Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
110
N:o 20
blott kalenderuppgifter. Redan på 1500-talet började
man emellertid i utlandet intaga hvarjehanda
spådomar (efter stjärnornas rörelser m. in.) och
förutsägelser, hvilka kallades prognostica. Sålunda innehöll
en år 1533 utgifven engelsk almanack förutsägelser
,,om månens inflytande, om fred och krig, om detta
års sjukdomar" o. s. v. Dylika blefvo på
1000-ta-let mycket vanliga i våra svenska almanackor. Man
begrundade planeternas gång och trodde sig af deras
olika rörelser och ställningar i olika månader kunna
sluta till ej blott väderleken, utan äfven stundande
sjukdomar och allehanda olyckor för det följande
året-Så heter det i Paulinus’ almanack af år 1081 „om
krijg": „om våra astrologiska gissningar någon fast
grund hafwa, kan iag om detta åliret icke annars
dömma, än att det måtte blifva ett mächta bullersamt
ocli ofredeligt åhr. Gudh beware wårt kiäre
Fädernesland, och låte oss den icke förlängst erhålne
gyldene Freden få länge åthniuta. Owänskap och
missförstånd lärer ock iblaudh de Politiske Bussarna wara
inyckit gemeen: Trogna Camaraders nainpn bära
inånga, men få Iliertat". Vi kunna tillägga att
spådomen om året 1(381 såsom ett „mächta bullersamt"
Ar icke gick i fullbordan.
I Stockholms almanack för 1672 ingå i
marginalen (kanten) af de blad som innehålla
kalenderuppgifterna spådomar och varningar för de särskilda
vek-korna. Så gifves för första veckan i januari följande
underliga varning:,, thet qwinliga slächtet ganska
falir-ligit" ; om den andra heter det: "ganska fahrlige
tillfällen och händelser"; om första veckan i april: „ långa
kranckheeter hafva omsider en wiss död, och månge
gå till grafwen"; om augusti månad: „hetzige Febres
willia sigh inrijta, och warda denne månaden
myk-iket beswärlige för gambla Patienter, så warda ock
hufwud och hiertans kranckheeter ganska gemeene,
meer än elliest"; vid medlet af september
tillkänna-gifves att „ther som Gudh bygger sin Kyrckia, tlier
timbrar Satan sitt Capell"; oktober bjuder på "osäkra
gator, elliest en beqwemlig tijdh at stiffta fridh och
Roo" ; och året slutar bedröfligt: „lnvart skole wij ock
Jiädan flyy. At wij må blifva behåldne. O! den
be-dröfwade Juletijdli! Herre förbarma tigh öfwer oss,
och war oss nådeligh".
Äfven annat skrock Anner man i de gamla
almanackorna. Voigts almanack (1684) upptager på
sista sidan „Märckiedagar, som Bönder i aclit taga".
Det heter bland annat:
„Om man på Michaelis dagh upskäär et Eek
Uple, och tinner tlier uthi en Matk, så är
förmodeli-git at ett godt och fruchtbart åhr tilstundar.
Finner man een Fluga uthi äplet, så skal man
förmoda en medelmåttigh åhrswäxt, så ock krijgh och
örlijgh.
Finner man en Spiunel tlier uthi, betyder ett
ondt ocli olycksampt åhr, medh Pestilentie och andra
förgifftiga Siukdomar beblandat". O. s. v.
Men jämte dessa mer eller mindre underliga
förutsägelser upptog man tidigt i almanackan nyttigare
saker. I deu älsta almanack vi haft till hands (1665)
finna, vi en förteckning öfver marknader samt
postunderrättelser (eller som det heter:
„Special-Förord-ning: Om Brefwens, som skole försändas medh
Posten, Bestälning och Betalning"), altså saker som ingå
äfven i våra dagars almanackor. Men äfven
hvarjehanda andra mer eller mindre nyttiga meddelanden
tinner man i äldre tiders kalendrar.
