Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 32 LAND OCH STAD.
143
såluuda i öppen dag. Framföralt wäger det hälso i
samma härwidlag tungt i wågskåleu. Slndnings-,
cirkulations- od; matsmältningsorganen göras
krasti-gare genom rörelser och nerwerna få en större sör-
måga att emotstå yttre inflytanden.
Men ej allenast sör de wäpnde djuren, utan
äf-wen för de suttwujma är rörelfe i fria luften
fördel-aktig. Den framkallar äfwen hos dem en kraftigare
blodcirkulation, en fullständigare andhämtning, en
för-ökad matsmältning od; en ökad omsättning af
kropps-wäfuaderna. Dessutom gör mistandet i fria luften
djuren härdigare mot skadliga inflytanden, od;
den ökade ämnesomsättningen har titt söljd, att
in-träffade störande förhållanden med större lätthet
besegras.
$lro djuren dömda att stå i dåligt weutilerade
stall, och inskränkes deras muskelarbete till att stiga
upp od; lägga sig ned samt att tugga fodret, så måste
andhämtningen owilkorligen bli ytlig och afsöndringen
as de sekret, som afsätta sig’i lustwägarna, förftggår
ofullständigt. Det behöfwes därför endast att genom
förkylning eller inandning af dam en katarr framkal-
las i luftrörsgreuarua, så uppträder lätt eu
limgin-slamation, som kan bereda rum sör tuberkel-
bacillerna. Snnbtmonnen.
Det sista trädet på vallen.
(af L. Dilling.)
Jp|ljet var just i Utprickningen.
Hon satt vid fönstret, den gamla damen,
ocli såg ner på vallén.
Vallén?
Ja, nu var det snart icke mycket kvar af den
gamla vallen. Det var en liel massa arbetare där
nere. De gräfdé ocli höggo. Hela den långa
trädraden, som hade skänkt skugga och svalka i så många
år, låg nu fald och släpade sina ljusgröna
bladknoppar i sanden.
Blott ett enda träd stod kvar. Det var det
största, och det skulle fällas i morgon.
Ensamt ocli öfvergifvet af alla närmaste stod det
där och sträkte sorgset ut grenarna i luften, som om
det ville anropa himlen om att snart få följa sina syskon.
Den gamla damen satt där med tårar i ögonen.
Det hade gått med henne som med trädet.
Döden hade med sin blanka lie fält hennes
närmaste, den ene efter den andre, och nu stod hon
ensam i världen, alldeles som det gamla trädet, och
väntade eudast på siii dödsdom.
Huru många minnen voro ej förknippade med detta
träd, som hade stått utanför hennes fönster, altsedan
hon var liten flicka, ty i huset var hon född, och här
hade hon tillbragt hela sitt lif.
Där i allén hade hon lekt som barn, och där
hade hon spatserat som ling flicka, först ensam —
sedan fick hon sällskap.
Hon kom så väl ihåg första gången hon såg
honom. Hon satt där vid fönstret alldeles som i dag.
Nil var hon hvithärig, hopkrympen och rynkig.
Den tiden var hon ung och vacker med friska, röda
kinder och gult hår.
Han såg upp till hennes fönster, ocli så rodnade
hon, och det gjorde han också.
Sedan gick han förbi hvarje dag, och slutligen
började han hälsa. Hon besvarade hans hälsning; det
var kanske icke rätt, men han såg så innerligt snäll
och hygglig ut.
Sedan träffade de hvarandra på eii bal, blefvo
presenterade för hvarandra ocli dansade med hvarandra
hela kvällen.
De tykte, att de voro gamla bekanta. De hade
sett hvarandra så ofta, och de hade ju älskat
hvarandra så länge — nära tre månader.
Han friade icke, därför fick lian häller icke
något ja; men de kommo öfverens om, att de skulle
mötas på vallen följande dag.
Det var vid vårtiden — alldeles som nu —
träden liade ljusgröna bladknoppar.
Hon tog plats på en bänk under det stora
trädet, det brukade hon så ofta göra, och hon hade sin
virkning med sig, men hon skälfde för mycket pä
handen för att kunna arbeta. Han kom också genast och
hade sina böcker under armen; ty lian var student
och skulle på föreläsning.
De talade icke als om kärlek. Gudarne må veta,
livad de egentligen talade om. De voro så lyckliga
öfver hvarandras sällskap, och de voro bägge unga och
ofördärfvade.
Sedan träffades de nästan dagligen där på
bänken. De tänkte icke, att det kunde vara något orätt
däri, och de tänkte ännu mindre på, att pappa kunde
stå uppe i fönstret, men det gjorde ban olyckligtvis.
