Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 29
LAND OCH STAD.
] 163
Om lioii nu blott snart skulle slippa hem! Nu
leker far som bäst med Mari och längtar då efter sin
Elsa —- — — Ocli mor håller på att sticka
strumpor — — — Så var det alltid om aftnarna; mor
stickade strumpor ocli far lekte med dem, spelade på
sin kantele och sjöng. Men med hvad spelar lian nu,
då kantelen är liär hos farbrodern, där uppe på
dennes skåp.
„Tar farbror kantelen där uppe med, när vi fara
hem?"
„Hvad skulle den där att göra?"
„Jo, for att far skall spela."
„Nå, nog har den kantele, som spelar."
Då kautelen var ny, måste den ju vara god.
Men Elsa kände på sig, att bättre än den ganila
kunde den i alla fall ej vara.
Då Elsa lagt sig, kunde hon ej få en blund i
sina ogon, och hon kom ej ens ihåg att läsa sin
aftonbon. Tankarna hade fått makt ined henne, ocli
nu, sedan det blifvit tyst omkring henne, drefvo de
först fritt sitt spel och frammanade for hennes inre
syn hågkomster om hemmet och fadren.
Hon kom ihåg huru fadren låg sjuk och huru
modren baddade hans hufvud med kalla bindlar. Också
hon hade då sökt att mot fönsterrutan kyla sina små
händer och sedan sprungit till sängen för att lägga 1
händerna på den sjukes panna. Fadren såg då på
henne, log svagt och sade sakta:
„Fars egen, lilla trulsa."
En afton var det sedan mycket främmande i
hemmet, bland andra äfven fastern. Alla stodo invid fadrens
säng och gräto. M9dreii låg på golfvet och jämrade
sig. Så steg hon upp, men föll på nytt tillsammans.
Fadren rosslade tungt. Sedan då modren åter reste
sig upp, såg fadren på modren, på henne och på Mari;
sedan såg ban ej mera på någon. Det rosslade till i
hans strupe, bröstet häfde sig högt, och händerna lågo
orörliga i kors på bröstet — — — Dagen därpå
lade de fadren i en svart kista och förde hononi i ett
kallt lider, fastän hon nog grät och sade, att de ej
finge fora fadren dit, ty han skulle där frysa. Sedan
såg hon ej mera till fadren, endast den svarta kistan
då de förde bort denna. Äfven då var det mycket
främmande. Ocli dessa sade att fadren farit till
himmelen. Sedan kom icke fadren tillbaka, så mycket hon
än trodde därpå och väntade; och lilla Mari väntade
äfven. Modren sade dock alltid, att han ej skulle komma
–-Men hvarför hade han då nu kommit?–-
Och här hakade sig Elsas tankar fast och blefvo
sittande.
Så länge liade ban varit borta, där uppe i
himlen –-Icke häller morbrodern, Pekka, hade
kommit därifrån, fastän redan en lång tid förflutit, inte
häller andra, såsom Alma, hennes kusins mor — — —
I Elsas tankar inblandade sig också fasterns ord
-om en ny far och saken trasslade in sig alt mer och
mer. Nu koni lion sannerligen ingen vart. Vid den
tanken stannade hon slutligen, att fadren hade kommit
från himlen i nya kläder ocli med en ny kantele,
säkert gyllene kläder och med en kantele af guld. Och i
den öfvertygelse förblef lion. Ty i annat afseende kunde
lion ej tänka sig något nytt, da for henne fadren var
allra bäst, oni lian var, sådan lian engång varit.
Ögonen föllo iliop på Elsa. Det var sora oni fadren
gläntat på dörren och ropat
„Hvar är pappas pia?-’
Och fadren tog henne i sin famn, och hon
slingrade sina armar kring hans hals och det yfviga, mörka
håret kittlade hennes bara armar, och det långa
skägget kändes sträft, då hon tryckte kinder ocli haka
däremot. Också syster Mari klängde sig upp i fadrens
knä, medan den lilla Elli skrattade i vaggan, då fadren
jollrade med henne. Sedan tog fadren kantelen och
begynte spela, medan lion stödde sig mot fadrens knä
-ocli sjöng:
Litet barn jag likväl sjunger,
fastän ännu späd och kraftlös,
söker endast skämt och löjen,
leker glad och utan sorger.
Modersfamnen står mig öppen,
alltid lilca huld och trofast;
lutad mot min faders skuldra
känner jag mig trygg och säker.
