Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
98
LAND OCH STAD.
N:o 25
och käppen dansade på barnens ryggar lika raskt,
om de „liackade" vid upprabblandet af en minnesläxa,
som då de beträddes med groft själfsvåld. Det är
sålunda lätt begripligt, att de mera klarsynta
bönderna belt enkelt uudveko att sända åtminstone sina
döttrar i dessa skolor. Och hvad hade vi egentligen
där att göra? Våra mödrar eller någon äldre gumma
kunde lära oss att läsa, husslöjder fingo vi på fullt
allvar från vår tidigaste barndom öfva i hemmen.
Själfkänslan bjöd, att vi, utan att stappla, läste upp
katekesläxor och bibelspråk samt blixtsnabt gåfvo
svar ur „frågeboken" *) både på de årliga
husförhören och i nattvardsskolan. Nej, de af allmogens
söner och framföralt deras döttrar från denna tid, som
nått en sådan utveckling, att de offentligen kunnat
värka något för det allmännas väl, hafva sina hem
och ingalunda några skolor att tacka för möjligheten
af eu andlig förkofran.
Skrifning och räkning ansågos icke blott för
onödiga, utan till och med för farliga färdigheter för
kvinnokönet, och de få storbönder, som trotsade denna
fördom, tingo höra många spådomar 0111 hemliga
kär-leksbref och en onödig klokskap hos kvinnfolk. Det
skulle mod till att i likhet med min far sända sina
älsta döttrar till skolor i en stad och taga enskilda
lärare till sina söner. Men äfven där sådant skedde,
sträkte sig läroämnena ej utöfver de ofvannämda, om
man undantager att flickorna i stadsskolorna fingo
undervisning i finare sömnad och broderier. Man
betraktade i den tiden de vanliga skolorna som hemmens
underordnade hjälparinnor, och hemmen iklädde sig
belt och hållet ansvaret tör det unga släktets
uppfostran. Man sporde ej: i hvilken skola liar den
flickan eller gossen gått? Utau man sporde efter
hemmen för att förklara för sig den enes duglighet
och goda seder eller den andres dåliga böjelser, lättja
och oarter.
„Folkskolan!" Hvem liade väl i början af
1840-talet, åtminstone på min hemort, hört en sådan
benämning? Sockenskolan, se den kände man till, äfven
0111 man i likhet med mig aldrig gått i den en enda
dag, ty lekkamraterna visste att förtälja de
underbaraste ting om densamma. Denna skola låg vid
kyrkan: de flesta barnen hade långt hem, hvadan de
medförde kost för bela dagen. I den tiden hörde man
aldi’ ig talas om för mycket själsarbete eller
tankeansträngning i skolorna, vare sig för lärare eller
lärjungar. Under sommaren och hösten stod
sockenskolan nästan tom, ty barnen voro då antingen
sysselsatta i hemmen eller ute som vallhjon, tjörepåga,
„barntöser" och liknande. Men om vintern var hon
proppfull af en härdad, skinnklädd ungdom, från fem
till femton år, alla kräfvande undervisning af en
lärare, „mäster" själf. Underlärare och — klasskilnad
voro ännu ej införda bland allmogens barn.
Ifrågavarande skola sköttes viel denna tid af en
hedersman, som fått det betecknande tillnamnet Pär
Käpp. Men om ban förvärfvat sig detta under
tjänstens utöfning, har aldrig kunnat utredas. Mannen
var, liksom nästan alla dåtidens sockenskolniästare,
halt ocli stödde sig ständigt vid eu stadig och
akt-liingsbjudande ekegren, som dock mången gång äfven
tjänstgjorde som mästers medhjälpare vid
undervisningen. Man kan ännu få se lika träaktiga biträden,
men inga så oegennyttiga. „Lille mäster Ekegren"
höll ut år efter år utan all ersättning. Ej sällan
for lian, förd af sin egare, från rygg till rygg, bänk
upp och bänk ned, ined ett ljud som då man piskar
kläder. Och något annat gjorde ej häller „ mäster
Ekegren", då han så där var i farten. Men ett
väsen höll lian på de aluuberedda fårskiunspälsarna, så
att det hördes vida omkring. Vid svårare förseelser
eller ock då katekesläxorna ej på annat sätt ville
fastna i minnet, gick gamle mäster och hans
medhjälpare grundligare ocli följaktligen tystare tillväga.
Skinnpälsarnas hårda skört lyftades upp öfver egarens
hufvud, och mästers föredrag voro då — i hög grad
genomträngande. Därom vittnade pojkarna så
högljudt, som väl i våra dagar knappast någon lärjunge
om sin mästares skicklighet. Flickorna fingo vid alla
tillfällen nöja sig med liandplagg och att få sina
skinntröjor klappade.
Läroämnena voro lika så många som den tidens
„elementer", nämligen fyra: katekes, biblisk historia,
skrifning ocli räkning; och därmed hölls på är efter
år, utan att mäster Pär ändå ansåg sina elever vara
riktigt fullärda. Hvad skulle ban väl nu, om ban
stege ur sin graf, säga om en tid, då ungdomen inom
*) En bok, däri hvarje svar från den vanliga
katekesen var upplöst i en oändlig mängd frågor och svar.
mindre än ett halft år blir hemmastadd i minst tio
olika kuuskapsgrenar, på hvilka den hedersmannen ej
ens kände namnen?
