Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102
N:o 20
Fiskare-lappen timrar sig däremot en
ordentlig stuga vid stranden af någon större älf eller sjö.
Dock är han icke bofast där året om, titan
besöker vanligen under sommarens lopp flere
fiskevatten. Vid hvarje vatten har han bygt sig en kåta
af stänger, hvilkas mellanrum äro fylda med mossa
— en torftig bostad! Alldeles utan renar äro
fiskare-lapparna icke. Mången bland dem eger flere
tiotal djur. Men de kunna ej sköta sina renar |
och följa dem på deras vandringar, utan föredraga
att lämna dem i någon fattig fjäll-lapps vård mot
en viss andel i afkastningen.
Lappens vanliga dräkt utgöres af korta byxor
och en kolt af vadmal, kläde eller renhud,
kragen har vanligen annan färg än kolten själf. 1
stället för väst begagnar lappen det så kallade
bannklädet, som till formen liknar en nattkappa.
Det är af vadmal eller kläde, och fodradt ; upptill
är det öppet för att kunna begagnas som ficka.
Linne nyttjas icke; i dess ställe bäres en grå eller
hvit vadmalskolt eller en skinnpäls med hårsidan
inåt. På hufvudet bär lappen en sockertoppformig
mössa; kring lifvet spänner han ett bälte. Vid
högtidliga tillfällen styr han ut sig med silfverbälte
och silfverbåge, och i allmänhet liar han ott starkt
begär efter glitter och bjärta färger.
Hvarför dö årligen så många barn
i vårt land?
På denna fråga fiuner man i dr Westerlunds af
oss nyligen omnämda lilla skrift om barndödligheten
i Finland ett svar, som borde läsas af alla mödrar i
vårt land. Vi tillåta oss att genom några
utdrag-ytterligare fästa uppmärksamheten på den värdefulla
lilla boken.
I Finland födas årligen omkring 80,000 lefvande
barn till världen, och af dem dö 12- till 13,000 redan
förr än de nått ett års ålder. Och då dessa siffror
upprepas år ut och år in, kan man lätt beräkna
hvilken ofantlig förlust af människolif häraf uppstår för
vårt glest befolkade land; på eu mansålder mer än
en half miljon.
Står det väl i vår makt att rädda dessa arma
barn från en för tidig död? Eller är det måhända
vårt eget fel att en stor del af dem dör förr än de
knapt hunnit börja lefva?
Undersöker man barndödligheten i olika trakter
af landet, Anner man att i eu del socknar endast
tion-dedelen af de nyfödda bortryckas, hvaremot den
årliga förlusten i andra landsdelar är dubbelt eller mer |
än dubbelt större, ända till en femtedel eller till och
med en fjärdedel af de nyfödda. Märkvärdigt nog
förekommer samma antal döda barn något så när re -1
gelbundet år för år på samma trakt, om ock
undantag gifvas från denna regel.
Mau tinuer vidare att barndödligheten icke synes
vara beroende af befolkningens fattigdom eller låga
bildningsgrad; södra Österbotten t. ex., som sedan långa
tider tillbaka varit kändt för mycket hög
barndödlighet, är en väl odlad trakt med förmögen och
upplyst befolkning. Likaså synes barndödligheten ej
härröra af köld och ett hårdt klimat, då i Viborgs län
i landets södra del vida flere barn dö än i norra
Österbotten eller Lappmarken. Ej häller synas
Finlands språkförhållanden eller finska folkets olika
ursprung vara afgörande; kusttrakten, där den svenska
talande befolkningen är bosatt, har icke lägre barn-1
dödlighet än det inre landet. Bland den finska
talande befolkningen anträffas såväl den lägsta
barndödlighet, i Tyrvis prosteri, som den högsta, i trakten
kring Ladoga.
Den omständighet, som däremot utöfvar det
största inflytande på barndödlighetens storlek, är sättet
att uppföda de nyfödda barnen; man kau helt enkelt
säga att där mödrarna allmänt hafva för vana att
gifva barnen di, där dör minsta antalet barn; i trakter
åter där barnen uppfödas på annat sätt, där dö
årligen de flesta späda barn.
Denna iakttagelse har med stor enstämniighet
bekräftats af de flesta framstående läkare i främmande
länder och är också utan tvifvel hufvudorsaken till
barndödlighetens storlek i olika trakter och under olika
tider i vårt land.
Eu läkare uppgifver sig hafva iakttagit att af
235 barn, som erhållit modersmjölk, endast 25, eller
mindre än 10 procent, aflidit under de tre första
lef-nadsmånaderna, men af 04 barn som uppfödts med
flaska, afledo däremot inom samma ålder 33, eller
mer än 50 procent.
Flere bland Europas mest välmående och
civiliserade länder hafva en mycket hög barndödlighet.
