Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 101 Helsingfors den 5 Augusti__1891
LÄNDo c hSTà D.
tk, ILLUSTRERAD VECKOTIDNING FÖR MENIGE MAN JP*
Redaktörer:
Doktor P. NORDMANN (utgifvare) och
magister E. LAGUS.
Tidningen utkommer hvarje
ONSDAG.
Prenumeration
emottages å alla postanstalter samt i Helsingfors i
Lau-rents tidningsdepot, Nya vattenserveringen, Friis
bokhandel och tryckeriet Unionsgatan 20.
Annonser
à 15 penni för petitrad kunna inlämnas å tryckeriet
Unionsgatan 20.
Lösnummer à 10 penni.
Ur lapparnas lif.
6liJ/’ii apparna bebo, som bekant, de nordligaste
delarna af Finland, Sverge och Norge. I forna
tider, så, långt aflägsna, att vi från dera icke hafva
några säkra uppgifter om förhållandena i vårt land,
torde detta folk dock ha varit bosatt äfven i
landets sydligare trakter. Därom synas namn sådana
som Lappträsk, Lappvesi in. fl. vittna. Men då
finska stammar inträngde, drefvos lapparna efter
band alt mera norrut. De äro ett egendomligt
folk, omottagliga, som det tyckes, för högre
odling. Medan världen gått framåt på alla områden,
lefver lappen i den dag sora är precis på samma
sätt som för tnsen år sedau, sysslande blott med
sin boskapsskötsel, sin jakt och sitt fiske.
Lapparna äro småväxta, uppnå blott omkring
2l/i allis längd, och utmärka sig i allmänhet
genom bredt och platt
ansikte, nästan rund
hufvudskål, liten, platt näsa,
svart, tunt och sträft
hälsamt svag skäggväxt. De
skilja sig i fjäll-lappar,
hvilka sysselsätta sig med
renskötsel och tillika idka
något jakt, samt
fiskarelappar, hvilka
hufvudsakligen sysselsätta sig med
fiske.
Lappens dyrbaraste
egendom är renen, ett
isynnerhet i vildt tillstånd
ganska ståtligt djur, utrustadt
med en präktig horiikrona.
Detta djur ger sin egare
alt hvad han behöfver:
kläder, mat och dryck; det
bär hans tält från den ena
lägerplatsen till den andra,
och med renen förspänd
för sin släde kan han
vintertid företaga snabba
resor. En rik lapp, som eger
något tusental renar, kan
för sitt öfverflöd skaffa
sig lyxartiklar, på hvilka
äfven detta folk lärt sig
sätta värde. Mot renkött
och hudar tillbyter han sig
kaffe, socker, tobak och
tyg till kläder eller tält.
En renhjord är
ståtlig att skåda. Äfven då
den hvilar, är den icke stilla, utan i ständig rörelse:
än lägger sig ett djur, än stiger ett annat upp.
När renkorna skola mjölkas, drifvas de in i en
inhägnad mellan träden, gjord af ris och kvistar. För
att få fatt på dem begagnar man sig af ett åtta
till tio alnar långt tåg, som lappen med mycken
skicklighet kastar omkring djurets hals eller horn.
Den fångade kon bindes vid ett träd och mjölkas.
Af mjölken beredas små, välsmakande, skarpa ostar,
sora utgöra lappens förnämsta vinterföda. I
september månad infaller slakttiden. Renen dödas
medels ett knifstygn i hjärtat. Af blodet kokas
soppa, och först sedan denna är färdig,
sönderstyk-kas det dödade djuret.
Renarnas förnämsta föda är renlafven, som
bekläder tundrorna och de nordligaste
skogsmarkerna i Lappland med en sammanhängande hvitgrå
massa. Man finner lätt att en hjord på några
hundra eller tusen djur snart nog afbetar all den
renmossa sora finnes på ett ställe; därför är
fjäll-lappen, som hufvudsakligast lefver af renskötseln,
ständigt på vandring. Om sommaren drager han
uppåt tundrorna, där vinden fördrifver den
besvärliga myggen och där renarna ej plågas af för stark
värme. Om vintern flyttar han med sina hjordar
till skogstrakterna, där snön ligger mindre hög, så
att renarna lättare än på tundran kunna skrapa
sig igenom till lafven. Man kan tänka sig hvilket
UR LAPPARNAS LIF.
besvär det måste vara att hålla tillsamman en hjord
på hundratals och tusentals renar under dessa
vandringar, isynnerhet sora hjordarna ständigt
kringsvärmas af skaror af roflystna och hungriga
vargar. Men lappen har trogna hundar, hvilka
förstå att sammanhålla renarna under vandringarna
och vid vilddjurens angrepp. Sällan våga vargarna
anfalla en samlad hjord; men det händer att
hjorden i förskräckelsen skingrar sig, trots hundarnas
vaksamhet, och då ila vargarna åt olika håll efter
cle spridda renarna, och lappen och hans tjänstefolk
ha ett drygt arbete med att uppsöka cle skingrade
renarna och att förfölja rofdjuren. Men på sina
skidor ila de lätt öfver snön ocli täfla i snabbhet
med sin fyrbenta fiende. Mycken möda har
lappen ock att då olika hjordar blandats inom
hvarandra, afskilja sina egna kreatur från andras. För
att als kunna hålla reda på sin egendom, märker
hvarje renegare medels ett snitt i örat alla sina
djur med sitt särskilda märke.
Lapparnas körredskap är enkel, men särdeles
ändamålsenlig och för körsel med renar den enda
användbara. Öfver renens panna bindes omkring
hufvudet ett tåg, och därvid knytes en töm, som
i vanligen är gjord af sälskinn. Vid körningen
bin-’ des den hårdt om högra banden, hvilken skyddas
| af den tjocka, ludna renskinnshandsken, så att
töm-| men ej kan skära in däri. Genom att kasta denna
töm åt höger eller vänster
styr man renen. Kring
djurets hals, hänges en
ring af ludet renskinn, i
hvilken nedtill fästes en
dragrem, som från detta
seltyg löper under renens
bringa och sedan mellan
lians ben bakåt till en ögla
i släden. Djuret bär
äfven ett halsband med en
bjällra. Slädarna äro af
två slag, bägge liknande
små båtar, framtill
spetsiga och baktill tvära;
deras botten är rund och
har en platt köl, sora är
en drvg hand bred och
en tum hög. Det ena
slaget är alldeles öppet, det
andra däremot har
framtill ett hvälfdt, vanligen
med sälskinn öfverdraget
däck, tjänande till skydd
åt den åkande, sora sitter
på slädens botten med
ut-sträkta ben. Lapparna
begagna oftast o däckade
slädar, ty däcket hindrar
deras rörelser; vid
åkningen sitta de nämligen än
på bottnen, än på
kanten af släden; än ser man
dem under full fart stå
upprätt däri.
Då fjäll-lappen
ständigt flyttar mecl sin hjord från det ena stället till
det andra, lönar det sig icke för honom att bygga
sig ordentliga bostäder. Där ban för tillfället
rastar, slår han upp sin kåta, ett tält af säckväf
eller segelduk, om vintern af ylle, nppspändt på
stänger, som resas mot hvarandra i form af en
sockertopp. Öfverst i tältet lämnas en öppning
för röken. Eldstaden utgöres af några flata
stenar, lagda i midten af tältet.
Prenumerationspris:
tör helt år ................3 mk 50 penni
„ halft ..................2 „ —
„ kvart..................1 „ 25 „
Märk! Postafgifterna och ersättning för
hembär-ningen i Helsingfors äro häri inberäknade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