Pappa gjorde hvad alla fäder under sådana
omständigheter göra: han blef ond och förbjöd de älskande att
se hvarandra vidare, och det var dumt; ty då förstodo
de naturligtvis bägge, att de icke kunde lefva utan
hvarandra.
Hon grät en hel dag och fälde yttranden om, att
hon högst sannolikt skulle aflida; men modern tröstade
henne.
„Var du lugn bara, lilla Marié, den sjukdomen
dör man minsann inte af. Litet olycklig kärlek
måste hvarje ung flicka ha. Det är en barnsjukdom,
alldeles som mässlingen och ondt för tänder."
„Jag får aldrig mer återse Fredrik!"
„Om lian skyndar sig med att ta sin examen, så
kan ni ju förlofva er ordentligt, då han blir kandidat."
„Då ligger jag på kyrkogården."
„Åh, strunt. Det sade jag också, då min första
förlofning gick öfver ända."
„Har du varit förlofvad flere gånger, mamma?"
„Ja, mitt barn, tre gånger, innan jag fick din
far, och han var den minst vackra af alla mina fästmän."
Marie suckade.
Så .skulle hon aldrig kunnat handla.
Följande dag smög hon sig till porten med en
biljett, hvari hon bad honom sticka ett bref i den
ihåliga grenen på trädet, så skulle hau få svar.
Det gjorde lian också, och det ihåliga trädet blef
deras kärleks postlåda, hvarur de bägge hämtade tröst.
Det var små oskyldiga biljetter med många
älskogskval och många försäkringar 0111 evig trohet, o. s. v.
Hon hade gjort sin gamla piga till sin förtrogna.
Denna stoppade ner hennes bref i trädet, när hon gick
till bagaren 0111 morgnarna för att hämta hvetebröd,
och så tog hon med sig lians och serverade Marie dem
till téet. Hon läste dem med djup andakt, som om
de varit hennes morgonbön. Ibland voro de på vers.
Aldrig hade hon läst något så vackert i någon
diktsamling.
Men en dag kom det icke något bref i trädet, och
hennes blef ej häller hämtadt. Två, tre, åtta dagar
förgingo, och ännu intet bref.
Så fick hennes far besök af en liten Mek,
förgråten fru. Det var Fredriks mor. Han ville se Marie
en gån g, innan han dog. Hau hade icke så långt
kvar. Han var uppgifven af läkarne. Fadern var
död i lungsot, och nu liade souen ärft clen efter
honom. Dessutom liade den unge mannen läst sä
inyk-ket på den sista tiden. Han hade så brådtom med
att ta sin examen och bli kandidat.
Fadern sänkte upprörd sitt hufvud och bad Marie
följa med den lilla förgråtna frun.
Snart stod hon vid sin älskades sjukssäng.
Hon satt vid hans säng med hans hand i sin, och
lian var så leende och lycklig.
Det föreföll honou som om de sutto tillsammans
under det stora trädet på vallen och talade om alt
möjligt utom om kärlek.
„När du sitter där på bänken, vill du då tänka
på mig någon gång?" frågade han.
„Jag skall ofta tänka på dig."
„Äfven — äfven om du sitter där med eu annan?"
„Jag skall aldrig sitta där med någon annan."
Han trykte hennes hand med ett lyckligt leende.
Sedan kom hon dagligen till honom. De gingo
tillsammans på vallen, som han på skämt kallade det.
Men en dag möttes de icke mera på vallen. Hau
hade gått bort — för alltid.
Sommaren var förbi, träden förlorade sina löf,
sedan kom vintren och pudrade dem då och då med
rimfrost, och så kom våren ånyo ocli klädde dem i
deras ljusgröna toalett.
Marie liade sett altsamman från sitt fönster. Hon
liade gråtit mycket, och lion hade blifvit mycket,
myk-ket äldre, tykte hon.
Då luften blef mildare, satte hon sig alltid på
bänken med sin virkning; men hon satt alltid ensam.
Hon gjorde icke som modem, som förlofvade sig
flere gånger. Hon bevarade sin första kärlek för hela
lifvet.
Tidens hjul rullade framåt, och löfvet sprack lit
och föll af år efter år, många, inånga år, och Marie
satt fortfarande i sitt fönster. Nu satt hon där som
gammal ungmö, ensam, alldeles ausani; ty far, mor,
släkt och ungdomsvänner liade gått bort, den ena
efter den andra.