Orsakerna därtill äro flerehanda och kunna här ej alla
framhållas; det gemensamma för de flesta är att
mödrarna af en eller aiinau anledning ej kuuiia eller
vilja egna åt barnen all den vård ocli näring som för
dem är nödvändig.
Den högsta barndödlighet anträffas i sådana
länder, där allmän sedvänja är att icke gifva barnen di,
såsom i Württemberg och Bayern i Tyskland, där
det anses nästan föraktligt att räcka barnen bröstet;
vanligtvis näras de med mjöl välling; då komjölk
gifves, är den kall och outspädd; „sudd" stoppas ofta i
barnens mun, samt sömnmedel, opium och brännvin.
På Island är likaså allmänt brukligt att mödrarna
icke anima sina barn; på de närbelägna Färöarna,
där barndödligheten är mycket ringa, få barnen
däremot mycket allmänt bröstet.
En viktig fråga är den, af hvilka sjukdomar
dessa barn dö i så späd ålder.
Samstämmande erfarenhet af läkare och
uppmärksamma mödrar visar att barn, isynnerhet under de
första lefnadsåren, äro särdeles fallna för sjukdomar
i matsinältniügsorganerna, diarré ocli förstoppning,
kolik, väderspänningar, kolerin, m. fl. Af dessa
sjukdomar plågas de späda barnen mest, och samma
sjukdomar äro äfven de allmännaste orsakerna till deras
död. Enligt iakttagelser gjorda af en framstående
barnläkare i Berlin under fyra år utgjorde de i
tarmsjukdomar och före fylda ett år döda barnen mer än en
tredjedel (35 till 37 procent) af liela summan i samma
ålder döda. Af dessa i tarmsjukdomar döda voro
emellertid endast en tiondedel uppfödda vid
modersbröstet och de öfriga nio tiondedelar uppfödda på
au-nat sätt.
Ett af de förnämsta företräden uppfödandet med
modersmjölk erbjuder är således det, att de späda
barnen under den tid de äro svagast uudgå största deleu
af de faror, som äro förknippade med hvarje annan
näring. Isynnerhet under de varma sommarmånaderna
inblandas lätt i denna näring, äfven i komjölk,
sjukdomsfrön medelst vattnet (äfven sköljvattnet för
kärlen m. ni.), hvilka ej ens genom kokning kunna där
oskadliggöras, utan med födan inkomma i barnets
tarmkanal och framkalla svåra ocli hastigt dödande s. k.
sommardiarréer eller barnkolerin.
En annan sjukdom, som vissa tider bortrykt
många späda barn äfven i vårt land, är smittkopporna,
hvilka under den svåra farsoten 1881 och 1882
dödade nära 4,000 barn under ett år i Finland, samt
före vaksinationens allmänna införande härjade ännu
mera bland barn och fullvuxna. Det bästa medel att
förekomma denna sjukdom är, som kändt,
vaksinatio-nen, och bekräftas denna sak däraf att koppfarsoterna
1874 och 1881 härjade svårast på de orter där
vak-sinationen förut mest försummats. Häraf böra
föräldrar känna sig kraftigt manade att låta vaksinera
äfven de späda barnen, och på alt sätt befrämja
vaksinationens allmänna spridning, då den förfärliga
sjukdomen är vida lättare att förekomma än att böta.
Öfriga smittosamma sjukdomar, som isynnerhet
tidtals anstält härjningar bland de späda barnen, äro
mässling, kikhosta, strypsjiika och difterit. Mot dessa
sjukdomar känna vi ännu intet så kraftigt
förebyggande medel som vaksinationen visat sig vara emot
kopporna, hvarför det enda säkra medlet som bevarar
barnen emot dem är att på det onisorgsfullaste
undvika beröring med de personer som hafva sjukdomen,
eller som varit i umgänge med de sjuka.
—^cya-—
Om det mänskliga samarbetet.
(Efter Tliayer).
Ila nyttiga handteringar äro ömsesidigt beroende
af hvarandra och arbeta den ena den andra i
händerna. Handtvärkaren hjälper
vetenskapsmannen, och vetenskapsmannen hjälper handtvärkaren.
Landtbrukaren gör statsmannen icke ringa tjänst, och
statsmannen gör det samma åt landtbrukaren.
Gruf-arbetaren i den fjärran västern gifver sin hjälp åt
skolläraren österut, och denne i sin tur hjälper
gruf-arbetaren. Sålunda äro de mänskliga arbetena
sam-manväfda och förenade i ett enda knippe af ve eller
väl. Det låter sig säga om de nyttiga konsterna och
vetenskaperna, hvad som gäller om lemmarna i
kroppen, att „om en lem lider, så lida alla lemmarna med,
och om en lem hedras, så fröjdas alla lemmarna
med." Ett enda exempel skall göra detta klarare.
