Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122
LAND OCH STAD.
N:o 25
hwarför det blifwit så dåligt stäldt för lotfarna,
kunna wi ej förstå. SBi undra just, huru belåten eu
skollärare, en läkare eller — en senator wore med att
ester afslutad tjänstetid erhålla en fjärdedel af sin
lön såsom pension, hwarför skola då de stackars lot-
farna så förfördelas? —
2Bi wilja därjämte påpeka ett annat
mifsförhål-lande fom gäller dessa samma haswets arbetare.
2lll-män sed är det, att det arbetsmaterial ämbetsmännen
anwända wid sin wärksamhet i statens tjänst
anskas-fas på allmän bekostnad, men för lotsarna är det ej
så wäl bestäldt. Till deras främsta åligganden hör
att å lotsplatserna hålla utkik ester de fartyg som
sär-das förbi och önska anlita lotsar som styrmän,
©mel-lertid består ej staten några kikare till lotsstugoma
likaså litet som urwärk på stationerna, och ändå hafwa
lotfarna i uppdrag att på bestämda klockslag anställa
obserwationer öfwer wattenståndet.
Måtte lotsöfwerstyrelsen söka draga förforg om att
dessa ofwaintämda lotsarnas önskningsmål beträffande
kikare och urwärk i en snar framtid uppfyllas, od)
må de fom makten hafwa wärka därhän, att lotfarnas
pensioner höjas. Sotfarna höra till wåra redbaraste,
dugligaste och modigaste män; må man därför wifa
dem rättwist erkännande och behöflig uppmuntran.
Om framgång.
I l vad är framgång eller lycka? Det itr icke att
blott ocli bart vinna fördelar eller tillfredsställa
sin ärelystnad. Att samla förmögenhet, att uppnå
de högsta ämbeten, att vinna rykte för lärdom,
vältalighet eller statsmannakonst, alt detta är icke
nödvändigt detsamma som lycka. En person kan vinna
både det ena och det andra af alla dessa stycken,
eller alla tillsamman, och ändå kan lians lif i det stora
liela vara ett förfeladt lif. Om rikedom förvärfvas
på ärlighetens bekostnad, otn ämbeten vinnas med list,
om lärdom och makt blifva medel för personliga
syften i stället for det allmänna bästa, så kan man i
intetdera fallet tala om värklig framgång. Det är på
sin höjd en framgång i vissa delar eller på vissa
punkter, men als icke om man ser saken i stort. Att
begagna förmåga och tillfällen så långt sig göra låter,
se där den väg, som för eu människa till högsta lycka.
En person med bara fem pund och små tillfällen kan
så begagna dem, att lian blifver sitt släkte till mera
värklig nytta, än den som var född med tio pund,
omgifven af alla möjliga fördelar. Med de medel han
hade har lian blifvit en bättre människa än den
andra med tio pund. Häruti ligger den rätta visdomen;
också lärer oss den goda boken, att „ visdom är
renaste guld, och vishet bättre än pärlor och inga
dyrbarheter att jämföra med henne."
John Jacob Astor hade en passion att förtjäna
penningar, som utan tvifvel var honom medfödd. Han
hörde till en familj med utpräglad affärsbegåfning.
Tjugu år gammal kom ban från Tyskland till Förenta
Staterna och bosatte sig i New-York. Inom sexton
år hade lian förtjänat 250,000 dollars*); och detta var
blott en ringa del af den förmögenhet han liade vid
sin död. Att i hans karaktär funnos många af de
egenskaper, som äro vilkor för framgång, såsom flit,
sparsamhet, ihärdighet och iakttagelseförmåga, är
alldeles tydligt. Att blifva rik var det enda mål ban
lefde för; och de nyss nämda egenskaperna satte
honom också i stånd att nå sitt mål. Men trots alla sina
miljoner hade han icke gjort lycka i ordets fulla
bemärkelse — det var en framgång, men endast i vissa
hänseenden. I själfva värket var lian bara till
hälften människa. Den ädlaste delen af hans väsende
hade under denna kamp för rikedom als icke fått
tillfälle att träda fram; och det var icke häller möjligt.
