Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 6
Helsingfors den 25 Februari
1891
LAND och STAD.
lk ILLUSTRERAD VECKOTIDNING FÖR MENIGE MAN M
-
Prenumerationspris:
för helt år................3 mk 50 penni
„ halft „ ................2 ,, —
» kvart..................1 „ 25 „
Märk! Postafgifterna och ersättning för
hembär-ningen i Helsingfors äro häri inberäknade.
Redaktörer:
Doktor P. NORDMANN (utgifvare) och
magister E. LAGUS.
Tidningen utkommer hvarje
ONSDAG.
—T^©5
Prenumeration
emottages å alla postanstalter samt i Helsingfors
Skilnaden 13, Laurents tidningsdepot. Nya vattenserveringen,
Friis bokhandel och tryckeriet Unionsgatan 20.
Annonser
à 15 penni för petitrad kunna inlämnas i
pappersbutiken Skilnaden 15 samt å tryckeriet Unionsgatan 20.
Lösnummer à 10 penni.
Landtdagsmän 1891.
VI. Vice talmannen i Bondeståndet Edv. Duncker.
C and ocli Stael pryder i dag sin första sida med
den ståtliga bilden af en nian, som redan
länge i Finlands Bondestånd intagit ett af
hedersrummen. Hans lefnadsteckning är i enkla, korta
drag denna.
Daniel Joachim Edvard Duncker föddes den 4
januari 1835 på Kinttula gård i Artsjö socken.
Föräldrarna voro possessionaten Gustaf Duncker
och dennes maka Anna Elisabeth Poppius. Hans
farfader var den namnkunnige öfverstelöjtnanten
vid Savolaksjägare Joachim Zachris Duncker, som
1809 dog hjältedöden vid Hörnefors (se Runebergs
vackra dikt „Den 5 juli"). Edvard Duncker åtnjöt
skolundervisning i Borgå och aflade studentexamen
1855. Efter att fem år senare hafva tagit
filosofie kandidat-examen och promoverats till
magister, begaf sig Duncker till Ultuna
landtbruksinstitut och genomgick där en
fullständig kurs. Vid sin faders död 18G3 öfvertog
han fädernegården och liar sedan dess med
stort intresse egnat sig åt jordbruket och cless
binäringar.
I vårt land, där jordbruket på fullgoda
skäl blifvit kalladt „modernäringen", behöfves
det ej blott män, som förstå att på gammalt
fädernevis odla jorden, utan äfven sådana,
hvilka med öppen blick för näringsgrenarnas
utveckling, arbeta på att göra den nya tidens
upptäkter och rön kända och använda. Till
gruppen af dessa intelligenta jordbrukare,
hvilka i ord och handling värka för
landtman-nanäringarnas uppblomstring hör hr Duncker.
Såsom bevis på det förtroende man i detta
hänseende hyst till hans insikter kan nämnas,
att han såväl af regeringen som enskilda
sällskap fått emottaga en mängd uppdrag. I
egenskap af ombud för Nylands och
Tavastehus läns landtbrukssällskap sändes han 1871
till det 13:de allmänna svenska
landtbruks-sällskapets möte i Göteborg och utgaf öfver
sin resa en sakrik berättelse. I samma
egenskap representerade han det vid
agronomniö-tet i Helsingfors 1883. Känd som en stor
hästvän och ifrare för hästafvelns förbättring,
förordnades han till kronoombud vid
traftäf-lingarna i Finland 1875—1885. Vidare
anlitades hr Duncker som komitéledamot, då det
gälde att uppgöra förslag till en ny lag om
flottning af skogsalster, i skogslags- och
läns-tingskomitéer samt i konritéenia för
uppgörande af reglemente för Mustiala
landtbruksinstitut och sjukvårdens förbättrande på landet.
Såsom en yttring af erkännande för sin värksamhet
som jordbrukare fick hr Duncker vid S:dc allmänna
landtbruksmötet i Åbo 18S1 emottaga hederspriset
en guldmedalj.
