Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 29
LAND OCH STAD.
] 197
Han hade en betjent, som alltid gick bakom honom, och
den han kallade för kammarherre: han hade fickorna fulla
med russin och brunt socker, och dit stack kungen ner
näfven och tog sig eu güpen dä och då.
När jag vaknade på morgonen tidigt, satt far upp i
sängen och ruskade i mor. Och när han fått henne vaken,
så sade han till henne:
„Gack ut i kistan och ta in kyrkekläderna, både
pojkens och våra! Vi gå liän om och se kungen i dag: lian
ska’ komma förbi Nöbbelöf."
Don, som blef glad, det var alt jag! Jag skulle få
gå med!
„Härifråii är ju cn hcl mil dit — och varmt är det",
muttrade mor.
„l)ct var också nå’nting! Den som sitter och sliter
byxonia blanka på ’skomakaretreheningen’ år ut och år in,
kan nog behöfva leda benen emellanåt."
Mor: „Jag tänkte du skulle till Per Frueds och sy
i dag".
»Kogubben tänker ett, ocli fiinaden ett annat!" sa’ far.
Se, lian brukte gärna så’na särskilta ordstäf — och
det är väl efter honom som jag har fått den vanan.
„Men så ligger här ett helt lass med träbottnatofflor
från Per Ers och en bunke selar från Stenkil Måns på
ljungen. Och Stenkilas får du passa: det iir det enda ställe
i byn där" en kan få en mjölkasladd nå’ngång!"
„En är inte född till slaf, fast man är kommen till
världen utan ett halft mantal på fickan. Kanske jag aldrig
får se iiå’11 kung mer; du har inte sett mer än Karl Johan,
och pojken därborta är nio år gammal och har aldrig sott
sin öfverhet, liur tidt han har läst förbönen efter 0111
söndagarna. Vi ska’ gå!"
Så teg ju mor, som hon gärna gjorde, när far sa’, att
det skulle vara så.
När far så skulle bena pannluggen på mig sa’ jag:
„Kungen går väl aldrig med träbottnar?"
„Det skulle jag inte tro han har för nöden till!" sa’
far och skrattade. „Min gamla mästare sa’, att lian liade
aldrig ett par stöflar mer än en enda dag, utan hvar dag
köpes där ett nytt par, och så får skomakaren dom igen
da’n efter och så säljer han dom till de förnäma. Då
beklagar jag kungen: gå ut nya stöflar är inte mors bästa mat."
„Får ban betalt för dem två gånger?"
„Jaha; de säga han förtjänar eu tunna guld om året!"
„Dct var rysligt! Kan cn så riker skomakare
inkomma i Guds rike? Där står ju: ’lättare är en kamel
att gå —–’".
„Dömer icke, så värden I icke dömde!" sa’ far
allvarligt.
Jag teg en stund. Jag såg på fars min, att han inte
liade tykt 0111 frågan.
„Kan kungen göra alt hvad han vill?"
„Han är inte allsmäktig: det är bara En, det vet du".
„Men får han göra alt hvad han kan?"
„Ja, det får lian".
„Får lian ta’ Per Anders’ gård ifrån Per Anders och
ge oss den?"
„Ja, ban får, men ban gör det inte. Han får inte
göra orätt mot sina undersåtar, för det är till honom man
skall gå, när det inte fins rätt att få på annat sätt. Du
kommer väl i håg att prästabonden gick till kungs i fjor
och vann på prästen?"
„Gå de då ända till Stockholm? Här är ju 60 mil."
,,Det är bäst, för då få de snacka med kungen själf."
Så band mor på mig förhänget.
„Hur går det till när de se kungen?" sporde jag henne.
„Karlarna bocka och kvinnorna niga ända till jorden,
och så strö de blommor på vägen — du kommer i håg hur
där står, de gjorde vid frälsarens intåg i Jerusalem."
Det gick rundt i hufvudet på mig: (let var som 0111
jag gått i sömnen, medan jag klädde mig; jag glömde till
ocli med bort hur ondt det gjorde, när mor gned mig bak
öronen och tvålade in hela ansiktet. Det sved i ögonen så
att jag höll på att gråta, men jag sväljde tårarna för
kungens skull. Vi voro riktigt fina: det bästa vi liade var på;
far borstade själf skorna, och mor tog vigselringen, som
låg i bordslådan, utom då hon gick till nattvarden.
När vi så voro färdiga, tog far fram sitt psalmodikon
och så sjöngo vi sv. ps. N:o 300. Det var alltid bruket
hemma 0111 söndagarna och när annars det var högtidligt.
