Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 29
LAND OCH STAD.
66
på människokroppen skall hinna infes, måste en wiss
kännedom oin dennas byggnad od; inrättning samt
wilkoreu sör dess hälsa och wälbesinnande förutsättas.
Det ligger därför i sakens natur, att uuderwisuingen
om rusdryckernas farlighet förenas med allmän
hälso-wårdslära.
Denna sammanställning är så mycket mera
ester-sträfwauswärd, soln underwisning i hälsoioårdslära
redan länge utgjort ett allmänt och lifligt kändt be=
hof i wara skolor — ett behof, hwars ashjälpande i
betydelse sör hela wårt folks wälfärd knapt står ester
för nykterhetsreformen. Man besiime blott, hwilka
otaliga lidanden de flesta människor tillfoga fig genom
okunnighet om och uraktlåtande af hälfolärans enklaste
fordringar, huru mycken sjukdom och död därigenom
wållas, hwilken ofantlig mängd wälbehöflig
arbets-kraft därigenom går förlorad både för den enskilda och
det allmänna, ©enom sammanställningen as twå så
djupt ingripande, så synbart nödwändiga
underwis-ningsantnen, som de båda osioannämda, skall yrkandet
på ett rum för desamma i skolans undervisningsplan
få ett ökadt eftertryck.
Landtdagsbref. XIV.
V ;T/i redogöra för ståndens plena den 21 ocli 25 april,
’jrjf||j Frågan om inrättande af en s. k. modellform
i Ivittilli lappmark behandlades samt afgjorde» i
samtliga stånd. Allmänna besvärsutskottet hade
af-styrkt nämda petition, som väkts i Bondeståndet af
representanten för Lappmarkens härad, på grund af att
styrelsen bättre än ständerna är i tillfälle att skänka
saken nödig utredning huru jordbruket möjligtvis kan
förbättras i dessa nordliga, af naturen sä vanlottade
trakter; och blef detta betänkande godkändt i
samtliga stånd.
I Borgareståndet hade hr Clouberg inlämnat ett
petitionsniemorial om att statslån borde gifvas till
uppförande af arbetarebostäder. Petitionen ansågs
vara tillkommen i godt syfte men onödig, då
styrelsen visat sig alt annat än motvillig, då det gält
utgifvandet af sådana slags lån, ocli därför hade
Allmänna besvärsutskottet afstyrkt dess förordande. Detta
blef äfven ständernas beslut, hvadan såledas frågan
icke kommer att föranleda till åtgärd från
representationens sida.
Allmänna besvärsutskottets
sanimanjänkuingsför-slag i frågan om dårvårdsanstalterna antogs af de
tre stånd som behandlade frågan, hvadan ständernas
beslut blef att anhålla: att H. K. Majestät täktes, så
snart arbetet på den beslutade centralddrvårdsanstalten
i Tammerfors blifvit utfördt, eller redan därförinnan,
vidtaga åtgärd för uppförandet i Vasa eller Uleåborgs
län af en kar- och vårdanstalt för sinnessjuka.
Bevillningsutskottets betänkande N:o 2, i
anledning af nådiga propositionen N:o 17, angående
bevillning för maltdrycker, behandlades af samtliga stånd.
Talmanskonferensen hade väkt förslag därom, att
stånden endast eventuelt skulle besluta om skattens
belopp, lämnande öppet åt Statsutskottet att vid
budgetens uppgörande tillse, hvilket belopp kunde anses
behöfligt. Detta förslag godkändes af samtliga stånd
utom Bondeståndet, hvars beslut skulle vara definitivt.
ITtskottsbetänkandet, som föreslår skattens höjande
från 1 mk till 1 mk 50 p:ni för 10 kilogram, antogs
af Präste- och Bondestånden, men förkastades af Adeln
och Borgareståndet. Sistnämda stånd antog dessutom
ett af hr Heikel forniuleradt förslag till ingress om
införseltull på maltdrycker. Frågan måste bli
föremål för sammanjänkning hös de skilda stånden.
Ett i Bondeståndet väkt förslag om delning af
Kajana provincialläkaredistrikt förkastades, i enlighet
med Allmänna besvärsutskottets förslag, af Adeln och
Borgareståndet, hvadan frågan fallit.
Flere andra ärenden, bl. a. Statsutskottets
synnerligen viktiga betänkande N:o 3 i anledning af
finansexpeditionens i Kejserliga senaten till Ständerna
afgifna relation om statsvärkets tillstånd
(betänkandet omfattar 120 sidor) behandlades endast af en del
af stånden, hvadan några ständerbeslut icke ännu
föreligger i dessa frågor, hvilka vi skola tala om i
nästa bref.
Till stånden ha utdelats Berättelse af
Civil-ex-peditionen i senaten (27 sidor); Fångvårdsstyrelsen
berättelse för år 1889 (50 sidor jämte flere
teckningar); en redogörelse för Finlands hypoteksförenings
värksamhet under året 1890 (15 sidor); en broskyr:
Hvilken sjöhamn är lämpligaste ändpunkt för Sata-
kunta banan? en rätt värdefull utredning i denna
viktiga järnvägsfråga. Den pläderar för järnväg från
Björneborg till Mäutyluoto vid Biifsö samt åtföljes af
en karta öfver nämda sträckring.
