt bort
den där annonsen, hicn i morgon skall jag sända den."
„Tack för löftet," sade jag och gick.
Efter två månader mötte jag honom ånyo. „Jag har
varit sjuk, hvarför det ej blifvit af med afsändandet af
annonsen", yttrade ban, „men på eftermiddagen–-—
„Bra, bra", sade jag och gick.
För ett par veckor sedan mötte jag åter den mäktige
mannen. Han kom fram till mig och sade belt vänligt: „Ja,
den där annonsen vi en gång talade om, den har jag ej
haft tid att skicka; jag har haft så fasligt mycket arbete.
Ocli i vår affär spelar den ena annonsen ingen roll." Jag
sade ingenting, men jag tänkte: affärsmännen inbilla sig
att ickc andra än dc kunna hafva det fullt upp med
arbete. Ja, de stora i världen lia sällan tid att tänka på
de små!
Nornan.
i^Riet är kanske bekant för Land ocli Stads läsare,
att längre fram på hösten stora tillställningar
komma att arrangeras i hufvudstaden och
troligtvis äfven på många ställen i landsorten till
for-mån for Svenska Folkskolans Vänner. Till dessa
tillställningar kommer ett större festalbuin att utgifvas
i hufvudstaden, ett album, för hvilket man sökt
intressera eii stor del af vår inhemska svenska
skriftställarekår. Redan har redaktionen för „Nornan" —
så kommer albumet att heta — emottagit bidrag ocli
löften om bidrag af rätt många framstående pennor,
ocli man hoppas att mången, som än ej beslutit sig,
i de närmaste dagarna skall göra det. Äfven talrika
artister, bland dem Edelfelt, Berndtson, Alirenberg,
Mexmontaii, fru Segerstråle med flere ha lofvat
bidrag i form af illustrationer, livadan man kan hoppas
på att Nornan blir något för våra förhållanden
enstaka i sitt slag. Äfven våra förnämsta kompositörer
lia lämnat bidrag: Wegelius, Flodin och Jean
Sibe-liiis. Bland författare, som redan inlämnat uppsatser,
nämna vi här några:
Z. Topelius liar för Nornan skrifvit en härlig
dikt, „I aftoiihign", en af de mest storslagna dikter
som flutit ur lians penna. Björnstjerne-Björnson —
en skandinavisk hedersgäst i Nornan — liar insändt
två små präktiga dikter. Vår landsman E. v. Qvanten
i Stockholm liar äfven strängat sin lyra och inlämnat
en högstämd dikt: „Finland". Bland öfriga skalder
nämna vi Gånge Rolf, M. Lybeck, G. v. Numers —
en förtjusande „ Österbottnisk aftonstäinning" — H.
v. Becker, A. Berndtson, nied flere. K. A.
Tavasterna har ej ännu inlämnat sitt utlofvade bidrag.
Vidare äro följande skriftställare representerade: C. G.
Estlander, A. O. Freudenthal, J. Reuter, V. v. Born,
A—i—a, W. Runeberg, Th. Lindh, A. J. Nygren
— en präktig Byyralla på Kveflaksmål — V. Öhberg,
föreståndarinnan för Ekenäs seminarium II. Sohlberg
med flere. Månget aktadt namn, som icke flinies
iippräkiiadt i det ofvanstående, hoppas redaktionen
nied säkerhet att ännu få upptaga i förteckningen
öfver Nornans medarbetare. Man liar nämligen velat
gora Nornan till eii föreningspunkt för alla, eller de
flesta af deni, soln här i vårt land skrifva ocli dikta
och sjunga på svenska språket. Då soni sagdt äfven
en mängd artister sällat sig till skaran af
skriftställare, hoppas man, att Nornan skall spridas till alla
delar af vårt land, något som är nödigt tör att de
stora utgifterna skola bli betäkta ocli en behållning
uppstå till förmån för Svenska Folkskolans Vänners
kassa. Nornans tryckning vidtager efter par veckor
ocli torde den utkomma första dagarna i november. —
Bland de uppräknade medarbetarne var äfven
namnet Björnstjerne-Björnson. Redaktionen för
Nornan ville nämligen äfven lia de tre skandinaviska
länderna representerade i albumet genom några mera
berömda namn, som en påminnelse om vår svenska
bildnings nära förening nied den skandinaviska. Norge
blir sålunda representeradt af dess mest kända diktare,
Danmark genom den älskliga författaren till ..Nöddebo
prästgård", professor Schalling, signaturen ,,Nicolai".