Många gånger hade Elsa hunnit packa sina
saker, innan dagen för afresan ändtligen kom. Någon
del af dagen gick alltid, under det att hon i sin lilla
koffert ordentligt radade in pappersdockorna och de
brokiga bilderna, dammade och skakade liälgdagscliiken
och omsorgsfullt packade in den, tog kjolarna från
knaggen och hängde dit dem igen, vecklade upp ocli
vecklade in den fempennisslant, som hon fått af pastorn,
därför att hon kunde sjunga „0 gode Gud". När så
dagen för afresan värkligen var inne, steg hon upp
tidigare än förut och packade åter om sina saker.
Jag måste packa in alt detta vackert, då jag nu
reser hem, ty far har kommit dit, förklarade lion nu
liksom hon förklarat hvarje gång hon packat.
Då alt var inpackadt, klädde hon strax kappan
på sig. Hon menade att nian ögonblickligen borde ge
sig af.
Men det var ännu lång tid till den stunden, ty de
andra hade knappast ännu kommit på benen. Först
närmare middagen, sedan man ätit frukost, skulle man
bege sig i väg. Så lång blef väntan för Elsa, att
hon slutligen satte sig på bänken, drog fadrens päls
öfver sig ocli grät. Men på samma gång lion grät
öfver att lioii icke genast fick fara, grät hon också
öfver att lion så snart skulle fara.
Farbrodern tillsade Matti att spänna för hästen,
och fastern ropade på Elsa.
„Nå Elsa", sade fastern, „nu får du fara. Men
säg först vackert adjö."
Elsa räckte handen åt Hilma och Helli samt
förklarade att hon nu måste resa hein, emedan pappa hade
kommit dit igen.
„Nå tag afsked af Inka Pieta också."
Elsa sprang ut i koket.
„Skall Elsa värkligen resa nu?"
„Ja, nu måste jag fara, ty pappa har kommit hem."
„Adjo, adjo barn! Kom någon gång ihåg gamle
Inka Pieta!"
Då Elsa blifvit inbonad i pälsarna, så väl att
intet syntes af henne mera än två glimmande ögon,
och placerad i soffan så länge, till dess allt var i
ordninglagt i släden, förklarade lion ännu en gång for
Hilma ocli Helli, att fadren nu kommit hem och hämtat
nied sig en guldkantele, som ban spelade på–-
(Fortsättning följer.)
Benjamin Harrison.
t) et är icke synnerligen länge, blott omkring
halftannat år, soni Benjamin Harrison varit det
Nordamerikanska statsförbundets chef. Förenta
staternas presidenter väljas nämligen för en tidrymd af
blott 4 år, och Benjamin Harrison tillträdde sitt
pre-sidentskap den 4 mars förra året, den 26:te i
ordningen af Förenta staternas presidenter efter
själfständighetsförklaringen den 4 juli 1776.
Det var efter en ganska skarp valstrid, skarpare
än kanske någonsin förut, mellan de båda stora
huf-viidpartlerna i Förenta staterna — det republikanska
ocli det demokratiska partiet — som Harrison, det
republikanska partiets presidentkandidat, på hösten
1888 framgick segrande ur valurnorna. Förenta
staternas president väljes medelbart, d. v. s. genom
elektorer, och elektorsvalen försiggå alltid på hösten fore
det år, då presidentskapet skall tillträdas. Den 6
november 1888 egde elektorsvalet rum, och då
segrade det republikanska partiet, i det att samtliga
Förenade stater utsett 233 republikanska och blott 168
demokratiska elektorer.
Valstriden var, som sagdt, denna gång
synnerligen skarp; och striden stod mellan förutvarande
presidenten Cleveland, demokraternas kandidat, ocli
Harrison, som var de republikanska tullvännernas.
Äfven nykterhetsfrågan spelade en stor roll vid valet
ocli Harrison, som är livad engelsmännen och
amerl-kanarne kalla en teetotaller — absolut
nykterhets-vän — fick alla de många amerikanska
nykterhetspartiernas röster för sig.
Benjamin Harrison är, ehuru snart 60 år
gammal, ännu en till kropp ocli själ mycket kraftig man,
hvartill iitan tvifvel icke minst lians totala
afliållsani-liet från starka drycker och hans regelbundet
värk-sanima lif bidragit. Han är född den 20 augusti
1833 ocli härstammar från en gammal engelsk,
republikanskt sinnad familj. Benjamin Harrison har godt
„påbrå"; ocli karaktäristiskt nog for en president
öfver indianernas forna land, har han äfven några
droppar indianblod l sina ådror. Och i staden Indiana
har ban tilbragt större delen af sitt lif. Efter
afslutade juridiska studier blef ban redan vid 20 års
ålder advokat ocli gifte sig då genast — allting går
så fort i Amerika — med sin ungdomskärlek, miss
Carrie Scott, dotter till en präst i Ohio, där hans
farfaders egendom låg, sanit slog ned sina bopålar l
Indianapolis, hufvudstaden l staten Indiana. Här liar
han altsedan — med ett kort afbrott under
inbördeskriget — lefvat ocli värkat som advokat. Kunder och
anseende vann lian i rikt mått, men icke någon stor
formogenhet, såsom så många andra advokater både
i Amerika ocli annorstädes. „Han skulle vara
miljonär", säga hans vänner, „om lian velat hugga for sig
lika stora arvoden som andra advokater, men lian liar
till grundsats, att en advokat bor vara icke blott
rådgifvare iitan äfven vän till sin klient ocli beliandla
hononi såsom sådan".
