Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14».
LAND OCH STAD.
N:o 37
hos honom goda krafter i förening med det
inre jämwiktstillftånd i sinnet, som wi hos
människor och djur kalla godt humör.
For alt hästeli, wår största och bästa tjänare bland
husdjuren, skall rätt kunna göra skäl för denna
be-nämliillg, begär hali fåledes af oss eli förståndig och
wänlig behandling llnder arbetet. Dm wi människor
hafwa wåra fel och swagheter, som wi behöfwa wåra
öfwerordnades öswerseende med, så är det ju i hög
grad obilligt begära, att wår häst skall wara
fullkorn-ligheten själs, ^ali kan hafwa sina egenheter,
med-födda eller sörwärswade, soln fordra fin särskilda
be-handling, fèall kan wara af ett wäl trögt eller wäl
lifligt lynne; han kali wara hårdnlllnt eller lösmunk,
mer eller mindre skygg för hwarjehanda föremål; han
kali t. ex. wisa benägenhet att „ligga på tömmen",
särskildt när det bär af hemåt; hali kan till och med
wara bekajad med så swåra owanor som istadighet,
att trängas mot tistelstången eller med kamraten i
re-det, att ständigt och jämt wifta med swansen o. s. w.
Alla dylika fel och owanar måste behandlas hwar på
sitt sätt med sörstålld och urskillning, om de skola
kunna bortarbetas i stället för att ökas och urarta
alt mer.
Ett bondbröllop i Lappträsk.
(Forts. fr. föreg. 11:0.)
pjå bnidraiinneriia kommit till bröllopsgården,
inforas de i stugan, ocli kaffet kringb,judes.
Därefter går brudgummen upp till lofteskammaren och
hämtar binden och hennes tärna ned i stugan, där
prästen ined sin handbok väntar dem, hvarefter vigseln
förrättas. Efter denna spelas upp en dundrande
bröllopsmarsch, alla taga brudparet i hand ocli Önska dem
lycka ocli välgång. Sedan sätter man sig till bords,
brud och brudgum på hedersplatserna, prästen till
höger och brudsätaii till vänster om dem. Vid måltiden
följes alltid samma matsedel: först bjiides stufvade
abborrar, så en soppa, i hvilken klimpar och potäter
utgöra huvudbeståndsdelen. Soppan är stadig och
god, ocli då den kallnat, så tjock, att nian kan dansa
polka på skinnet. Efter soppan följer stek, sedan
gröt ocli till slut plonimonkräm med torta. Orsaken
hvarför alltid samma matsedel följes är den, att
värdsfolket fruktar att ic5e kunna äta alla nnymodiga
rätter" på ett riktigt sätt, utan gora som den, hvilken
satte sillsallatssåsen på blanc-mangern.
Då alla ätit, föras borden ut och polonäsen
spelas upp. Denna dansar bruden alltid med talmannen.
Sedan börjar den egentliga dansen, hvarvid polka och
fyrkant omväxla med kontra och jänka. Så fortsattes
nöjet ända till sent på kvällen, då det blir tid för
brudgummen att bryta upp och föra sin „ skatt ocli sin
hjärtefröjd" hein. Bonden tager nii afsked af sina
föräldrar, och tåget sätter sig i rörelse i samma
ordning soln förut, utom att bruden åker med sin
brudgum, och lian själf kor för henne. Och det bär af
med god fart! I de byar, som brudföljet passerar,
samlar ungdomen sig vanligtvis vid någon korsväg
för att åskåda ståten. Händer det nii, att de sista
i tåget blifvit något efter de andra, så spela
brud-siarena dem de galnaste spratt och försöka narra dem
att åka in på orätt väg.
Vid ankomsten till brudgummens hem, upprepas
samma ceremonier som på morgonen. Talmannen
hälsar där husbonden från sonen, »som på förmiddagen
rest hemifrån nied sorgeligt lynne, bedröfvelse i hjärtat
och tårfiilla ogon. Nu har lian varit och sökt sitt
älskeliga nöje. Och det har han funnit; obehindradt
ingått i äktenskap nied sin trolofvade. Hans brnd är
munter och glad, klädd i kronor och kransar och
förgyllande spännen. I kväll då hon kommer hafver hon
med sig ett litet följe och så vidare." Till bruden
bringa de sedan hälsningar från svärfaderns gård,
„där borden stå dukade, ljusen brinnande, glasen
rinnande och alla äro välkomna".
I bröllopsgården lyses det unge paret in af
brudtärnorna och alla sätta sig vid det rikt uppdukade
kvällsvardsbordet, hvarefter dansen fortsattes under
glädje och gamman. Nii börjar det också blifva lif
ocli rörelse ute på gården. Den ena hästen efter den
andra kör fram. Det är brudsiarna, „snackabussarna,
som komma. På några ställen få de komma in i
stugan, på andra stiga brud och briidgiini ut på trappan
for att låta beskåda sig af dem. Ar den förra nu i
deras smak, så hurra de duktigt för henne, men
misshagar hon dem, så blygas de icke att säga det midt
upp i ansigtet åt den stackars bruden.