Äfven liar framlagts i ståndens kanslier en
polemisk uppsats, Finlands Arkeologiska myndighet,
skrifven af statsarkeologen, professor .T. B, Aspelin,
föranledt af en petition om inrättandet af en arkeologisk
byrå i vårt land. Broskyren är så polemisk, att man
genast vid genomläsandet börjar frukta, att diir
„gömmas ugglor i mossen".
Björnjägaren Lloyd,
en inan, hvilken under detta århundrade i Sverge
blifvit mest beröincl och namnkunnig såsom
björnjägare, är en engelsman vid namn Lloyd. Ar 1823
kom Lloyd till Sverge för att bese landet och möjligen
skjuta ett par björnar ocli älgar, jaktbyten, som de
brittiska jagtmarkerna i all deras rikedom ej kunna
erbjuda. För detta ändamål vände han sig till den
svenska jaktens dåvarande främste man,
hofjägmästaren Falk, och denne uppfylde beredvilligt och
förekommande den utländska storjägarens önskan. Om
den första björnjakten, i hvilken Lloyd deltog, skref
Falk till en af sina vänner.
„De tre björnarna, som jag i mitt sista bref
omnämde, afsomnade deii fjärde januari. Jag hade
•någon anledning att förmoda, hvar deras ide fanns,
hvarför jag endast tog några få vänner med. Vid
letningen kom jag ensam direkt på idet, men blef det
ej varse förrän på fyra stegs afstånd, Alla
björnarna hade då ined lätthet kunnat skjutas af mig,
men jag drog mig tillbaka, signalerade till Lloyd och
återvände med honom till idet. Då sprang den
största björnen upp. Den dödades af Lloyd i trenne skott,
hvarunder jag hindrade cle andra att springa ut, ocli
sedermera skötos dessa af Lloyd i två skott, alt inom
fem minuter."
Detta var annan jakt än att trampa upp
becka-siuer i de irländska mossarna eller smälla på
rapphönsen å Englands stubbgärden. Björnjakten hade
en högre färg och satte blodet bättre i rörelse. Lloyd
valde Sverge till sitt hemland. Han hängaf sig åt
det slags björnjakt, som egentligen gjort honom
namnkunnig, nämligen att med en eller två följeslagare
söka uppringa björnar för att skjuta dem i idet. Det
var den gamla svenska bondjakten å björn, som Lloyd
för sin del gjorde till lierrejakt. Hvarje vinter klädde
sig denne herreman i den värmländska vadmalsrocken
och tog med sin följeslagare kvarter i aflägsna
bondgårdar, men stannade äfven i någon öde fäbod ute i
vilda skogen. Än höll han till i Värmland, än i
Dalarne, och tiomila skogens vildmarker, af ålder en
god björntrakt, genomströfvades härs och tvärs.
En gång clå Lloyd genomletade en björnholmning,
låg det öfversnöade idet på öppen mark och kunde
icke märkas under den jämnfallna snön. Lloyd kände
plötsligen, huru något rörde sig under hans fötter.
Blixtsnabt steg han åt sidan, vände sig om och sköt
den uppstigande skogskonungen, den gamle
björnhanen, en kula genom hufvudet. — En annan gång hade
Lloyd ocli lians följeslagare skjutit björnungarna, men
björnhonan var blott sårad. Jan Finne, Lloyds
följeslagare, laddade om sitt gevär. Lloyd själf stod
invid en mer än meterhög trästubbe och sökte med
den till skydd att rädda sig undan ramarna på den
rytande björnhonan, som stod på andra sidan om
stubben. Det var några långa minuter, och slutligen
ämnar björnhonan kasta sig tvärt öfver stubben, men
då smäller skottet. Jan Finne skjuter bra, men
laddar mycket långsamt", yttrade Lloyd.
På sådan jakt gick det dock icke alltid lika
lyckligt. Viel ett tillfälle sprang en sårad björn på Lloyd,
fick honom under sig och bet honom i hufvud och
armar. Men „Pajas", den trogna hunden, drog genom
sitt alt häftigare anfall björnens uppmärksamhet åt
annat håll, sä att han släpte Lloyd, hvarefter en kula
från Jan Finnes omladdade gevär snart gjorde slut
på jakten. Lång tid efteråt hade Lloyd känningar
af björnens omilda framfart, dock icke mera, än att
han på fjärde dagen därefter kunde, ehuru med stor
ansträngning, fortsätta jakten. — Men vanligen
lyk-kades det Lloyd att genom djärfhet ocli träffsäkerhet
fälla björnen i första eller andra skottet. En gäng
låg nalle i sitt öppna ide och tittade yrvaken omkring
sig. Detta ypperliga tillfälle att skjuta honom
förfelades dock, hvarom Lloyd själf berättar följande.
