Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42
LAND OCH STAD.
N:o 10
ocli begagnas af finska församlingen i Viborg. Denna
byggnad uppfördes — såsom en gammal inskrift å
kyr-koviiggen utvisar — 1481. Af klostrets munkar äro
numera endast ett par kända, ocli om dem är
ingenting märkligt att förtälja.
Den andra munkorden, som haft fasta bopålar i
vårt land, var franciskanerna. Dess stiftare var
köp-manssonen Franciscus från staden Assisi i
Italien-Han liade helt och hållet dragit sig från världens
buller och äflan ocli egnat sig åt böner och sjukvård.
Sin egendom gaf han bort och sökte frid och
tillfredsställelse i frivillig fattigdom och svåra umbäranden.
Tiggeriets smälek ansåg lian vara ett ypperligt medel till
kristlig själfförödinjukelse; det skulle äfven skaffa ära
inför Guds tron. År 1209 erhöll Franciscus
stadfästelse af påfven för sin orden, den han benämde
Frat-res Minores (d. v. s. de mindre, de obetydliga bröderna.)
Minoriterna blefvo äfven kallade barfotamunkar eller
gråbröder efter sin dräkt. Denna bestod af en
askgrå kåpa med rep om lifvet. Sålänge stiftaren lefde,
yärkade hans brödraskap endast som kringvandrande
missionärer utan att besitta egna bostäder. Men
redan år 1268 ägde orden 8,000 kloster med 200,000
munkar. Den blef särdeles omhuldad af påfvarne, och
blef snart ett tjänstvilligt redskap i dessas händer.
År 1223 grundade gråbröderna i Visby sitt
första kloster inom Sverges gränser och omkring 1270
det mäktiga klostret på Riddarholmen i Stockholm,
hvilket af konung Magnus Ladulås fick emottaga inånga
bevis på ynnest och frikostighet. När de kommo
öfver till Finland vet man ej, men troligt är, att de
åtminstone under 1300-talet vandrade omkring i landet
för att insamla allmosor och utöfva själavård.
År 1403 omnämnes första gången minoriternas
kloster i Viborg. Detta upprättades troligen därför, att
de i östra Finland kringvandrande munkarna af nämda
orden skulle iiga ett härbärge. Platsen där klostret
var beläget är densamma, som nil upptages af en
folkskola i hörnet mellan Gråmunkegatan och Norra
Vall-gatan. Af gåfvor till klostret omnämna vi en.
Den 10 februari 1481 underskrefvo riddaren Erik
Axelson Tott och dennes maka Elin Gustafsdotter (Sture)
ett gåfvobref, hvarigenom de till St: Francisci kloster
i Viborg skänkte sitt gods Nora i Viborgs socken.
Vid gåfvan var fäst det vilkor, att bröderna i
klostret skulle till evig tid vara förpliktade att hålla 3
mässor i hvarje vecka till gifvarenas, deras vänners
och fränders samt alla kristnas själagagn.
Denna föräring gafs vid den tid, då Stephanus
Laurentii var klostrets föreståndare och tillika
högsta chef för ordens provinsen Dacien, till hvilken Fin
land räknades. Han är så vidt man vet den ende
finné, som innehaft denna höga värdighet.
Det andra franciskanerklostret i Finland
upprättades i Raumo. Denna ort erhöll 1442
stadsrättigheter, och vid denna tid torde klostret redan hafva
funnits där. Dess plats angifves af ruiner af dess
byggnader och af stadens nuvarande kyrka, som är
det gamla franciskanerkollegiets kyrka, benämd „ Helga
Kors" kyrka. Ett annat minne från klostrets tid
säges vara den skicklighet i spetsknyppling, som länge
utmärkt kvinnorna i Raumo. Däremot är uppgiften,
att munkarne i staden skulle hafva upprätthållit en
högre skola, benämd Collegium Raumense, orätt. Detta
namn betecknade rätt och slätt själfva klostret.
Det tredje franciskanerklostret fans på Hamnö
i Kökar. Antagligen anlades det i denna ödsliga nejd
för att bereda de resande en uppehållsort på färden
mellan svenska kusten och Hangö. Kanske äfven
munkarne genom att bosätta sig ute bland dess klippor,
önskade mildra sederna hos Kökarboarna, hvilka
sedan gammalt voro kända som ifriga sjöröfvare.
Kapellförsamlingens nuvarande kyrka är uppförd af
material från det forna klostret, som stått strax invid.
Några lämningar af ruiner synes äfven, och utanför
kyrkogårdsmuren ser inan de s. k. munkgrafvarna i
form af 3—4 fot djupa, aflånga och med gräs beväxta
gropar.
(Fortsättning följer.)