Mor gret när vi kommo till tredje versen:
„Ifrån din konungsliga stol
Ditt anlete, likt Herrans sol,
Skall ljus och glädje sprida."
Jag mins än den dag i dag är hur versen börjar. Och när
mor gret, fick jag göra sällskap: det hängde i mig så länge
jag var hemma — långt se’n jag både hade läst för
prästen ocli exerat.
.lag giclc ut i trädgårdstäppan nordan till: solen
gassade, där fans inte ett moln på himlen och svalorna flögo
så högt, så högt. Jag hade aldrig sett en sådan morgon
— jag kunde inte låta bli att sjunga så smått för mig
själf. Hvad jag skulle bocka mig djupt för kungen! Jag
tog mössan af och gjorde åtskilliga försök för att öfva mig. j
Om jag ändå haft några blommor att strö! Men vi liade
bara lavendel, ett par stånd borstnejlikor och hanakammar,
men de voro utblommade, en rosenbuske, mon där var bara
gröna löss på, och så „soivändaren".
„Solvändareii"! Det for en tanke igenom min hjärna.
Den var så djärf, att jag för själfva dess omöjlighets skull
måste tänka den en gång till.
Ni ska’ veta att jag en gång fått några frön af en
„solvändare" ute hos Ingår i Angagårclen och dem hade jag
sått utanför norra fönstret. Det var nu inte mer än ett
sora kom opp, men som jag var glad vid den blomman, kan
ingen tro: hvar morgon, så snart jag vaknat, reste jag 111ig
på armbågen i bänken ocli såg efter om hon vuxit något
under natten. Jag liade ingenting annat att pyssla 0111, ty
jag liade inga syskon. Men den blomman blef mig både
bror och syster: jag talte med dou, vattnade den, plockade
på den, lade jonl irring stammens nedre del, satte
pilkäppar som stöd för den. Värsta bekymret vållade 111ig mo-
sters gris: ban hade nafsat i den två gånger, så att när
ban var ute, tordes jag ej vara inne på vilkor.
Den tanken som föll mig in, var bel enkelt att ta
min granna, gula blomma, som var stor som 011 tallrik, nu
I1011 stod i sitt, bästa flor, och kasta den till kungen. Det
föreföll 111ig som om jag aldrig skulle kunna ta den, men
det oaktadt rusade jag in efter brödknifven: det var som
0111 jag ville se, huruvida jag skulle kunna göra det. När
jag stod där med knifven i hand framför blomman, kom
jag till att tänka på bilden som stod i „bibliskan":
Abraham offrar sin son Isak. Liksom i yrsel gjorde jag ett
raskt snitt, svepte in blomman i min näsduk och stoppade
paketet i bröstfickan på min buteljgröna tröja. Far och
mor skulle ingenting veta. Jag kände att mina ögon voro
fulla af tårar, men jag ångrade mig ej ett ögonblick.
(Fortsättning följer.)
Bref från landsorten.
Korsnäs den 21 november 1890.
Socknen, som jag till läget redan i mitt föregående
bref beskref, utgöres af en smal landremsa längs
Botten-hafvet: tre mil i längd och en mil i bredd. — Om det nu
kommer sig af dess västliga läge eller däraf, att den på
alla sidor begränsas af svenska socknar, kan jag ej så noga
säga, men visst är, att Korsnäs är en af de få svenska
socknar i landet, där endast ren svensk befolkning finnes. Finsk
gudstjänst hålles högst en gång om året, och den är då
enkom tillstäld för prästens tjänstefolk, som likväl icke på
långt när äro så många som Abrahams 318 tjänare i tiden
voro, utan endast tre. —
Till jordmånen är socknen kanske en af de mest
stenbundna i Österbotten. Ja, om läsaren skulle se de
stenhopar vi plocka ur våra „styck"; skulle armarna börja värka!
Jordbruket kräfver starka armar och en ihärdig vilja.
Detta saknas icke häller här. Träget utvidgas den af
fäderna upptagna åkern och ängen, men det är ju också
nödvändigt : folkmängden ökas och hemmanena böra förbättras.
Utom jordbruk bedrifves här fiske i ganska stor skala —
också det ett tungt och farligt arbete. — Och jag behöfver väl
knappast tillägga, att korsnäsborna, såsom alla andra
öster-bottningar, utmärka sig i träarbetning. Dc flesta
husbönder förfärdiga åt sig själfva hvad som i „snickeriväg" till
huset behöfs.