Så finnas i kanterna af bladen i 1072 års
almanack trykt i Strengnäs — en annan almanack med
annat innehåll utkom som nämdt i Stockholm samma
år — diverse anvisningar om botande af olika slag
af hufvudvärk: början göres med "Hufwudwärk aff
öfverflödigt blod".
„Gör theni siukom först små piller som elliest
kallas suppositoria af venedisk Twål, eller aff Röbete
rötter medh litet salt bespräugde; eller koka honing
och lätt litet Salt tlier til, gör suppositoria små
eff-ter personens ålder.
Sedan skal tu koma hans Näsa til at blöda med
röde Näslors frö, hvilket tu skalt stöta i en Mortel
och lätt honom intaga som snufwetobak; eller tagh
Senap och gnid Näsan med til thes hon begynner blöda.
Men ähr hufwudwärken aff fluntz som faller
neder, at man icke kan andas genom Näsorna, så tagh
Beete rötter ocli skär effter Näsornas stoorleek, ok
stick sedan up i näsan, desse draga wäl ocli miuk
giöra flussen at bortflyta".
Då de underrättelser de s. k. prognostica
innehöllo endast voro egnade att hos folket underhålla
vidskepelse och tro på allehanda skrock och
orimlig-heter, sökte man i Sverge genom en kunglig förord-
ning af år 1707 förebygga utgifvandet af dylika med
oriktigheter uppfylda skrifter, och följden däraf blef,
att man i de flesta, som därefter utkommo, intog
meddelanden om redan inträffade tilldragelser samt
därjämte små uppsatser af undervisande art, sådana som
den nyss från en äldre tid anförda. Så skref
Tammelin i 1717 års almanack om stora ofredens
härjningar i Finland; i flere almanackor finnas föröfrigt
intagna stycken ur Sverges historia. I Tammelins
almanack för 1711) påträffar man en
multiplikations-och divisioustabell; 1742 och följande år finner man
en afhandling „om grunden till Barometern samt kvick
-silfrets fallande och stigande uti honom"; 1747 åter
„Herr Doktor Caroli Linnæi Anmärkningar om Coffü"
(kaffe); 1748 en afhandling om ängsskötsel; 1759 om
linodling. Almanackorna till Torneå horisont innehålla
beskrifning öfver Torneå stad samt underrättelser
föl-sjöfarande i Bottniska viken.
Flere uppsatser behandla deu matematiska
geografin; stjärnvärlden intresserade naturligen mest
al-manacksutgifvarne, som under förra hälften af
1700-talet, trots det kungliga påbudet, mången gång icke
kunde neka sig nöjet att intaga sina rprognostica".
I synnerhet påträffas sådana i Tammelins almanackor,
ehuru ofta försiktigtvis försedda med öfverskriften:
„Prognosticon, effter långlige Tijders obserwationer,
hwilcka stundom treffa in, stundom slå felt". Äfven
då man satte in någon annan uppsats i kalendern, skref
man stundom öfver densamma: „I stället för
pro-gnosticon". I Quensels almanack för 1718 — samma
år konung Karl XII stupade — läses: „I stället för
prognosticou öfver året 1718 upmuntras alle
Swea-ocli Götha Rijkes Invånare, at altijd och allestädes
uplyfta heliga händer, och med trogna böner anropa
Herren Gudh alzmächtig för konglige Majestätz och
hela Rijksens högstönskeliga wälgåug ocli
Lycksalighet".
Väderleksuppgifter förekomma redan i de älsta
svenska almanackorna. Dessa uppgifter voro
ingenting annat än de iakttagelser som gjordes 19 år förut,
då månskiftena inträffade på samma månadsdagar.
Man trodde nämligen fordom, att väderleken var
beroende af månskiftena och att således lika månskiften
borde medföra ungefär samma väderlek. Men detta
håller icke streck, och vilderleksuppgifterna äro nu
bortlämnade ur almanackan.