En järnväg mellan Helsingfors och Åbo,
VY id en blick på Finlands karta fäster man sig
genast vid det förhållandet, att järnvägarna
liksom sky kusterna. Flere af våra förnämsta
städer utgöra väl slutpunkter på järnvägslinjer, men
dessa stryka af så rakt in i landet som möjligt. Ja,
<let ser lit som om man undvikit att förbinda närlig-
gande kuststäder med hvarandra. Skälet liar
naturligtvis varit det, att man ansett, att
ångbåtsförbin-delsen sommartid så gynnar kuststäderna, att
tilsvi-dare järnbanor mellan dem ej varit behöfliga.
Vill man således nu med bantåg fara från
Helsingfors till Åbo, så färdas mail först åt nordost till
lvervo, sedan åt nordväst till Tojala ocli härifrån åt
sydväst till Åbo. Den tillryggalagda sträckan är 260
kilometer lång; kunde man färdas direkte öfver
Ka-ris och Salo till Åbo, sluppe man att resa blott
ungefär 160 kilometer.
Dessa siffror tala tydligt nog för en bana, som
direkt förbunde landets två förnämsta städer. Därtill
kommer att den föreslagna linjen går genom tätt
befolkade, välodlade bygder. Persontrafiken blef
därför helt säkert stor och likaså varutransporten, ty
förutom en mängd stora jordegendomar och mejerier
finnas icke mindre än 14 järnvärk i närheten af
linjen. De äro Svartå, Fagervik, Billuäs, Fiskars,
Åniinnefors, Kärkelä, Koskis, Skogby, Trollshofda,
Näse, Tyko, Mathildedal, Kirjakkala och Dalsbruk,
vidare Littois och Antskog klädesfabriker,
Skinnarviks, Johannislunds och Iloniemi glasbruk, Vartsalo,
Hakala, Kyrkstad m. fi. ångsågar, Orijärvi
koppargrufva, åtskilliga kalkbruk och tegelslagerier m. m.
Härtill kommer att banan berör flere i landet djupt
inträngande hafsvikar och de stora sjöarna i Lojo,
Karislojo och Vichtis, hvarigenom densamma komme
att tillgodose vidsträkta landsdelars behof af
förbättrad samfärdsel.
Under sådana förhållanden kan man ej annat
än hoppas, att ständerna skola godkänna den petition,
som af hufvudstadens och Åbo representanter
inlämnats i frågan. Petitionen innehåller i slutklämmen
den anhållan
„att ständerna skulle hos Hans Kejserliga
Majestät anhålla om värkställande af fullständig teknisk
undersökning jämte uppgörande af kostnadsberäkning
för en järnväg med tung öfverbyggnad från Åbo
öfver Salo till Karis station samt vidare, med eller
utan begagnande at någon del af Hangöbanan, genom
kustsocknarna till Helsingfors."
En skridskofärd på Dollart.
cRJtyårsdagen 1759 var för invånarne i
nordsjösta-den Einden en stor högtidsdag. Gamla och unga,
män, kvinnor och barn hade nämligen efter
aftonsångens slut förenat sig till ett festligt skridskoparti.
Dollart, den stora hafsviken vid Ems’ utlopp, i
närheten hvaraf Einden låg, hade denna vinter, hvilket
blott ytterst sällan och endast vid mycket sträng köld
inträffade, blifvit belagd med en spegelblänk is, som
var stark nog att bära en stor mängd människor.
Vädret var vackert; det var klart och lugnt.
Omkring kl. 3 på e. ni. såg nian Dollart, så långt
ögat kunde nå, besökt af en oräknelig människomassa,
som i brokig blandning rörde sig på stålskodda fötter.
Öfveralt på de längs stranden mot tidvattnet
uppbygda fördämningarna stodo hundratals människor,
hvilka dels voro för gamla dels ock för okunniga, att
deltaga uti denna sport.
En gammal väderbiten sjöman med sin lilla
holländska tobakspipa i munnen stod bland åskådarne på
dammen och skådade, i det han utblåste blåa rökmoln
i luften, förnöjd på den lifliga rörelse hos den böljande
mängden därute, som än närmade sig stranden, än
förlorade sig i fjärran och som liknade en mångfärgad
i vinden fladdrande duk.
Solen var nära att gå ned vid horisonten, då en
ung man trädde fram till den gamle sjöbussen och
lyfte aktningsfullt på hatten.
„God afton kapten Andresen", hälsade han. ,.Ett
friskt, muntert lif därute på Dollart, sådant jag
aldrig förr i mitt lif sett det här på kusten".
Kaptenen mätte ynglingen med en kall blick och
besvarade hans hälsning blott med ett obegripligt
brummande.
„Ni är fortfarande gramse på mig kapten",
fortfor den unge mannen, „och likvisst skulle jag så gärna
vilja lefva i god grannsämja ined eder. Jag är ju
dock utan skuld till hvad som skett, och det vore mig
en glädje, om jag kunde ändra det".