»Då jag icke ansåg det vara någon brådska,
siktade jag på öronroten, det ömtåligaste ställe, som
kunde åtkommas, men just då ändrade lian ställning
och vände ansiktet mot mig. Nu mattade jag åt
pannan, midt emellan ögonen, för att spräcka lians
hufvudskål, men just då jag fick säkert sikte och skulle
skjuta, tog han ett skutt upp ur idet och var inom
ett ögonblick ur sikte. Några dagar därefter
påträffade jag honom ånyo, då han låg på öppna marken
vid foten af en stor gran och just höll på att vakna.
Men nu förlorade jag icke eu sekund med att aftaga
vantarna, hvarpå jag genast sprang fram och sköt
honom en kula genom hufvudet, så att lian dog utan
att det ringaste hafva ändrat sin ställning."
Denna snabba metod, att springa inpå björnen
så nära som möjligt, använde Lloyd alltid sedan,. så
snart det lät sig göra. „För att bekänna sanningen",
yttrade lian själf, „inedger jag, att jag aldrig gått
så fram utan att erfara en såkallad ’sköttskälfva’,
men det ges väl fa jägare med så starka nerver, att
de ej råka i darrning vid dylika tillfällen."
I sina mannaår var Lloyd nästan hela vintrarna
ute på björnjakter, och ännu vid mycket hög ålder
försummade han aldrig uågot erbjudet jagtnöje. Han
var då bosatt i Vännersborg, där han afled år 1876,
84 år gammal. Icke mindre än 102 björnar har Lloyd
varit med om att döda, och af dessa hafva de flesta
fallit för hans kulor. Lloyd blef den mest
namnkunniga björnjägaren i Sverge, och i Värmlands och
Dalarnas björnmarken finnes knapt någon enda stuga, i
hvilken icke de gamle både minnas „Låjdherren" och
äfven kunna omtala någon djärf björnjakt, som denne
utfört i den närliggande skogen.
Fartygs sammannitningen i Oftersjön.
fe
tidningen fëangö läfes följande: Det irländska
ångfartyget Dnnmore i>ead, som ankom hit den
^ 21 dennes på morgonen hade den 19 på mors
I gonen kl. 5 under rådande stark tjocka sammanstött
med den sweuska skonerten (Ssaias Tegnér, hemmahö=
rande i Helsingborg och på wäg från Trelleborg till
fëusby wik i Småland med den påföljd, att fkonerten
genast sjönk, hwarwid 3 människolif gingo förlorade.
2lngåeude den hemfka händelsen ha wi inhämtat föls
jande närmare underrättelfer.
Dlyekan inträffade omkring 15 minuter sydost om
Utklippans fyr utanför Karlskrona. Duumore £ead
gick med half inafkiu, dels emedan den rådande tjok;
kan, som endast stundom klarnade, så bjöd, dels
emedan kaptenen nted afseende å isförhållandena härstädes
icke ansåg sig ha någon brådska, ©saiaë Tegnér gick
sör bidewind od) babordshalsar i en riktning i rät
winkel mot ångarens. Söefälet fördes wid tillfället å
Duumore .<øeaö af första styrmannen, som tjugu
mi-uuter före sammanstötningen aflöst kaptenen, och å den
swenska skonerten af befälhafwaren fjälf. Från
ånga-ren obferwerades skonerten ide förr, än några
ntinu-ter före kollifioueu, od) antagligt är, att man från
fkonerten ide häller förut hade ångaren i fikte. Dun;
more |iead sökte genast falla undan, men haml ide
ändra sin direktion tillrädligt, innan
sammanstötnin-gen söljde. ångaren rände med sin för fnedt emot
fkonertens akter, font skars twärt af, hwarpå skonerten
genast begynte sjunka. Sammanstötningen war så
håf-tig, att fkonertens rigg gid öfwer bord od; föll emot
irländaren, å hwilken ännu en af råna bewaras som
ett hemskt minne ef katastrofen. Tre minuter efter
j densamma hade det swenska fartyget totalt sjunkit.
[Från Dnnmore |jead nedsattes genast en båt för att
rådda den fwenfka befättningen. Twänne man,
styr-mannen ß. alitderberg från Trelleborg od)
jungman-nen Jens Kriftian fëanfen från Köpenhamn
uppfiska-des äfwen; de tre öfriga, kaptenen N. Jönsson,
soln tillika war fartygets redare, juugmannen Nils
jansen från Öjersjö (21 år) od) koden 3N. F.
Stnders-son från Trelleborg (16 år), omkommo i wågorna.
Dnnmore £>eab flapp undan med tre mindre
bud-lor i fören på babords fida.
Näddningeit af styrmannen od) den danfka jung:
mannen berodde nästan på ren tillfällighet.
Jngen-derå ktmde till en början ses från räddningsbåten.
Styrmannen hade fått tag i en del af skonertens
ak-terspegel odh låg öfwer den, fasthållande sig så godt
han kunde, fëan ropade så länge han förmådde, men
titt slut fweko honom krafterna alldeles, få att han,
då han ändtligen upptäktes, knappaft kunde fatta tag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