Astronomen (stjärnfoi skaren) är väl, som det ser ut, så
långt skild från hvardagslifvets bestyr, som någon
lär-domsidkare eller vetenskapsman gärna kan vara. För den
ytlige betraktaren synes hau vara helt oberoende af den
olärde handarbetaren. Men låt oss se. Hau
behöfver ett teleskop. Det förutan kan han ej göra stora
framsteg i stjärnkunskapen. Föga framsteg
gjordes däruti före uppfinningen af teleskopet. Men
hur skall astronomen få sitt teleskop? Själf kau han
icke göra det. Glasblåsaren, gelbgjutaren, snickaren,
instrumentinakaren och andra handtvärkare måste
komma honom till hjälp. Den förstnämde måste hafva
eu byggnad och en ugn; och han måste vända sig
till snickaren, smeden, stenhuggaren och muraren för
att få deras skicklighet och arbete till hjälp. Men
desse handtvärkare kunna icke häller i sin tur hjälpa
honom, förrän skogshuggaren har fält träden ocli
formannen kört dem till sågen, där de sågas till timmer
och bräder. Och icke häller nu kan byggnaden resas
upp och blifva färdig, förrän grufarbetaren gräfver
upp malmen ur jordens sköte, låter den smältas och
hamras och lämnar den åt grofsmed ocli klensmed,
som förvandla den till hammare, såg, yxa, spik m. m.
Men smederna hade icke själfva gjort kärrorna, på
hvilka stångjärnet fördes till dem: dem hade
vagnmakaren gjort. Eller kanske stångjärnet kom på
järnvägen — så för oss dess historia åter till baka
till råmaterialet i grufvan: till masugnen och
smedjan, som gjorde järnet till skenor; till de från olika
näjder sammankomna järnvägsarbetarne, hvilkas styfva
armar gjorde i ordning järnvägsbanken; till de
skapande snillenas krafter ända till Stephenson,
lokomotivets fader; och sedan till alla vagnmakarne,
maskinisterna, målarne, ingeniörerna, banmästarue och
växlarena, ända till den obetydligaste af betjäningen;
men allas göromål så väfda tillsamman, att det är
svårt att säga, hvar den enes slutar och den andres
tager vid. Men vidare, muraren, som bygger
glasblåsaren ugn, bereder icke själf sina tegel, bränner icke
själf sin kalk och hämtar icke själf den sand, som
han blandar i murbruket; ej häller hugger
tegelbrän-naren själf sin ved eller bereder själf sina kol eller
hämtar själf ettdera till ugnen, och icke häller har
han gjort ett enda af de redskap ban begagnar.
Hans pump gjordes af en annan, hvilken åter visste
litet eller intet om liur luftens tryck gaf
an-ning till pumpmakeri; det upptäktes af Torricelli
för många år sedan i Florens. Sedan så många
flitiga och skickliga händer slagit sig tillsamman, har
ändtligen glasblåsaren byggnad och ugn; och nu,
sedan andra händer satt värkstaden i ordning, och en
ordentlig uppsättning af glasblåsare och andra nödiga
biträden gripa värket an, har astronomen till slut
fått bara glaset till sitt instrument. Ingenting mera.
Tjogtal och hundratal af de bästa tänkare och de
flitigaste arbetare hafva under åtta hundra års tid
varit i värksamhet för att skaffa honom det glaset.
Men teleskopet är icke på långt när färdigt än; och
utrymmet tillåter oss ej att steg för steg följa de
mångfaldiga förgreningar af tankearbete och
handarbete, som äro betingelser för gelbgjutareus och
in-strumentmakarens skicklighet, innan teleskopet
sättes upp för att riktas mot himlarymderna. Här
se vi då en vetenskapsman ocli tänkare, hvilken
som det ser ut lefver så helt oberoende af sina
medmänniskor, som om han hade sitt hemvist i de „öfre
regionerna-’, nödgas bekänna, att han är medarbetare
med den ringaste arbetare och handtvärkare och helt
och hållet oförmögen att bedrifva sina forskningar,
om icke de skynda honom till hjälp. .Det är icke
möjligt att tänka sig ett mera innerligt sammanhang
mellan vetenskapen, de mekauiska konsterna och det
vanligaste och hårdaste handarbete.’
Vi kunna i korthet tillägga, att landtbrukaren,
handtvärkaren, grufarbetaren, sjömannen och andra
det hårda arbetets män äro i lika mån beroende af
astronomen. Almanackan, som intager ett så viktigt
rum i familjen, på landtgården, i värkstäder och
fabriker, öfveralt där mail sätter värde på dess
uppgifter om tidsindelning, himlakroppar, väderlek jämte
öfriga praktiska upplysningar, den skulle icke finnas
till, om icke de största astronomer och vetenskaps
män, som någonsin lefvat, hade därpå nedlagt trägna
studier. Dessa tabeller, som nu synas oss så enkla,
äro resultatet af de djupaste forskningar af en lång
kedja af världsberömda vetenskapsidkare. Sjökapte-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