Sverge önskade man få representeradt genom den af
detta lands skalder, soln här i Finland jämte Snoil-
sky åtnjuter det största anseendet, den genialiska
Viktor Rydberg. Tyvärr torde han icke bli företrädd
i Nornan, men detta beror icke på bristande intresse
hos honom. Tvärtom. Vi vilja här afsluta vår
uppsats med ett utdrag ur det bref han skref till en af
Nornans redaktörer, ett bref, ur hvilket framlyser
de varmaste känslor for vårt land samt
sympatier fiir ifrågavarande företag. Då lians ord äro
bland det vackraste man öfverhufviidtaget får läsa,
taga vi oss friheten publicera detta utdrag, vissa om
att den vördade författaren icke skall anse det såsom
annat än uttryck för en längtan att göra lians namn
än mera vördadt och älskadt på denna sidan
Botten-liafvet. Se här en del af Viktor Rydbergs bref:
— — — — — Den tid, då jag läste dessa
böcker, hade jag två sorgeämnen att grubbla öfver:
Det ena var förlusten af niiu nior, det andra var mitt
fäderneslands förlust af brödralandet bakom
Botteii-liafvet. Min fader var en gammal krigsnian, soni
redan vid 17—18 års ålder bar vapen och deltog i
de sista scenerna af det från svensk synpunkt
tragiska drama, som ändade nied denna förlust ech han
talade därom ofta ocli på ett sätt, som fanatiserade
mig. Fanatismen vek med åren, och man liade
slutligen att finna sig i tröstegrunden, att hvad som skett
var bäst för finska folket själf, för svenskarna äfven,
sanit att minnets ocli de andliga intressenas band
kuuna sammanhålla hvad politiken åtskilt.
Men känslor, som förståndet bortbesvurit, kunna
likväl lefva kvar ocli bevisa sin fortsatta tillvaro, när
händelser inträffa, som äro egnade att frammana dem.
Så är det nil. Sådan är den pröfningens tid, som
nii inbrutit öfver Finland. Men jag vill icke släppa
den tro, att pröfningen skall ytterligare stärka
Finlands nationela lif ocli sluta med seger. Jag grundar
denna tro på det faktum, att historien aldrig, såvidt
jag vet, haft att uppvisa en sådan förening af
manlig hållning och seg ihärdighet med tålamod ocli klokt
tillgodogörande af äfven de svåraste konjunkturer,
som den, hvilken finska folket under de senaste
släktleden ådagalagt för att bevara sin själfständighet ocli
fortsätta sitt samhälles uppbyggande på fri grand-
Jag glädes af edert anbud att få lämna en tråd
till det föreningsband, hvilket är afsedt för deni, soni
i Finland skrifva och sjunga ocli dikta på svenska
språket. Men det borde, andligen förstådt, vara en
nervtråd ur mitt hjärta; det borde vara det bästa
jag kunde åstadkomma. Nu är jag icke i stånd till
denna operations företagande. Jag liar nyss afslutat
en arbetsam termin i Stockholms högskola*), och
sommaren, som skulle bjudit mig hvila, blir i stället för
mig en hård arbetstid på griiiid af löften, som måste
infrias till förläggare. När den arbetsbörda som ini
tynger mig, blifvit lättad ocli jag kan andas fritt,
vill jag försöka, om jag kan åstadkomma något,
värdigt den uppgift, hvarmed ni ärat mig. Men då har
Nornan redan sett dagen. Men på något sätt torde
väl ändå det bidrag jag önskar lämna komma till
användning, äfven om det ej kan ske förrän
nästkommande år. — — — — —
Det lider intet tvifvel att dessa ord skola läsas
nied glädje och tacksamhet på denna sidan
Botten-liafvet. Ocli att Nornan formätt uppväcka både
Viktor Rydbergs och många andra berömda mäns
intresse, talar för att den, såsom redaktionen hoppas,
skall lia framgång och söka sig väg till hvarje hein
i detta land, där den svenska diktningen ännu äras
och älskas.
Folkstriden om Slesvig1.
Cf
WT i skola nu gora våra läsare bekanta med ett
y< stycke ur Nordens historia, hvarom de flesta
icke torde veta mycket, men som dock är väl
ägnadt att intressera oss. Striden oni Slesvig icke
blott rör ett folk, som i mycket står oss nära, utan
visar oss äfven, liiiru den så kallade näfrätten ännu
i vårt upplysta tidehvarf på det mest oforsynta sätt
tillämpas. Å andra sidan är det upplyftande att se,
huru kraftigt ett litet folk kämpat för hvad det äger
dyrbarast: sitt språk ocli sin politiska frihet.