Mäster Pär var en ofta anlitad talman vid
bröllop och begrafningar. Folkmöten voro i den tiden
okända, liksom afväpningsfrågan och löneförhöjning.
Dessa mästers förtroende uppdrag skattades högt af
skolungdomen, ty då erhöll den icke allenast lof
under de dagar gillena varade, utan äfven en viss
frihet att finna på odygd dagen förut, då mäster
förberedde sig för talmanskallet.
När någon af mäster Pärs forna manliga
lärjungar stod brudgum, var den gamle läraren
själfskrifven talman vid högtiden. Var det någon storbondes
son, som skulle stassa till brudens hem, så lyftades
mäster varsamt upp på en sedig gångare, ,,förridarne"
hjälpte honom välvilligt att få ut händerna genom
gluggarna på den veckrika kappa, som ban vid dylika
tillfällen lånade af sin hustru Denna de unga
männens hjälpsamhet var dock föga välkommen för mäster
Pär, som hälst önskade att nämnda plagg skulle
anses för slängkappa och lians egen enskilda tillhörighet.
Det var långt mera befolkningens aktning för
skolmästaren, än dess höga tanke om hans
talmanua-duglighet, som förskaffade honom dessa uppdrag med
åtföljande inkomst af några riksdaler och dito rus.
Ty sägner om hans misstag vid rangordningens
upprätthållande och de oriktiga uttryck, ban begagnat vid
liktalen och förrnaningstale» till några brudpar, gingo
belt tyst man och man emellan. Det berättades äfven,
att ban engång, då han skulle afsluta en
bröllopshögtid med det öfliga talet och en psalm, varit så
skiunögd, att han i stället för boken, som låg på
bjälk-hyllan, råkade få tag i ett bredvidstående syskrin, i
hvilket lian till alla gästernas bestörtning, först själf
sökte länge ocli väl efter psalmen och hvilket ban
sedan lämnade till den bredvid honom stående
kokerskan, socknens aktade barmnorska, för att genom
hennes tillhjälp „få rätt på numret". Detta är nu
visserligen endast sägner, hvilka dock ingalunda förefalla
mig osannolika. Jag erinrar mig hafva bevistat ett
bröllop, där mäster Pär, då ban skulle förmana
brudparet, belt oförmodat kom att förtälja en historia om
ott par gastar, som ban råkat i närheten af en
korsväg och som illa kramat honom, troligen i harm öfver
hans glada sinnesstämning på en natt, då ban just
kom från en begrafning.
Emellertid afled denne vår lärare i början af
1840-talet, innan jag hunnit lära den ädla
skrif-och räknekonsten, hvadan jag kom att göra
bekantskap med en enskild skola af det slag, som då fans
här och hvar i byarna och hvars egendomligheter väl
förtjäna sitt eget kapitel.
Mannen — lian hette Kersten — hade nyligen
flyttat till byn, där ban köpt sig en liten gård i
närheten af mitt hem. Då ban i forna dagar varit
sok-kenskolmästare — halt var ban ännu — och skref
en ganska vacker handstil, åtog ban sig att lära mig
skrifva samt att uppöfva en af mina äldre systrars
stil, som far min tykte hade alt för stor likhet med
brodérnålarna i stadsskolan. Dessutom borde fader
Kersten sörja för att vi ej glömde katekes, ..frågobok"
och „bibelskan", och för detta ändamål skulle bela
förmiddagen användas till utanläsning af dessa ämnen.
Med blandade känslor begåfvo vi två oss en kall
vintermorgon till denna ..skola" och mottogos på
gården af fader Kersten. Han införde oss i sin
nvsan-dade stuga, där hans vänliga hustru oss till ära på
den heta järnugnen upptändt ett rökoffer bestående
af en bit kaksocker, lavendelknopp och rödlöksskal.
Därjämte mottogos vi med den uppmuntrande
underrättelsen, att vi skulle få skolkamrater, i det några
af byns öfriga bönder följt min fars föredöme och
tänkte anförtro sina barn åt Kersten. Nu skulle
undervisningen börja med katekesläsning. — „Huru lång
läxa våga ni er på? ett blad, liva?" sporde Kersten
med uppmuntrande ton. — ,,Hemma ta vi katekesen
och långförklaringen i tre läxor, då vi repetera,
förklarade min syster. Tre läxor, altså „kristendomen
igenom" två gånger i veckan! Kersten såg bestört
och villrådig ut. „Huru länge behöfva ni då läsa
öfver?" sporde ban, i hopp att få sak med oss. „Vi
behöfva inte läsa öfver, Kersten kan vara god höra
upp oss genast", lydde svaret. Det var för djärft,
Kersten rynkade pannan och satte sig. Med
sammanknäpta händer stälde vi oss framför honom.