Du tycker kanhända, att vi således lia alt hvad vi
behöfva. Nej, så väl är det likväl icke. Vår tids
öfverflöds-artiklar hafva förstått att tränga sig ända hit, och dom
måste vi köpa. Likväl sker det icke till sådan mängd ocli
mångfald, som i flera andra socknar. Här påträffas
visserligen öfveralt den „svarta lyxen" — kaffepannan med sitt
goda innehåll, „ryska blader" och „hackatobak", men detta
är ju alt saker, som numera betraktas såsom
nödvändighetsartiklar. Då vi tillika bo „midtemellan två eldar",
Kristinestad och Vasa, så har äfven „eldvattnet" tagit
öfverhanden, ocli det är denna lyxartikel, som just är den sämsta
af alla. Hvilken skada för kroppen ocli själen brännvinet
medför, är så allmänt bekant, att jag icke här vidare
behöfver orda därom. Ett vill jag dock säga: lyckligt det folk
som upphör att supa! — Högst sällsynta äro däremot de
dyrbara sidendukarna och fina klädeströjorna öller något
som hälst „plagg" af fabrikstyger. Af egna får är ullen
och af egen ull är tygen „hoptrampad" af värdinnan eller
dottren i huset. Formen på kläderna är kännspak, ocli en
konstgjord blomma (spiran) i mössan fulländar dräkten.
Hvad som däremot icke förmått att tränga sig väg hit
är läslusten och bildning. Än i dag motarbetas folkskolan
med stor ifver. Hvarpå kan detta hero? Kommer oviljan
från jorden, hafvet eller luften. •— Vi skola undersöka
jorden och arbetet därpå. — När den strängt arbetande
jordbrukaren ser de små barnen med sina böcker, rena
ansikten, kammade hår och „fin fina händer" vandra till
folkskolan kan man sluta sig till at’ Skakningen på hufvudet den
ogillande tanken, att folkskolan skall uppfostra ett
odugligt släkte. Nåväl. Har han rätt? — Nej! — Det är
endast ovanan att se snygga barn och otorstånd 0111 skolans
uppgift, som framkallar detta klander. Det skall också
framtiden utvisa. Barnen kunna ju ej deltaga i det stränga
arbetet, och komma således att lämnas mer eller mindre syss
lolösa i sina hem. AH nu låta barnen använda denna le
(liga tid till inhemtandet af nyttiga kunskaper, kan vill icke
hafva några dåliga följder eller vara illa använd tid.
Tvärtom. I skolan måste barnet hålla sig till ordning, flit och
arbete, genom att det under lärarens vakande öga måste
uppfylla sin plikt i .°.lt det som förelägges. Och dessa
vanor: ordning, flit och pliktuppfyllelse behöfvas nog ute i
lifvet, och skola för barnen blifva lättare att iakttaga, om
de från spädaste åren fått vänja sig därvid.
Min vän! J11 fattigare din torfva är, jn större
ansträngningar af dig kräfves för din utkomst, desto mera
kunskaper behöfver du. 1 de rikare och varmare länderna ger
jorden så att säga af sig själf skördar, och människan kan
där endast genom att sträcka ut sin hand till närmaste
träd taga den full med frukter. Så är det icke här. Hiir
skall allting frambringas genom största omtanke, insikter
och kunskap. Med ett ord: vårt land iir för fattigt att
folket kan lefva titan kunskaper. Det låter därför högst
underligt, att man är rädd för att gifva sina barn kunska
per! Låt din son och dotter gå i folkskolan, ty då
använda de sin barnatid till någonting nyttigt, och de skola ändå
som fullväxta, belt säkert kunna handtera gräftan, spaden
och yxan såsom du nu själf gör. Dessutom har människan
utom nytta äfven glädje af sina kunskaper.
Icke häller frän hafvet har motståndet mot folkskolan
något stöd, ty äfven där behöfves kunskaper, och
isynnerhet 0111 man är ute och seglar och behöfver skrifva hem.
Ja, då måste vi antaga att den, som påstår att
bildning och kunskap äro onödiga i lifvet griper sina
påståenden ur luften. Och det tror också
Harald.
Pyttis den 28 november 1887.
Den tredje „snönederbörden" härstäder inträffade den
20 dennes, och med denna gjorde äfven vintern sitt intåg.
Denna af många redan — i främsta rummet för slädförets
skull — efterlängtade årstid var i början ovanligt Sträng
ocli bister; termometern visade till och med — 24 grader C.