Slesvig är ett landskap, hvars invånare till stor
del utgöras af danskar, och det har också länge
tillhört Danmark. Men ilet liar äfven en tysk
befolkning och bildade i tiden jämte Holstein en del af det
*) Brefvet skrefs i hörjan af sommaren. V. Rydberg
är som bekant professor i kulturhistoria vid Stockholms
högskola.
tyska statsförbundet. Denna dubbla ställning bragte
mycken olycka öfver landet, ty tyskarna lydde nied
ovilja under en dansk herskare och sökte därför göra
Slesvig-Holstein till en oafhängiga stat, soni de sedan
efter sitt eget behag sknlle kunna styra. Under flere
århundraden pågick ett ihärdigt arbete att utrota det
danska språket, göra folket tyskt och sedan slita hela
Slesvig från Danmarks rike. Den tyska bildningen
vann alt mer insteg, ocli tyska språket blef det
allena herskande i kyrkor och skolor samt vid
domstolarna. Endast småborgare ocli bönder talade
danska, och äfven de begynte snart skämmas för sitt
språk såsom armt och simpelt. Alt tyktes sålunda
gå de upproriska tyskarna väl i handom.
Man hade väl kunnat vänta, att de danska
konungarna sknlle inse den fara, som hotade riket genom
Slesvigs förtyskning, ocli att de sknlle afhjälpa de
rådande missförhållandena, men så skedde icke. Det
fanns ingen, som infor kungen förde folkets talan,
och därför kunde de tyska ämbetsmännen lätt föra
honom bakom ljuset. Folket var således hänvisadt
till sig själft, om det Önskade några förändringar till
det bättre. Men länge dröjde det, innan den danska
nationalandan vaknade, länge dröjde det, innan
folket insåg, i hvilken förnedring man ville störta det,
Det var först efter 1830, då konung Fredrik VI
inrättat ett slags representation
(rådgifvareförsam-ling) för Slesvig, som några danskvänliga
representanter begynte uttala sig för modersmålets sak.
Något förut hade denna sak fått sin första
målsman i professor i Kiel, Kristian Paulsen. Han visade,
hvilka orättvisor nian begått mot den danska
befolkningen i Slesvig, huru nian påtvnngit den tysk
bildning och därigenom gjort den främmande för
fäderneslandet, samt hvilken hotande fara för hela riket
detta innebar. Med honom förenade sig flere andra
framstående män, och nu begynte det se ljusare ut
för danskhetens sak. Paulsens och lians anhängares
skrifter väkte öfveralt bland folket en storartad
entusiasm, fosterländska sällskap stiftades, frisinnade
tidningar begynte utgifvas ocli boksamlingar
iipp-rättades.
Denna folkrörelse var naturligtvis alt annat än
angenäm för det tyska partiet. I spetsen för detta
stod hertigen af Augustenborg, en släkting till danska
konungen. Han uppträdde i skrifter mot Paulsen ocli
förklarade danska språket för onyttigt ocli till och
med skadligt för folket. Men icke nöjd härmed,
sträfvade han i hemlighet att lösrycka Slesvig-Holstein
från Danmark ocli själf blifva dess regent. I dessa
förrädiska planer understöddes han med all makt af
den tyska adeln.
Emellertid utbredde sig den folkliga väckelsen
alt längre, trots tyskarnas hotelser och försök att
hindra det. Äfven vid konungens rådsbord höjde sig
nii röster för folkets sak, och följden häraf blef, att
konung Kristian VIII 1840 utfärdade en
språkförordning, genom hvilket danska språket blef det
herskande vid domstolarna i de danska församlingarna.
Till minne af denna förordning föranstaltades den 14
maj 1843 en stor „språkfest" på Skomlingsbankeii,
den högsta punkten i Slesvig. Hit samlades flere
tusen personer för att lyssna till de män, som där
uppträdde som den danskslesvigska befolkningens
förkämpar. En andra språkfest hölls den 4 juli 1845,
men denna blef icke en glädjens fest utan en sorgens.
På två år kan mycket bli annorlunda.
Ty tyskarna knnde naturligtvis icke förbli
ovärk-sannna åskådare af den folkrörelse, som nu
försiggick. Alla hemliga krafter sattes i rörelse, ocli man
förmådde den svage kung Kristian att gora betydliga
inskränkningar i språkförordningen af 1840.
Hertigen af Augustenborg lyckades iitvärka, att lian blef
ståthållare och så godt som enväldig herskare öfver
Slesvig-Holstein. Detta var naturligtvis liktydigt nied
undergång för folkets sak.
Då uppträdde en man, som djärft påminde
konungen om lians löften och förebrådde liononi att lian
brutit dem. Det var Laurids Shaw, en bonde, som
ännu ej fylt 30 år, men som dock lämnat flere prof
på en glänsande begåfning. Han hade ofta innehaft
ordet vid språkfesterna och därigenom skaffat sig
anseende soni eii af de främsta förkämparne för folkets
sak. Sedan lian eu gång haft företräde inför
konungen, bad denne honom att få veta något om folkets
stämning. Skau svarade med ett bref, däri han
framhöll, huru folket länge väntat på att landsens fader
skulle handla, sedan de nu i många år fått noja sig
ined torna löften.
Och det var i sanning hog tid att handla! De
tyska förrädarenas planer hade nu niognat, ocli öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