Inne i stugan liar man hela tiden dansat utan
uppehåll, och man fortsätter bela natten ända tils
kronan skall dansas af bruden. En dnk bindes for
dennas ogon. Alla flickor taga hvarandra i hand
ocli dansa i ring omkring hemie, som försöker taga
fatt eii af dem och sätta kronan på dennas lmfviid.
Man tror att den flicka, soln fått kronan först blir
brud. Nu skynda också de gifta kvinnorna till och
försöka röfva bort bruden, som tappert försvaras af
flickorna. Dessa måste dock till slut gifva vika, och
gummorna bortföra triumferande bruden fur att kläda
om henne till ungmor. Brudgummen hissas också upp
och utstötes iir gossarnas krets, hvarefter gubbarne
föra bort honom.
Efter en stnnd återkomma båda, ungmor i mossa
ocli schal bärande en bricka med ost och bröd, iingfar
nied vinkaraffinen och glasen. Alla taga nu for sig
„ungmors-bytet" och dricka de nygiftas skål. Under
tiden spelas: ,,Ungfars skål ska’ vi dricka", i hvilken
visa en vers till alla brudsiares förargelse begynner
med orden: „Snakabussar få inga brännvin, hurra!"
Därefter dansas ännu en stund, och till slut gå alla
för att lägga sig på ett par timmar.
Andra dagen fortsattes på samma sätt, man äter
och dansar ömsom. På tredje dagen brukar ungdomen
ofta kläda sig till behornade och bevingade andar och
hafva då alla möjliga slags upptåg för sig. Engång
på ett bröllop spände de en stark häst för en
långsläde och placerade på denna en bordskifva helt lost.
Sedan satte sig nio å tio personer på att åka och
körde med god fart längs landsvägen, som ledde helt
nära åbranten. Hur det var, så slängdes skifvan af,
och ett, tu, tre trillade hela sällskapet hufvudstupa
utför åbranten på näsan i snön. Man såg en lång
stnnd från vägen blott, huru de kraflade omkring
liksom myror i stack.
Den gången liade ingen mera lust att roa sig.
Annars dansar man ännu en stund, innan stiigan
klädes af ocli brollopsfrojden är sliit. — På detta enkla
trefliga sätt firades fordom och firas flerstädes ännu
ett bröllop i Lappträsk.
—man.
Den nye fadren.
Af Liisa Tervo.
Öfversättning från finskan.
(Forts. fr. föreg. n:r.)
Isa borrade hufvudet in i modrens klänning
undrande hvarför de kallade den där karlen för
pappa, lian som liade rödt skägg ocli icke det ringaste
var som denne. Säkert ville de endast reta henne. Men
hvarför hade modren egentligen sagt det ocli narrat
henne; inte hade hon förut gjort så. Elsa väntade
dock fortfarande att fadren skulle komma och
lyssnade om icke steg skulle horas i portgången.
„Låt oss gå till bords", sade modren; „låt oss
äta, så får du sedan gå till sängs mitt barn!"
„Kommer icke far?" frågade Elsa sakta af modren.
„Han har jii redan kommit; där är far, en ny
far. Var vänlig mot pappa, han är så snäll mot barn.
En bitter känsla fick makt med Elsas sinne; deii
steg iipp soni ett dystert moln, hvilket kastar sin
skugga öfver jorden. Den föreföll på engång så
egendomlig ocli främmande; den sonderslet hennes sinne
och iippväkte en känsla af saknad ocli medlidande.
Elsa fick plats vid bordet mellan modren ocli
Mari. Förut hade hon suttit bredvid fadren på sin
egen höga stol, som fadren köpt på marknaden. Och
fadren lade för henne mat och försåg henne med alt.
Nu stod den stolen borta i vrån med afbrutet ben.
Mannen satt midt emot henne. Sådana fingrar han
liade! Fadren hade på ena tummen en underlig nagel,
men den här hade bägge tumnaglarna lika. Han såg
så fnl ut, så elak, att Elsa icke kunde äta, huru
myk-ket hon än försökte. Tårarna sutto henne i halsen,
och hon var flere gånger nära att brista i gråt. Men
lion höll emot alt hvad hon kunde. Om hon ändå
sluppit bort till gomstället iinder fadrens päls.
»Stackars liten, hon är trott", sade modren, då
måltiden var sliit, och förde Elsa in i kammaren, dit
Mari också följde med. Där lade modren dem till
sängs i den lilla sängen, där de fornt alltid brukat
sofva.
„Läs nu er aftonbön", sade modren och gick ut.
