Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 32
LAND OCH STAD.
127
sent att upptaga kampen, om ide de nödiga
förbere-delferna i god tid blifwit widtagna, få att man, om
få fordras, kan mota Dlle redan i grinden, såsom
det heter.
Kräftpåtaren.
få särdeles manga voro just inte de, som visste,
att lian hette Mårten Mattson. De fleste kallade
lionom bara kräftpåtaren eller rätt och slätt
„kräf’tan". Och det vedernamnet hade ban fått
därför att lian gärna satt i ån eller i torfgrafvarna eller
bäckarna och påtade efter kräftor — det var nästan
det enda han brydde sig om här i världen. Men så
länge sommaren varade, rände lian häradet rundt, och
nog visste han hvar kräftorna höllo sig — både vid
Hamna bro, Bjersjömölla och Gislinga bro.
Somliga påstodo, att kräftareu var lite vriden,
och det var kanske inte så galet gissadt: han sade
hvad han tänkte till hvem som hälst, och det gör
aldrig en, som är riktigt klok.
Skägget fick växa vildt öfver hela synamentet,
och trasig gick ban, så att den ena slarfvan slog till
den andra. Och ändå kunde ban godt ha klädt sig
i doffel och korderoj, om ban det velat, för han hade
råd till det.
Inte heller söp ban precis opp sitt: han kunde
gå liela veckor utan att smaka en droppa. Men så
tog det honom och så drack han ett par dagar i sträck
— så länge ban kunde stå. Se’n gick han in och
lade sig på ett högälle eller kröp han in i en
halmstack, tills det hade gått af honom. Och se’n bar
det ut igen att påta efter kräftor. Och det
märkvärdiga med honom var att lian, som slängde ined
armarna och hela kroppen, när han gick på nykter
kula, han gick rak som eu telegrafstolpe när han var
„på stöflarna".
Aldrig var det nå’n, som sa nå’uting till honom
för det lian lefde så där — hvarken präst eller
skolebarn; lian var ju född åboson och tigde aldrig
annat än en sup, och den betalte ban stundom med
kräftor.
Sådana hade han nämligen alltid i fickorna och
det märkligaste var, att där lefde de flera dagar
ibland, efter hvad foik berättade. Många trodde, han
kunde trolla, ty han pratade med de otäcka, svarta
kräken som det hade varit människor, och de kuepo
honom aldrig, hur ban haudterade dem. Och när ban
kittlade dem under buken, domnade de bort som de
hade varit döda; men bara han se’n strök dem på
ett särskildt sätt, vaknade de till och voro pyriga.
Han hade visst lika stor makt öfver dem som den
gamle klockaren öfver fruntimmer — de kunde visst
magnetisera bägge två. Fast man på den tiden inte
kände till att det heter så.
Sådan såg kräftpåtaren ut på 1860-talet.
Hur ban hade blifvit sådan?
Ja, den frågan gjorde jag en gång deu gainle
riksdagsmannen.
Folk sa alltid, att där var ingen, som visste
orsaken. Kanske hans mor hade „försett sig" på
någon stor kräfta! Kanske ville de inte tala om hvad
de visste. Men riksdagsmannen visste lite och talte
om det också; och se’n nu både han och kräftpåtaren
sofva i ro, kan jag nog tala om hvad jag fick veta.
Det faller naturligtvis af sig själf, liksom gamla
hus, att där var ett fruntimmer med i historien.
Fruntimmer och brännvin äro alltid skuld till
det som galet är. Liksom där, förstås, inte tins
någon riktig lycka och glädje på jorden fruntimmerna
förutan — hvilket är mer än man kan säga om
brännvinet, om man har aldrig så godt om det.
Mårten kunde väl vara ett par och tjugu år,
när småländingatösen kom dit och tjänade. Hon hette
Elisa. Men som det inte var något brukligt namn
där på orten, så kallade de henne bara för
sinåländingatösen eller profeten, när de ville retas med henne.
Ty profeten Elisa kände de till ifrån bibliska
historien, och det behöfs inte mycket för att vara kvick i
drängstugan.
Småländingatösen var ledig i armar och ben som
en vessla — som småländingen gärna plä vara.
Alltid sjöng och trallade hon. Och bruna ögon hade hon.