Hastigare och hastigare livirflade de blå molnen
ur kaptens pipa och fördes af den stilla vinden bort
i fjärran. Och åter träffade hans kalla blick
ynglingen, innan han öppnade munnen till den korta
anmärkningen :
„Det där är blott ett talesätt Erik Gorlinga,
det ger jag icke mycket för".
„Och likvisst må lii tro mig, kapten. Jag
menar ärligt och älskar och aktar er", svarade Erik
Gorlinga.
„Tig, gosse", utbrast kaptenen häftigt. „Sådana
vackra ord hade diii far också på tungan, då jag ännu
ansåg honom för min vän. Då min skuta gick till
botten utanför Kristiansand, då jag hemsöktes af
sjukdom och min hustru dog, då var min gode vän
Gorlinga städse till hands i råd och dåd, och hans börs
alltid öppen för mig mot inteckning i min egendom.
Men då jag åter plöjde hafvet, då utkräfde din fader
sin fodran så att, då jag kom hem igen, min vackra
egendom, som mina föräldrar en gång ägt, befann sig
i hans händer och mitt enda barn, min Maria, stod
på bar backe. Gud har sedan hjälpt mig, så att jag
icke behöfver sakna något och en gång vid mitt
frånfälle kan lämna min dotter mitt hus och en liten
sparpenning, men med vänskapen till Gorlingas är det för
alltid slut.
„ Hvarför berättar ni för mig, kapten Andresen,
hvad hela världen vet, och hvarför skymfar ni min far
ännu i grafven? Kan jag hjälpa, att ni ej betalade
edra räntor. Jag var i mänga år till sjöss långt
ifrån hemmet, och då jag vände åter låg min far på
dödsbädden i det hus som fordom tillhört er. Han
dog icke utan ånger, kapten", fortfor ynglingen med
vek stämma. „Ännu i sista stunden sörjde han öfver
er förlorade vänskap, och lian tänkte äfven godtgöra
er dotter, hvad ni förlorat".
Kaptenen blickade mörk på Erik. „ Jag tror mig
förstå hvad du menar", sade han, „men tala icke
vidare därom. Andresens och Gorlingas äro åtskilda
för all evighet. Blicka ditåt", fortfor lian och visade
med pipan på Eriks strax bredvid liggande egendom,
„détta ståtliga hus, dessa fylda lador voro en gång
min tillhörighet, hvilka en Gorlinga beröfvat mig och
nu skulle jag sälja mitt eget kött och blod till en
afkomling af denna familj. Aldrig Erik, gå du din väg,
jag och mitt barn gå vår".
„Var icke orättvis, kapten", bad Erik. „Jag
älskar er dotter och jag vet att jag ej är henne
likgiltig. Först då ni gifvet oss er välsignelse, skall
hon inför Gud och människor blifva min brud. Maria
är i dag ute på isen med faster Hanna, och jag skulle
icke stannat här, om ni tillåtit mig att blifva hennes
ledsagare".
„Du känner min vilja Erik, och den står så fast
och orygglig som det isfält, som nu täcker Dollarts
yta. Gå, och tala aldrig mera om dylika
förmätenheter! Maria kan aldrig blifva din, hon är förlorad
för dig för alltid!
Ett doft susande ilade genom rymden och långs
stranden; det brusade ur djupet och en vindstöt
livirflade upp en mängd vissna blad.
„Tänk på ert barn, som Gud skänkt till er fröjd
och glädje", sade Erik. „Hvarfor vill ni lösa det
band våra hjärtan knutit? Det förbund, som vi
inför Gud ingått? Hvarför uppoffra två oskyldiga
människors lycka för hatet mot en död? Ert barns lif
_ .__ _u
Erik fick icke afsluta sin mening.
Åter förnam man ett doft brusande och dock var
alt rundt omkring tyst och stilla, och den nedgående
solen sände sina gyllene strålar öfver det i alla
regnbågens färger skimrande isfältet. Kaptenen gick några
steg ned mot stranden. Plötsligen förändrades
dragen i hans ansigte, som antog ett spanande, oroligt
uttryck. Han tog pipan ur munnen och stirrade
andlös på den i fjärran böljande människomassan, som
nu i aftonsolens guld syntes såsom blott en
mångfärgad rand.
Plötsligt sträkte han på sin kraftiga gestalt,
rätade upp sig och ropade med dånande stämma, som
fylde de kringstående med skräck och fasa:
„Allsmäktige Gud i himmelen, isen lossnar — de äro
förlorade !"
Fortsättning följer.
våv
Landtdagsbref. VIII.
|ljg början af landtdagen inlämnade biskop G. Jo-
hansson i Prästaståndet ett så lydande
petitionsförslag:
Till högvördiga Prästaståndet.
Den i alt högre grad tilltagande emigrationen
från Finland till Amerika uppväcker mångenstädes i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
