Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 39 Helsingfors den 24 September 1890
LAND och STÄD.
!k ILLUSTRERAD VECKOTIDNING FÖR MENIGE MAN
Prenumerationspris:
Jör helt år ................3 mk 50 penni.
„ halft „ ................2 „ —
„ kvart..................1 „ 25 „
Märk! Postafgifterna och ersättning för
hembär-ningen i Helsingfors äro häri inberäknade.
UTGIFVARE:
Doktor P. NORDMANN
[Skilnaden 15. Telefon 62a].
MEDARBETARE:
Magister E. LAGUS och lektor K. LINDSTRÖM.
Tidningen utkommer hvarje
ONSDAG.
Prenumeration
emottages å alla postanstalter samt i Helsingfors
Skilnaden 15, Laurents tidningsdepot, Nya vatten serveringen,
Friis bokhandel, tryckeriet Helenegatan 5, Apoteket
Andrégatan 8 samt Sörnäs apotek.
Annonser
à 15 penni för petitrad knnna inlämnas i
pappersbutiken Skilnaden 15 samt å tryckeriet Helenegatan 5.
Lösnummer à 10 penni.
- _
Vinterång-aren Express.
J vårt lands alla ångbåtar, hvilka frambefordra
passagerare ocli gods, har Express det
svåraste varfvet sig förelagdt. Då dess kamrater ligga
i god ro förtöjda i sina vinterhamnar, slutar för
Express sommarhvilan. Den lämnar modigt möljan
vid Hangö ocli styr ut i den kalla vinternatten för
att öfver hafvet nå sitt mål: Sandhamn ocli
Stockholm. Med intresse följa hundrade, ja tusende
personer dess färd. Den ena sänder bortfarande
emigranter en tyst hälsning, den andra ömkar
Enköpings doktorns patienter, hvilka ingalunda äro lifvade
i sjögång, eller tänker han kanske på sina
smördritt-lars välbefinnande, den tredje har massor af
skogsfågel ombord och
önskar därför att
båten snart måtte
nå sitt mål o. s. v.
Ocli
tidningsmännen, ja, de
bry sig icke så
mycket oni, att det
de själfva
skrifvit snart skall nå
Sverge soni icke
mer att svenska
posten snart
måtte befinna sig i
deras
saxbeväp-nade händer. Då
Express sålunda
omfattas med
allmänt intresse,
torde mången gärna
egna eii blick åt
dess bild ocli
några rader ur dess
historia.
För att
möjliggöra vintertrafiken mellan Hangö [-ochStockliolmbe-stälde-]
{+ochStockliolmbe-
stälde+} Styrelsen år
1877 från
Oskarshamns mekaniska värkstad i Stockholm en ångare.
Denna blef Express, som erhöll en längd af lG21/2
fot, en bredd af 231/2 ocli en djuplek vid full last
af 121/2 fot. Båten öfverläts åt ett bolag, men då
detta träffades af flere motgångar, lämnade
Styrelsen Express åt kapten Karl Korsman, som år 1878
från Åbo öfverflyttat till Hangö.
Följde så vinter efter vinter, under hvilka
Express vecka efter vecka gjorde sina resor. 1
medeltal utgjorde passagerarenas antal 1,500 för året.
Isen förorsakade dock tidtals smärre afbrott i
turernas regelbundenhet. Seglationsåret 1880—1881
låg ångaren 4 månader ovärksani, och i februari
1883 frös den in vid Dagö; där kvarlåg den till
slutet af mars. Två år senare råkade Express illa
ut i närheten af Haiigö-fyr, men redde sig dock
lyckligt ur klämman. Slutligen lade äfven den
bistra vinterkölden 1888 en tid hinder i vägen för
dess turer. Summerar man ihop cle turer ångbåten
under de 10 första åren af sin värksamhet måste
inställa, blifva de dock ej flere än 35 af 2G0, hvilka
deii enligt beräkning bordt göra.
Då nu Express åter nästa lördag begynner ett
I skogen.
(Ur „Nornan".)
VINTERANGAREN EXPRESS FRAN HANGÖ.
nytt arbetsår, önska vi dess raske, modiga kapten,
A. Granroth, och driftige redare, kapten K.
Korsman, framgång ocli lycka i deras förehafvande.
j ||v|f in vandring liade varit ytterst angenäm. Ehuru
Jy.Jp, solen redan lutade till sin nedgång, kunde jag
icke slita mig lös. Det var flere år sedan jag
besökt denna trakt, och än var det ett ställe, än ett
annat som lockade mig. Som jag kände belägenheten
mycket väl, var jag ej bunden af några vägar eller
stigar, utan genomkorsade skogen i alla riktningar.
Plötsligt upptäkte jag på ett något glesare ställe en
liten parfvel om tre eller fyra år. Han låg på knä
ocli plockade några lialfmogna lingon, som han genast
förpassade till munnen. Han liade på sig endast
skjorta och byxor, och hvar gång han böjde på armen,
stack den nakna armbågen fram ur ett liål på
skjortärmen. Som det var minst en half timmes väg till
närmaste koja,
frågade jag honom
förvånad; „Hiirii liar
du kommit hit?"
Han steg upp,
stack fingret i
munnen och stirrade
på mig, men gaf
ej något svar.
„Hvad heter
du? Och hvar bor
du?" frågade
jag-vidare. Nu drog
han fingret ur
munnen, flyttade
handen i byxfickan ocli
vände bort
hufvudet, men teg
fortfarande. .Jag
trodde, att möjligen
någon äldre person,
hvilken lian åtföljt,
funnes i närheten
och började
högljudt ropa: „liallå".
—• Intet svar. —
Hvad skulle
jag-göra? Att lämna
honom kvar i det
inbrytande
mörkret vore detsamma
som att låta liononi
tillbringa natten i
skogen. „Folj med
mig", sade jag och
grep liononi i
handen. Han tyktes
vara van vid dylikt ocli följde med utan att
protestera. Att tala kunde jag ej formå liononi till. Det
såg ut, som om ban dunkelt känt, att han gjort någon
dumhet. Snart kommo vi till en väg, och efter en
kortare vandring på denna mötte vi en äldre kvinna.
„Känner ni, hvems barn det här är?" frågade
jag af henne. „Åhja", svarade lion. „Det är
Anderssonskans unge." — „Har du villat dig igen, din
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