Men — som den gamle skolläraren sa så ofta —
hvar och en, som liar någon erfarenhet, känner till
hur farliga bruna ögon kunna vara, när en ung tös
ser med dem på en ung karl, om hon också är fattig
som en småländiugatös. Värst är det att blåa stundom
inte äro stort bättre, när man ser riktigt djupt i dem.
Niir småländingatösen var ute bland ungdom,
förde hon ett fasligt nojs. Och än höll hon rart med
den ena drängen, än med deii andra, så att snart
voro alla byns drängar i lufven på hvarandra för
hennes skull. Och då är det ju också klart, att de
andra pigorna inte kunde tåla henne.
Den enda, som iute brydde sig om henne, var
Mårten. Det vill säga han låtsade inte om det;
annars hade liau nog ögonen på henne, fast han gick
där lugn som en hösäck.
Men se, det att han inte krusade för henne,
förargade henne, kan tänka, för sådana äro somliga
fruntimmer, att den, som springer efter dem, gitta de
inte se på; men den som inte ser på dem, den springa
de efter.
Så var det en kväll som hon var nere i stallet
och mjölkade, och lian gick och gaf nattfoder.
— De säga, du är rädd för fruntimmer, Mårten?
sa hon. Och därmed slog lion till en flatskratt.
— Hm! Sådana kunna de vara! sa han tort.
— Har du aldrig kyst nå’n? sporde hon, lite flat.
— Jo, drickakruset! sa han.
— Det måtte vara tort! sa hon och skrattade lätt.
— Men det hänger inte fast längre än mau vill!
— Tror du jag har kyst nå’n? sporde hon en
stund efteråt.
— Annars hade du väl inte börjat snacka om
sådant — du, som är fruntimmer!
— Har man inte något roligt i unga dar, så
är det inte värdt att lefva! sa hon lite stucken.
Han förstod nog piken.
— Hm! Man kan hoppa ner från kyrktornet
och man kan klifva ned på stege: det ena går lite
saktare, men så har man nacken med sig ner! sa
han långsamt.
— Såå! Du tror det blir kullerbytta för mig?
— Det blir ju din sak. Jag är ingen profet!
— Usch, så’na fläskabeläten Ni skåningar ii!
Inte lif eller humör för två styfver! En vacker tös
och en höstack — det är Er detsamma.
— Hm! Alt kött är hö! För resten kan det ju
vara roligt nog att se på sommarfåglar, men inte bryr
man sig om att fånga dem!
Du tycker väl bättre om sniglarna? De ha gård,
gubevars!
— Det är inte det sämsta — och så ränna de
inte hemifrån för jämnan: det är ändå bättre.
De taltes inte vid på flere dagar efteråt, men
från den stunden var tösen som en annan människa:
hon rände inte omkring på alla byns dansgillen,
skrattade iute i himlasky dagen i ända och höll själfva
husaren på afstånd.
Och snart kunde en blind se att Mårten var
riktigt hjärteglad vid henne, fast han inte sa någonting
särskildt.
— Sommarfågeln får inte sitta på rutan och
längta ut i lnyggdansen, för då — —
— För dåå?
Då öppnar jag fönstret, och så kommer ban
aldrig in mer. Och ett år får du gå på prof.
En blek skiftning drog öfver hennes ansikte.
— Du är inte säker på mig? sa hon.
— Är du säker på dig själf? genmälte han
allvarsamt.
— Ja, sade hon fast efter en stunds tvekan.
— Då fä vi se, om vi kunna förkorta dagarna
mot slutet.
(Fortsättning följer.)
––-
BREF FRÅN LANDSORTEN |f
Sottiinga den 25 juli 1S91.
Till de sämst lottade af alla kommuner i vårt
land hör vår lilla kapellförsamling. Jordmånen är
karg, utskylderna stora och folkbildningen låg. Vi
bo här så långt ut till hats, att alla glömma bort oss.
Detta är nästan äfven fallet med prästerskapet. På
trettio år har ingen biskopsvisitation egt rum, och
gudstjänsten i vår lilla kyrka hålles icke ens engång
i månaden, utan vanligen blott hvarje 7 eller 8
söndag.