År 1872 inträdde hr Dnncker i Bondeståndet
som ombud för Kymmene domsaga och erhöll plats
i bank- och justeringsutskotten. De följande tre
landtdagarna representerade lian Mäntsälä domsaga
och var 1877 ledamot af bank- samt 1882, 18S5 ocli
1888 af ekonomieutskottet. Vid ständermütet 1888
liksom vid cle trenne föregående och vid det nu
pågående utsågs han till vice talman och medlem
af talmanskonferensen. Då hr Duncker leder
öfverläggningarna, sker det förtjänstfullt; till lians väl
utförda och klara andraganden lyssna hans
ståndsbröder med uppmärksamhet. Att han det oaktadt
inom Bondeståndet icke intagar någon af ledarenas
platser, beror som bekant därpå att hans åsikter
ej öfverensstämma med den fenomansktsinnade
plu-ralitetens. —
Sådana äro de allmänna dragen af hr Dunckers
lif. Under sin mångåriga värksamhet som
kommunalman i Artsjö har han så lefvat sig in i
allmogens förhållande, att få torde de herremän vara
som bättre än han känner till bygdefolkets vanor,
behof och önskningar. Alla i hans hemsocken, både
VICE TALMANNEN I BONDESTÅNDET EDV. DUNCKER.
unga ocli gamla, känna väl till Jünttulan makisteri"
och veta, att denne är god att fråga till rå ds.
Knappast har något enda viktigare ärende inom
kommunen afgjorts, om ej hans insikter och klara
omdöme blifvit anlitade.
Som människa har Edvard Duncker i det
dagliga umgänget förskaffat sig endast vänner; så
myk-ket mera förvåning väkte det, då han till följd af
en tadelvärd partiagitation i sin egen domsaga föll
igenom vid valet till landtdagen 188S. Vare det
ock nämdt, att få ledamöter i Bondeståndet torde
på ett värdigare sätt än han hafva fyllt
laiidtclags-mannens ansvarsfulla värf.
Om lämpligheten af 1886-års
brännvinsförfattning.
(rnh’ det komitébetänkande, angående förslag till
för-o[m ordningar angående tillvärkuing och ’försäljning
af brännvin m. m., som utkom sistlidne ar,
intaga vi följande beaktausvärda uttalande af
guvernören i S:t Michels län-
Han anmäler, att af de yttranden, som i detta
ämne till Länestyrelsen inkommit, syntes det
med tämlig visshet framgå, att, om också
förbrukning-en i länet af lagligen tillvärkadt och
försålt brännvin nedgått, hade därjämte
lönnbränningen och lönnkrögeriet efter 18S6 tilltagit
ganska betydligt.
Atl följderna af 1880 års förordning skulle
vara sådana, kunde dock svårligen förvåna den,
. som ville betrakta förhållandena med nykter
blick. I detta afseende yttrar sig- guvernören
sålunda:
„Allmogemannen erfar ur lagen, att
densamma tillåter med få undantag hvarje
välfräj-dad och för redbarhet känd finsk medborgare
att tillvärka brännvin och försälja sin
tillvärkning; han vet att brännvin, åtminstone till ett
visst belopp, får både innehafvas och förtäras
af enhvar medborgare, äfven utan nyssnämda
kvalifikationer. Men då han skall förskaffa
sig-denna vara, som uti hans enkla dietiska och
hygieniska förhållanden utgör ej blott ett af
lians tå, men sedan urminnes tid begagnade
njutningsmedel, utan ock ett bland hans viktigaste
och mest anlitade läkemedel, finner han att
lagen gjort det för honom nästan omöjligt att på
lofligt sätt förse sig därmed."
„Partihanclel med brännvin får på landet
såsom särskild näring icke utöfvas; minuthandel
är icke tillåten och utskänkning — förbjuden.
Och råkar något bränneri finnas i närheten, får
därifrån lagligen köpas endast sådana kvanta,
som bonden sällan har råd att betala och
nästan aldrig är berättigad att innehafva. Det
återstår för honom sålunda oftast att välja
emellan en kostsam och tidsödande stadsresa och —
lönkrogen. Tager man därjämte i betraktande
den relativa lättnad, som i detta hänseende är
stadsbefolkning förunnad, och som för landtbefolkningen
lätteligen kan te sig såsom en orättvisa, äfvensom
svårigheten för den mindre bildade att fatta hvarför
det, som i fjor var rätt och lagligt, i år skall vara
en förbrytelse, så torde man kunna begripa ej mindre
den uppblomstring, i hvilken deu illegala
brännvins-industrin f. n. befinner sig, än ock det af nästan alla
åklagare i länet framhållna faktum, att allmogen icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