Nu liade hon ingen annan vän än det gamla
trädet, och det skulle i morgon falla för bödelsyxan, och
så skulle vallen jämnas med jorden och alla de gamla
minnena utplånas. Det föll ett par tårar ner på
virkningen, och hon reste sig för att tända lampan; ty
det liade redan blifvit mörkt.
Då hon följande morgon öppnade sitt fönster, var
trädet fäldt.
Hon kastade en schal öfver hufvudet och gick ner
till en af arbetarne.
„Vill ni göra mig en tjänst?"
„ Gärna."
„Hugg af en riktigt stor, vacker gren af det där
trädet ocli bär upp den i min bostad lülr midteinot.
Ni skall få bra betalt för ert besvär."
En stund därefter kom han upp till henne med
en stor gren af kronan. Det var ett riktigt litet träd,
fyra alnar högt och fullt af svällande bladknoppar.
Hon planterade det vid hufviidgärden af sin säng
i en stor kinesisk kruka och gaf det hvarje dag friskt
vatten.
Ocli inne i deu gamla frökens varma rum
utväck-lade det sina bladknoppar och stod snart friskt ocli
doftande med ljusgröut löf.
När lion sedan slumrade in, drömde hon sig åter
på vallen vid sin Fredriks sida, drömde alla sina ljusa,
vårfriska ungdomsdrömmar om igen.
En afton kände hon sig så besynnerligt matt.
Virkningen skälfde i hennes hand liksom första
gången, då hon mötte sin Fredrik på vallen.
Hon tände lampan med den skära
silkespappers-skärmen ocli gick till sängs,
Det friska, doftande löfvet bredde sig öfver henne,
och lion var nästan vacker, där hon låg med sitt fina
hufvud hvilande på kudden, medan lampan kastade ett
rosenskimmer öfver hennes ansikte. Hon sammanknäpte
de skälfvande händerna och tillslöt ögonen med ett
ljust leende, medan en lätt suck förkunnade, att lion
hade gått bort för att möta sin ungdoms älskade i
skuggan af det gamla trädet.
-|f från hemlandet j|-
<ä) (S
Direktionen för Svenska Folkskolans Vänner
beviljade vid sitt senaste sammanträde följande anslag.
Till inrättande af en lägre folkskola i ICasaböle
by af Sastmola socken (Åbo och Björneborgs län) 500
mark äfvensom nödigt antal exmplar af läseböckerna.
Skolan kommer att inrättas gemensamt af ICasaböle
boerna och Bodaby boerne i Sideby socken, och ett
skolhus kommer att upptimras af bonden V. Bodnian
i förstnämda hy.
För lägre folkskolan i Mörtmark by af Lappfjärd
150 mark samt Kveflaks Västerhankmo 100 mark.
För inrättande af en lägre folkskola i Sottunga,
som hittils saknat äfven den lägsta slags skola, ett par
tre hundra mark, beroende på beloppet af det anslag
Svenska Bildningens Vänner i Åbo möjligtvis kunde
gifva skolan.
Privata folkskolan i Mörskom kyrkoby 200 mark,
i Maksmo K vi mo 150 mark, Strömfors Tessjö 100
mark.
At Mellersta Nylands folkhögskola beviljades 200
mark för uppköp af böcker till ett bibliotek, hvilket
dessutom skulle erhålla ett exemplar af Sällskapets
samtliga skrifter.
Till nya läsestugor i Houtskär Träskby, Oravais
Kimo, Strömfors Tessj
j och Ivorpo Norrskata 160
mark eller 40 åt enhvar.
Bibliotek till 50 marks värde skänktes till Sund
Sibby, Saltvik och Sottunga.
Lotsplatserna Hästö-Busö i Pojo samt Löfö i
Strömfors erhöllo till förstärkande af sina bibliotek
äfvenledes 50 mark hvar.
Böcker för 25 mark gåfvos åt Bärgliamn
lots-plats i Houtskär.
Vidare beslöt direktionen, att den summa af 1,000
mark, som Sällskapet erhållit af bröderna K. H. samt
F. G. Paqualins sterhhus, skulle kapitaliseras ocli
förvaltas under benämning Bröderna Paqualins fond.
Fyra nya naturvetenskapliga arbeten äro
utlofvade af professor O. il/. Reuter för Sällskapets skrifter.
Den sedvanliga julkaledern redigeras detta år af
professor I. A. Heikel och dr P. Nordmann.
Tecknarena af bidrag till den till Svenska
Folkskolans Vänners förvaltning öfverlämnade
folkhögskole-fomlen (f. n. ungefär 1,500 mark) skulle sammankal-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