Men hur ban än ,,hoppade" från budorden till
artiklarna och tillbaka igen, så gingo vi dock som segrare
bort att intaga våra platser på sänggafveln. Där
sutto vi med dinglande fötter och stirrade ömsom på
skapelsehistorien — den vi äfven kunde rad för rad,
fastän känslan för det passande hindrade oss visa detta
— ömsom på järnugnens Sankt Göran, som var en
ny bekantskap. Kersten lagade en hästsele, „kvinuau".
som hans hustru kallades, spann blånor, och då vi,
för att ej åter förarga vår lärare, med några
konstlade stapplingar läst upp vår läxa om syndafallet,
erhöllo vi lof att gå hem till middagen. Detta var
den längsta förmiddag jag ännu hade upplefvat. Och
många kommo denna lik, äfven sedan vi fingo
kamrater. Det föll aldrig Kersten in att under denna
tid sysselsätta oss två med något annat, och det var
värkligen uppfriskande, då han någongång i
vredesmod fattade käppen och med den bearbetade en och
annan skinnpäls, hvars egare eller egarinna ej kunde
reda sig med „en rätt och saliggörande tro". Det
var ett af „långförklaringens" stycken, som det
alltid var svårt för våra kamrater att komma
ordentligt igenom.
Eftermiddagarna gingo vida fortare, ty i
skrifning och räkning var jag ej mer hemmastadd än de
andra. Jag hade altså arbete nog, i synnerhet med
divisionen samt med min gåspenna, som, utom det att
hon ständigt behöfde spetsas, äfven hade den ovanan
att på papperet öfverföra bitar af de sönderkrossade
galläpplen, som utgjorde bottensatsen af Kerstens
hemgjorda bläck. Senare tillhandlade jag mig för tre
skilling min första stålpenna. Priset var högt nog,
men jag tykte då, att en fin penna ej kunde betalas
för dyrt. Kersten yttrade ej, hvad ban tänkte om
den blanka, gula fågeln bland gåspennorna. Möjligen
fann ban det rörande, att en af dessa, som var
gammal och utsliten, nu tjänstgjorde som skaft ocli förde
den nya kamraten fram på ärans bana, ett föredöme
som högst få odugliga pennor hafva storsinthet nog
att följa.
Snart voro vi komna så vidt, att vi som
förskrift kunde begagna — psalmboken. Då fick
Kersten så mycken tid öfrig, att ban kuude mjuka upp
skinn till nya pälsar åt några af sina lärjungar. Det
var då något nytt för mig att skåda. Ack, den
som bara själf hade fått draga det mjuka, aluuberedda
fårskinnet genom den skarpa, vridna järnkrampan,
som satt i dörrposten! Men man fick nöja sig med
att „blott se på". Jag satte mig därvid så lifligt in
i handlingen, att då krampan vid den altför starka
„vegningen" rycktes ut och Kersten damp baklänges
med fötterna i vädret, jag kastade mig så häftigt
tillbaka mot väggen, att mina fötter stötte mot bordet
— med den påföljd, att bläckbuteljen, hvarur Kersten
nyss fyllt „bläckliusen", slogs omkull och genom sitt
svartgrå innehåll bidrog till den uppståndelse, fader
Kerstens fall väkte.
Efter tvänne vintrars förlopp förklarade fader
Kersten mig fullärd. Jag kunde då rätt skrifva af
den kungörelse, som utgjorde mogenhets pröfningen.
Dessutom kunde jag läsa alla hans auktionsprotokoller
och diverse gamla rättegångshandlingar, skrifna med
„gammal svensk" stil, för att ej tala om „Pandoras
ask" eller „Åsnan och tisteln", hvilka utgjorde skrifna
läsöfningar för alla nybegynnare. I räkning ansåg
Kersten det farligt for flickor att gå längre än till
regula de tri.
Ännu en gång spelade Kersten för mig på sin
kära „psalmonika", och så kyste jag för sista
gången handen på honom och „kvinnan". Därpå drog
jag ut från den enda skola jag i Sverge bevistat.
Kräftan.
Vanliga flodkräftan, Astaciis fliiviatilis, hör till
skorpdjurens klass, af leddjurens stora afdelning, är
försedd med ett yttre kalkskal, hvilket årligen
ombytes och bildas i tvänne vid undre sidan af magen
liggande kalkstenar, de s. k. kräftstenarna, hvilka
upplösas ocli lämna ärnue till det nya skalet, samt åter
småningom tilldanas på sin förra plats, sedan skalet
vunnit fasthet.
Honan skiljer sig från lianen genom bredare, med
fransar försedd stjärt och genom att första skalringen
af stjärten närmast bålen på undre sidan saknar
rudimentära fötter, hvilka finnas hos hanen. Kräftan
förekommer mångenstädes i vårt land, i sjöar, kärr,
åar, bäckar med ej för stark ström, hälst med ler-
eller dybotten, där rikligt med växter ocli vattendjur af
alla slag finnas, men ej i salt vatten. Mjuk botten
och kryphål till gömställen äro för densamma ett
lifsvilkor, för att finna gömslen vid skalömsningarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