Till slut var ban så rik, att han hade kunnat rå om
ett palats af guld; men hans karaktär var åfjord —
och detta är icke framgång. Eu stor man uttrycker
sig härom sålunda: „0m eu människa hela sitt lif
bara arbetar för att samla, likgiltig för
välgörenhetens dagliga kraf och döf för hvardagslifvets anspråk
på hans barmhertighet, men med det fasta och
bestämda uppsåtet att så mångdubbla sina tillgångar,
att ban vid sin död må kuuna föranstalta om någon
storartad välgörenhetsinrättning, som ej skulle kunna
uppehållas med mindre summor eller små bidrag dag
för dag, då gör han sig till en Guds själfbeniyndigade
s) En dollar = omkr. 5 mark 35 penni.
tjänare och alinosegifvare, som sätter ut sin herres
peuningar på ränta, men på räkenskapsdagen
lämnar igen både peuningar och ränta; och hvem vågar
väl påstå, att en sådan man icke är en rätt och
trogen förvaltare, som är viird sin lön? Men en dag
skall för visso komma, då den ande, som regerade
hans lif, skall bringas i ljuset. På den dagen skall
det blifva klart, om den rike mannen har hälsat
arbetet välkommet, uthärdat försakelserna och burit
för-smädelserna, under det hans innersta hjärta var
upptaget af vidt omfattande planer att öppna för andra
en källa af välsignelser, så ymnig och outtömlig, att
den skulle oförminskad flöda ända till tidens slut;
eller om ban i likhet med Jolin Jacob Astor samlade
ihop rikedom bara af lumpen kärlek till rikedomen,
så att han i dödsstunden trykte till sitt hjärta icke
minnet af sin frälsare utan minnet af sitt guld,
gripande fast i rikedomarna, till dess dödens lie i ett
ögonblick högg af hans händer, så att han från att
vara en af de rikaste män, som någonsin funnits i
denna värld, vardt en af de fattigaste själar, som
någonsin gått ut därifrån".
Ett framstående exempel, som utgör en slående
motsats till Astor, möter oss i Amos Lawrence i
Boston. Liksom Astor var lian född på en landtgård
och började sin köpinannabana i staden vid omkring
tjugu års ålder. Båda började de utan kapital och
utan vänners understöd. Båda voro de utmärkte för
energi och flit, sparsamhet och och företagsamhet samt
ihärdighet i högsta grad. Men där var den
skilnaden : penningen var icke en afgud för Lawrence som
för Astor. Han hade någonting att lefva för. „
Karaktär först, rikedom se’nu, var hans valspråk. I
sin plånbok hade lian inskrifvet detta språk: „Hvad
gagnar det människan, om hon vinner liela världen,
men förlorar sin själ?" Se där hemligheten. I
stället för att låta alt tjäna penningen, stälde han
penningen i det godas tjänst. Att samla förmögenhet
var för honom en bisak, vid sidan af hans egentliga
lifsuppgift. En gång säade han sina kompanjoner
en order på 600 dollars i små växlar för välgörande
ändamål. Några dagar därefter skref han efter mera
och anförde i sin order följande ord af någon
egendomlig författare: Rikedomens värde ligger helt och
hållet i dess begagnande; det är med den som med
kvinnans smörjelseflaska; om den icke slås sönder, så
att innehållet gjutes ut till Jesu Kristi vederkvickelse
i hans lidande lemmar, så förlorar den sitt värde.
Rik är icke den som lägger ihop mycket, utan den
som lägger ut mycket. .Tag skall därför blifva
rikare genom att i kärlekens värk lägga ut, hvaremot
världsträlen blifver fattigare genom sitt snikna
samlande."
Lawrence hade utmärkt framgång såsom köpman.
Han vardt en riktig köpmansförste, han skänkte
bort sjuhundra tusen dollars till välgörande ändamål
medan han lefde, och lämnade sina anhöriga
förmögenhet då lian dog. I korthet sagdt, följde han i fråga
om affärer regeln: „Förtjäna alt hvad du kan; spar
alt hvad du kan; gif alt hvad du kan". De båda
första satserna i denna regel följde Astor fullt ut så
troget som Lawrence, men den tredje af dem
försummade ban alldeles. Lawrence betonade särskildt den
sista satsen och lät sålunda både flit och kraft och
alla do öfriga dygderna tjäna det högsta ocli största
lifsmålet — och följden däraf var den, att lian vardt
icke allenast rik, utan han vardt en värklig människa
— och detta är att i högsta mening göra lycka.
Denna uppfattning af hvad lycka och framgång
vill säga är icke tillkommen i går. För den
hvardagliga uppfattningen må den synas ny, men för
rätt och rättvisa är den välbekant, och lika
gammal som bådadera. Framgång i lifvet består i en
riktig och harmonisk utveckling af de förmögenheter Gud
har gifvit oss. Vi hafva förmögeuheter, som äro af mera
vikt för vårt sanna väl än förmågan att samla
penningar, — förmögenheter som mera bidraga till vår
lycka och till vår kropps och själs hälsa. Det
gifves högre och bättre arter af värksamliet än de som
bestå i att samla penningar i mängd. Vi kunna lämna
våra barn ett bättre arf än penningar; vi kunna lämna
dem det dyrbara arfvet af ett godt exempel, goda
vanor, en lefvande tro på Gud ocli en sund uppfattning
af detta lifvets goda, en hjärtats rikedom, som
sprider solsken öfver motgången och gifver medgången
ett särskildt behag.