Nu är vädret emellertid, då detta skrifves, blidt och
vak-kert — ehuru mulet — bådande således någon
snönederbörd. Och snö vore ju alldeles på sin plats, t.y ännu
gnistrar det |iå öppna fält åtminstone här och där under
me-darna. På strömfria ställen befarcs isarna inomskärs med
både „apostla"- och riktiga hästar. Skäriboarne eller
„öboarne" kunna således fröjda sig åt att få hvila upp sig en
tid och med sina välfödda eller sommargödda trafvare få
företaga visiter till landskrabborna eller kusinerna på
fasta landet. Och det nöjet vare dem gärna unnadt!
N. A. II.
Från hemlandet.
Senaste fredag var en s. k. blindkonsert anordnad
i Studenthuset i Helsingfors. Publiken, som till
bräddarna fylde den stora salen, borde med intresse och
deltagande de blinda barnens sånger, soni klingade
varmt ocli vackert. Konserten gafs till förmån för
det blifvande blindliemmet, ett af de många vackra
företag, för hvilka varmhjärtade medborgare och
nied-borgarinnor under flere års tid arbetat ocli nitälskat.
Vi skola en annan gång tala litet mer om detta.
Nu blott så mycket, att professor v. Becker, som
afled for någon vecka sedan, testamenterat en stor clel
af sin ansenliga förmögenhet till detta
människovänliga företag, som i följd häraf ganska snart kan komma
till utförande.
Landtdagsproposition. Senaten liar utarbetat
förslag till proposition om de vilkor, under hvilka
brännvin och andra rusdrycker få tillvärkas, hållas på
lager och försäljas, hvilket förslag i hufvudsak är
öfverensstämmande med nu gällande författning i samma
sak. — U. S.
Svenska Folkskolans Vänner fick i förgår genom
fiskeriinspektören doktor O. Nordqvist emottaga 500
exemplar af arbetet Om vattnets nyttiggörande genom
fiskodling H:fors 1887; 500 exx. Om transport af
lefvande fisk H:fors 1887 samt 85 ex. af Iakttagelser
rörande hermetisk inläggning och konservering af fisk,
kött, mjölk och andra födoämnen af I’. Lehmann.
Dessa häften, hvilka förvarats i Fiskeriinspektörens
arkiv, hafva med tillstånd af Senatens
Jordbriiksex-pedition öfverlämnats till Sällskapet för att genom
dess försorg utdelas till socknebiblioteken och bland
skärgårdsallmogen.
Vid läkaresällskapets senaste möte uppläste
professor Holsti ett bref från professor Runeberg, däri
denne redogjorde for den erfarenhet lian under sin
vistelse i Berlin vunnit om prof. Koch’s
behandlingsmetod af lungsot. Af brefvet framgick, att såväl
tidningarnas publikationer soln delvis äfven Koch’s egna
uttalanden gifvit anledning till större förhoppningar
oin medlet än det åtminstone hittills visat sig kunna
fylla. I hvarje fall vore Koch’s upptäkt af en
synnerligen stor vetenskaplig betydelse samt utgjorde
ett löftesrikt uppslag till eii framtida gynnsam
sjuk-beliaiidling. Runeberg ansåg för öfrigt att den
praktiska läkaren för ögonblicket ej hade att vänta
någon fordel af en resa till Berlin samt framhöll, att
såväl läkare som de sjuka gjorde klokt i att ej
lhlii-gifva sig åt altför öfverdrifna förhoppningar utan i
lugn afvakta sakens vidare utveckling.
Ryska kursen var i går Fnik 2: 95 — 2: 90.
Blandade s/nånotiser. I Mariehamns stad utgör
folkmängden för närvarande 241 män och 299
kvinnor, eller tillsammans 540 personer. Å. T. — Vid
Mariehamns navigationsskola funnos den 21 dennes 30
elever inskrifna. Å. P. — Den åländska
strömmingen har under senare delen af hösten varit ovanligt
billig i Stockholm. Då priset på varan hållit sig så
lågt, ha flera försäljare nödgats taga hem sin
strömming igen. En annan del åter liar måst utbyta
strömmingen mot torrfisk, risgryn eller andra likartade
handelsvaror, då priset beräknats efter 14 kronor
tunnan. A. P. — Till folkupplysningssällskapets
folkhögskolefond har ini influtit inkomsten från det vid
senaste sångfest i Jyväskylä hållna lotteriet med 5,334
mark 45 penni. Inberäknadt behållningen af en vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