Vår lilla förfallna kyrka reser sig på sydligaste
udden af Sottuuga-ö. Den blef uppförd 1802 och är blott
21 alnar lång och 13 alnar bred. I kyrktornet hänger
en klocka, på hvilken man kau läsa att den år 1709
inköptes för Maria Magdalena kapell i Föglö. Detta
torde således hafva varit vår kapellförsamlings gamla
namn. Nu höra såsom bekant Kökar och Sottunga
tillhopa och utgöra kapellförsamlingar under Föglö.
I vår socken — om vi vilja använda detta
storståtliga namn — bo ungefärligen 400 människor.
På Moss!ut g a ungefärligen 50, på Finnö 20, på
Södö 15, på Hästö 10 och rester på själfva Sottunga
kyrklandet.
Storbyn ser mera otreflig ut, ty omgifningen
utgöres af kala bärg. Inga så ståtliga gårdar finnas
här som på Åland. Icke ens prästgården utgör någon
prydnad. Den har stått obebodd i många år och är
så bristfällig, att den ej mera duger till
människoboning. Den sista prästen som bodde här torde hafva
varit kapellanen Vilhelm Fredrikson, som nu är
kyrkoherde i Sibbo. Hans värksamliet på 1840- och
50-talet bevaras i kärt minne af alla de äldre bland
oss. Gifve Gud att åter sådana tider måtte komma,
då Sottunga får sig egen själasörjare. Skola och
bibliotek hoppas vi snart få. —
* * *
Så en middag de hade varit ute och huggit råg,
sade han:
— Jag vill iute veta af att du går barbarmad
ute för höstafolket — tag en sitströja på! Har du
iugen, så ska jag köpa en åt dig; för resten kan du
få låna en af Mors gamla så länge.
— Det måtte väl vara min sak — alla andra
pigor gå bara!
— Det blir deras sak, men jag vill inte, att du
ska gå så!
— Såå?? Hur — ska jag ta det?
— Tag det som du vill, men tag på dig bara!
Han gick efter en tröja. Hon tog den.
På höstagillet gick ban bort till henne.
— Hvad tar på dansedockau, som inte är oppe
och svänger i kväll? sa han.
Så mild och blid hade hon aldrig förr sett honom.
— Det är bara fore midsommar som
sommarfåg-larna fladdra!
Hou log nästan blygt. Och hvad hon såg rar
ut! Han stod lite.
— Visste jag säkert att du hade fladdrat lit, så
är här stuga för oss bägge, när nästa vinter kominer.
Och därmed klappade han henne på handen.
Hon såg på honom med sina glänsande bruna
ögon och blef röd oin kinderna.
— Hvad säger din far om det?
— Det blir hans sak. Men det är någonting
annat, som blir din!
— Och det är?
FRAN FRÄMMANDE LAND §§
Den franska eskadern, som under befäl af amiral
Gervais gjort ett triumftåg genom Köpenhamu och
Stockholm, har lika varmt emottagits i Kronstadt och
Petersburg. Dess officerare afreste den 5 augusti
med extra tåg till Moskva. Där gafs de främmande
gästerna till ära en ståtlig festmåltid, hvarvid
guvernören, Storfursten Sergei Alexandrovitsch, utbragte en
toast för Kejsaren och Kejsarinnan. Härpå följde
dånande hurrarop; musiken spelade ryska
nationalhymnen. Vidare föreslog stadens borgmästare en skål
för Carnot, hvilken åtföljdes af „vive la France" och
marseljäsen. Efter toaster för Storfurst Sergei,
Gervais och den franska flottan, tog Gervais till ordet
for att uttala sitt beklagande öfver, att Carnot icke
kunde vara vittne till det mottagande som
fransmännen rönt. Gervais utbragte i Frankrikes namn eu
skål för Kejsarparet, Storfurst Sergei och liela
Kejserliga huset. Stormande jubel följde. Efter en skål
för staden Moskva, hvilken besvarades af
borgmästaren, uttalade Gervais än en gång sitt djupt kända
tack för det öfver all förväntan hjärtliga mottagandet.
Han slutade med orden: „På eder och oss är nu hela
världens uppmärksamhet riktad. I Frankrike äro alla
uppfylda af hjärtliga känslor för Ryssland. Jag
drik-ker för det heliga Moskva, för det ryska folket och
dess Tsarer". Gervais tömde sitt glas och slog sön-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