Elsa drog täcket öfver hufvudet och stoppade
noga till alla öppningar vid sidorna, så att icke ens
den ringaste springa fanns kvar. Det kändes som
om utom täcket den nya fadren funnits eller
någonting annat ondt. Men då hon krupit under täcket,
var hon ej rädd, hon kände sig endast trygg. Nii
kändes icke tillvaron så plågsam som vid
kvällsvarden, om också den ännu var otäck och dyster.
Hennes egen. gamla säng var det, som hon sof i, men
den stod nii i ett annat rum ocli ett annat täcke
var det.
Icke en blund kunde hon få i Ögonen. Hon föll
till hälften i en dvala, iir hvilken hon alt emellanåt
häftigt vaknade upp, då någon elak syn visade sig
for henne. Hon läste sin aftonbön och slöt sina ögon,
Hon tykte nn att hon hade svarta bållar i stället
för ögon och att Mari skrattade och hånade ... att
fadren hade kommit hem och lagade det afbrutna
stolbenet samt sedan kom till henne, men skägget var
rödt . . . han kom henne helt nära och gned med sitt
skägg hennes kinder.
Elsa gaf till ett skri och vaknade. Hon var nu
så uppskrämd, att hon förblef klarvaken samt låg och
grät. Och då modren kom för att se om henne, had
hon gråtande att få slippa till farbrodern. Också den
nya fadren kom dit och sade:
„Fy, hvem är det som för oljud om natten. Stora
flickan! Sof nii, så att andra få sofva i fred."
Elsa blef rädd och vågade icke säga något. Men
då den nye fadren gått, bad hon enträget af modren
att få slippa till farbrodern. Slutligen gjorde modren
soni lion bad.
„Det här är just vackert", sade den nye fadren.
Men modren lade Elsa bredvid farbrodren och sade:
„Läs ännu en gång din aftonbon mitt barn ocli
somna sen".
Elsa trykte sig tätt intill farbrodern och läste
sin bon. Här behöfde hon icke draga täcket öfver
hufvudet, hon var icke mera rädd. Genom fönstret
kunde hon se ut på himlahvalfvet. Vädret var klart,
ocli stjärnorna glimmade vackert.
Där nppe äro pappa och lilla Armas, de se hit
ned, tänkte Elsa: Om fadern ändå skiille bedja Gud,
att lian sände en engel för att kora bort den där
karlen.
Då hon betraktade stjärnorna, som blinkade i
det blånande fjärran, och därvid tänkte på fadern,
tillrade tårarna ned för hennes kinder och hennes
sinne grät sakta. Men slutligen tog sömnen i sina
rogifvande armar detta lilla människobarn, som —
för första gången i lifvet — sett sitt hopp gäckadt.
Det finska originalet till ofvanstående öfversättning
ingår i den samling noveller och berättelser, hvilken under
titeln »Syvistii riveistä" utgifves af herr Verner Söderström
i Borgå.
Bref från skärgården.
Hiitis den 6 oktober 1890.
Augiistivädret lämnade naturligtvis ej vår trakt
oberörd. Äfven här kräfde hafvet sina offer. Andra
sjöfarande åter blefvo räddade, utan att de als själf
kunnat medvärka till bärgningeu af sina farkoster
ocli lif. Så var fallet nied en torpare F. Eriksson
ifrån Böhle by. Han for ut som vanligt 2 mil ut
till hafs med skotorna den 2G augusti och då
stormen korn, fick han lämna skotorna i sticket och
länsa undan till Maltskär utanför Hangö by, det vill
säga en sträcka på 4 mil, där hafvet rullade in
ofantliga sjöar. Människorna som voro i båten höllos ej
stilla, utan kastades våldsamt från den ena kanten af
båten till den andra. De blefvo räddade, men huru,
det kunde gubben ej ännii förstå, då han med en så
liten farkost utan segel lätt hade kunnat blifva kväfd
af de stora böljorna. Skotorna gingo förlorade och i
dem låg ett värde af omkring 600 mark.
Hela sista veckan liar varit en Falbvecka. Dock
gjorde stormen ett litet uppehåll, så att de som voro
resta till Ekenäs kreatursmarknad sluppo hem. I går
snöade det. I dag rasade en svår sydlig storm med
regn ända till klockan 12 på dagen, då vinden
öfvergick till NV. Vattnet står högt. De som bo i
städerna eller på fastlandet veta knapt af om det
stormar, men hos oss här iite på hafsklipporna märks det
nog, då nian ser hafsböljorna rusa in bland klipporna.
För den som får vara åskådare går det nog an, men
hur mången fiskare är det ej, som får af alla krafter
arbeta bland dessa böljor och nodgas dock lämna
sin egendom, som han med många års sparsamhet liar
samlat, till spillo och tacka sin Gud, oni han slapp
med lifvet nr faran. Jag vill ej tala om de
hemmavarandes ångest, ty den kan foga nog beskrifvas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