Under kriget mellan nord- och sydstaterna
lämnade Harrison såsom så många andra amerikanare
sina lugna, fredliga göromål för att kämpa för livad
ban ansåg för en mänsklighetens lifssak: slafveriets
utrotande. Då nordstaternas liär 1862 drabbats af
flere motgångar, gick Harrison in som löjtnant viel
ett kompani frivillige från Indiana. Han blef snart
under krigets fortsättning öfverste för ett regemente
från samma stat. Och för sin tapperhet utnämdes
lian till general.
Sin politiska bana började Benjamin Harrison
redan vid 23 års ålder, 1856, då han lifligt deltog
i det republikanska partiets agitation vid då skeende
presidentval. Han liar i alla tider med bela sin själ
tillhört det republikanska partiet ocli kraftigt värkat
för dess framgångar. Också har lian icke blifvit
obelönad. I sin stat Indiana åtnjuter lian ett mycket
stort politiskt anseende, han liar varit dess guvernör
ocli en af dess två ombud i senaten i Washington.
Och den 4 mars förra året erhöll lian deii högsta
utmärkelse, som en nordamerikansk medborgare kan
nå: presidentvärdigheten.
Ocli den är lika så god som en kungakrona!
—-
gkef från hnfnmdstaden.
Kära Kalle och Stina!
9lu är marknadeli med dess härlighet slut. 9Jten
det war då sör wisso ej mycket att skryta med! SBädret
war rätt .ruskigt på onsdagen; regnet slog ned och
windén piskade dropparna mot ansiktet. Frusna och
olustiga sågo både köpare och säljare ut. Kommersen
wille alls inte gå.
torsdagen, då jag som hastigast waudrade ned
till senatstorget, war wädret dock wackrare. Stånd
funnos där efter wanligheten i långa rader. Saff-
ransgula kringlor både med och utan mandel,
barn-leksaker, skinnwaror, pipor på röda och långa fkafk,
remtyg, bleck-kärl, wäfnader och annat smått och godt,
som ej så noga kan uppges, lyste fram öfweralt. Iag
köpte dock ingenting, utan klef ned till falntorget och
hamneli. Där |id jag hälsa på mina bekanta srån
Kö-kar. Sjutton skutor hade därifrån infunnit fig till
sta-den. Skepparena woro helt belåtna, ty de fingo 8 mark
för fjärdingen och 5 mark för åttingen med radad
strömming. Själfwa fingo de betala för linet 8 å 9
mark lispundet. 33redwid wåra fkärgårdsbor hade
esterna sina wanliga platser. Deras waror se
min-sann inte frestande ut, ty så smutsiga äro esterna
själfwa. Agg, potäter, smör och ost, war det de hade
att bjuda då.
Från stranden gick jag llpp åt esplaliaderlia samt
stannade då och då sör att titta in i bodfönstren. ®tt
par småsaker kom jag äfwen att köpa, men hwad det
war får ni först jultiden weta. Det år ju ingen
hem-lighet att wi bruka komma ihåg hwarandra med några
små „klappar", så nog kan jag ju redan nu tala om
mina affärer.
9Mr jag få wandrade sysslolös i
lllarknadswim-let och såg titt höger od) wånster, märkte jag med ens
en wäldig skara as stildeiiter, hwilka syra och fyra i
ledet marscherade gatan fram. Som stora skaror af
annat solk följde dem åt, sällade jag mig titt dem od)
wandrade så öfwer Skatnddsbron till 9)iyntgatan 1.
fèixv stannade sångarena och stämde ilpp Suomis sång.
Knappast hade delta skett, sörrän för detta
prokura-torli iwn SBeisfenberg trädde ut på balkongen od)
hälsades där ester några minuter med ett kraftigt
niofaldigt hurra. Studenterna och de öfriga
medbor-garelia "hade nämligen famlats för alt utbringa en
hyllning åt den gamle mannen, fom med rättrådighet
och mod fyllt fin plikt fåfom lagarnas högsta wäktare
i wårt land. 3lu hade han tagit afsked.
Studenterna sjöngo därefter fawolakfarenas fång
med filifka ord, hwarefter herr uoli Sßeisfeilberg höll
följande tal till ben församlade menigheten:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