Däremot har det goda bruket att låta hvarje års
almanack åtföljas af par små uppsatser af
allmännyttigt innehåll bibehållit sig till våra dagar.
Almanak-kan läses ju i hvarje koja och erbjuder sålunda ett
ypperligt medel att sprida nyttiga och nödvändiga
kunskaper.
Lejonjakter i södra Afrika.
(Ports. o. slut.)
jTfjFnder sin vistelse i Mashunalandet hade Selous en
YvJ dag, i slutet af juli 1880, som vanligt ridit ut
på jakt. Han hade skjutit en antilop och hade
sårat en annan och under förföljandet af den sårade
antilopen så uttröttat sin häst, att hau beslöt vända
om till lägret, hälst som det led mot kvällen.
Inledningsvis anförande detta ur författarens utförligare
framställning, lämna vi honom själf ordet.
Bäst som jag, skrifver lian, bekymnierslöst red
öfver den med små skogsduugar och snår beströdda
slätten, varsnade jag ett lejon, som plötsligt kom fram
ur ett buskage till vänster och omkr. 150 meter
framför mig stälde kosan till ett annat snår. Vid första
ögonkastet märkte jag att det var en väldig bane
med vacker, fladdrande man. Att samla tyglarne och
med hjälp af sporrarne ägga min trötta Boy till
starkaste galopp, var ett ögonblicks värk; jag ville
nämligen afskära lejonhanen reträtten till buskaget. Detta
lyckades dock ej, men när lejonhanen kom till
kanten af snåret, stannade lian, gjorde front mot mig
och stirrade på mig. Det var ungefär 60 meters
afstånd oss emellan. Som jag hade lösgjort den vid
tygeln knutna rem, hvilken jag brukade hafva fastgjord
vid mitt bälte för att därmed häjda hästen, i fall han
vid mitt afsittande ville rusa i väg, fann jag orådligt
att stiga af, osäker som jag var om hästen skulle stå
stilla, utan vred honom tvärsför och sköt där jag
satt i sadeln. Då ban ännu flämtade efter den
föregående ansträngningen, fick jag intet säkert korn, titan
sköt rent af born. Lejonet rörde sig ej, utan såg på
mig uppmärksamt. Hastigt stack jag in en ny patron
och hoppade ned på marken för att kunna skjuta så
säkert som möjligt, det månde nu gå huru som hälst
med hästens stillastående. Det var också tid på, ty
just som jag höjde min enpipiga expresstudsare, vände
lejonet sitt hufvud på sned och blickade öfver
skuldran, hvilket euligt de gamla boers-jägarnes utsago är
ett säkert tecken, att djuret strax ämnar rusa till
anfall. En sekund senare small mitt skott, och med
detsamma stod lejonhanen på hufvudet, med svansen i
luften och under förfärligt rytande. Åter hastigt in
med en ny patron och upp på min snälla häst, som
stått alldeles orörlig, trots både skott och lejonrytande.
Ehuru den halfva kullerbyttan lejonhanen gjort var
ett godt tecken, var jag ändå beredd på att han
skulle kunna anfalla, men lians lefnadsbana var
iitlu-pen; visserligen hasade han sig framåt en tjugo
meter, genom sparkar med bakbenen, men då tumlade
hau på sida, hvilket alltid betyder att han dör eller
är döende. Medan lian låg i de sista andetagen, gaf
ban till de förfärligaste vrålanden; ban fylde sina
lungor med luft, och lians rytanden hördes ett par
engelska mil, såsom några kaffrer sedan berättade. Nil
red jag närmare, steg af och betraktade honom efter
bekvämlighet: knapt hade något ståtligare jaktbyte
fallit för min studsare. Han var af ofantlig storlek,
hade en vacker, glänsande hud och en den
präktigaste man, lång och fladdrande, svart öfver skuldrorna
och ljusgul framom vid kinderna; måtten på hans hud
och skelett har jag på annat ställe i min bok angifvit.