Hvarje nyttig sysselsättning skänker framgång
åt hvar och en som vill betala hvad det kostar. Gud
låter icke pruta med sig i sådana viktiga saker. Han
har ett fast pris på den vara, som heter hederlig
utmärkelse; den som ej vill betala får gå. Den obe-
slutsamma, vacklande lättingen, som hoppas att en
vak-ker dag få se framgång och lycka annonserad till
„rampris", såsom köpmännen stundom bruka slumpa
bort sina varor, han blifver illa bedragen. Det pris
Gud har satt på varan, är icke högt, och den som
försöker få den för bättre, är ingen karl. Den som
varit ute i bataljen, gälde d*et också bara en strid
mot fattigdom och mödor, skall dock i läugden finnas
mera stark och mera förfaren än den som höll sig
hemma från bataljen, göinde sig bland
proviantvagnarna eller gick och latades vid trossen. Att bereda
sig på svårigheter och hinder är kännetecknet på en
värklig karl. Den som är villig att börja i smått,
sakta bana sig vägen fram och rikta alla sina
krafter på hufviidmålet, han vinner slaget; då däremot
den yngling, som börjar där hans rike fader slutade,
vanligtvis slutar där fadern började.
Efter Thayer.
Ny prässförfattning
föl’ vårt land har i dagarna publicerats i
författningssamlingen. Såsom länge anats, äro de vidtagna
förändringarna af stor betydelse; vi påpeka främst mom.
8 i § 10, hvilket liar följande lydelse:
„Finner Generalguvernören att någon orts
tidning genom oriktig tolkning af Finlands ställning med
afseende å Kejsaredömet gifver anledning till
missnöje, eller giltiga orsaker eljest förekomma, ege ban
makt att låta inställa tidningens utgifvande,
tempo-lärt eller belt och hållet, efter godtfinnande."
Efter den 1 oktober, då den nya lagen träder
i gällande kraft måste således hvarje tidningsutgifvare
i landet vara beredd på att hans blad utan
föregående varning förbjudes att utkomma, om i detsamma
angående Finlands politiska ställning ingått något
uttalande, som gifvit anledning till missnöje på högre
ort; och indragningen — för en tid eller för alltid —
sker efter generalguvernörens godtfinnande.
Viktiga äro äfven följande nya bestämningar i
prässlagen:
§ 12, l:o) Tillstånd att utgifva periodisk skrift
kan meddelas endast af generalguvernören. —- — —
2:o) Den, som vill utgifva periodisk skrift,
anmäle sig därtill hos öfverstyrelsen medelst skriftlig
inlaga, som skall innehålla uppgift om den blifvande
skriftens titel och omfång, på hvilket tryckeri den
kommer att tryckas, hvilka dagar i veckan och
hvilken tid på dagen utdelningen däraf tillämnas, samt
utgifvarens och ansvarige redaktörens, eller i händelse
de äro flere, hvars och ens af dem namn och bostad;
och bör till ansökningen fogas fullständigt program
för skriften, ined utförligt angifvande af dess
tillämnade riktning och af de ämnen densamma är afsedd
att behandla, äfvensom, där ansökningen gäller
utgifvandet af tidning, profnummer däraf.
Ansökning, med därtill hörande handlingar,
föredrager ordföranden i öfverstyrelsen jämte eget
utlåtande för generalguvernören, hvilken härvid meddelar
sitt beslut i ämnet, i enlighet hvarmed öfverstyrelsen
eger skriftlig resolution i anledning af ansökningen
utfärda.
Till tryckning af sådant profnummer, som ofvan
nämnes, må tillstånd meddelas af prässombudsman å
tryckningsorten, dock endast till begränsadt antal
exemplar, hvilka af honom insändas till öfverstyrelsen,
den där öfverlämnar dem till generalguvernören och
chefen för senatens civilexpedition.
ll:o) Har uti periodisk skrift ingått
framställning eller meddelande rörande inrättningar eller
offentliga förhållanden i Kejsaredömet och har
framställningen eller meddelandet därefter af offentlig myndighet
i Finland beriktigats i endera af landets officiella
tidningar, åligger utgifvaren af den periodiska skriften,
vid enahanda påföljd, som här ofvan är sagdt, att i
någondera af de två följande numrorna däraf
fullständigt införa beriktigandet från den officiella tidningen.
12:o) Redaktionen för hvarje periodisk skrift är
vid densammas företeende för prässombndsmannen
skyldig att känna författaren till hvarje uti skriften
ingående artikel, för att kunna honom uppgifva vid
anfordran af domstol eller generalguvernören.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