Afvaktande mina kaffrer, stannade jag kvar på
stället; omsider kommo de och voro, äfven de,
öfver-raskade öfver mitt ståtliga jaktbyte. Jag knnde ej
slita mig från anblicken af den fallne djurkonungen
och stod där lutad öfver honom samt fingrade på den
långa manen, då i en hast en af kaffrerne fattade tag
i min skuldra och med ifver utropade: „titta ditåt,
herre, titta på lejonen!" Jag lyfte upp ögonen och
såg då en syn, som kom mitt hjärta att spritta. Ej
mer än 250 meter från oss lunkade tre lejoninnor,
den ena i den andras spår, och den eftersta åtföljdes
af tre lingar, ej mycket större än kattor. Enär
gräset var afbrändt, kunde jag noga se bela denna
djur-grupp. Det var en sällsam syn, och de liinsiga
lejon-matronorna sågo så väldiga ut, men det var ingen
tid att förlora med betraktande, ty solen gick just
nu ned och skymningen är kort under dessa latituder.
Altså satte jag mig genast upp och red sakta inåt
det buskage där djuren gingo in; därinne var så högt
gräs, att jag nätt och jämt såg deras ryggar. Så
kom jag dem inom sextio meters afstånd, utan att de
gåfvo akt på mig; åtminstone brydde de sig ej om
mig. Den som gick främst klef nil långsamt uppför
en ofantlig gräsbeväxt gammal myrstack, och jag hade
bela hennes massiva figur klar för mig. Hastigt steg
jag af för att skjuta; då vände hon sig och såg på
mig. Ögonblicket därefter gaf jag eld, och med ben
och svans i vädret rullade hon utför myrstacken. Nu
Nu vände sig också de andra och bligade på mig; för
ett ögonblick stodo de stilla, hvarefter de under ett
ljudligt spinuande, likt kattens, kastade om, svängde
svansarne och trafvade in i det höga gräset. Mitt
första göromål, sedan jag åyo satt mig i sadeln, var
att se efter den sårade lejoninnan, som låg och
kastade sig i gräset. Hunnen tjugo meter från henne,
såg jag huru hon rätade på sig och reste hufvudet,
under det hon stint betraktade mig. Detta ögonblick
begagnade jag att, sittande kvar på hästen, ge henne
en kula midt i den hvita strupfläcken.
Ögonblickligen föll hennes hufvud ned, och jag var säker på, att
det var slut med henne.
Alla dessa tilldragelser, som tagit sin tid att
berätta, hade försiggått tätt efter hvarandra, i en
handvändning, så att säga. Det var ännu så pass dager,
att jag i den tämligen öppna buskmarken kunde
galoppera efter de andra lejoninnorna, och inom några
ögonblick hade jag den ena tätt framför mig. Hon
vände sig då, gick några steg mot mig, liöll hufvudet
lågt och piskade med svansen. Intet tvifvel därom
att hon ämnade anfalla, hvarför jag ock, utan att
förlora en sekund, lade bössan till kinden och sköt.
Lyckan mer än konsten gjorde mitt skott till ett
vak-kert skott, som tog i nosens centrum, på lika afstånd
från ögonen ocli nosspetsen. Till följd af den
ställning, som hennes hufvud hade, trängde kulan rätt in
i hjärnan, så att lejoninnan föll som en trasa och dog
ögonblickligen. Hade jag däremot träffat henne midt
emellan ögonen, så skulle kulan efter all anledning
hafva skenat från skallen, utan att intränga.
Alt detta var jakttriunifer nog, men jag visste,
att jag gifvet liade i närheten honan med de tre
ungarne, och i min jaktifver tvekade jag ej att också
försöka en dust med henne, ehuru det redan började
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
