Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
147
Första söndagen i nya rum.
*fi)f örsta söndagen i nya rum är en anmärkningsvärd
’JKV. dag. I)et är en fullständig frånvaro af alla
~ gamla landsmärken, och en besynnerlig
förtrollande nyhet ligger utbredd öfver allting, och ni kan
icke iinua er raktvål. Ni söker kolboxen, men det fins
ingen box. Den ligger på botten af en tunna uppe
på vinden. Ni skall ta stekpannan. När ni byter om
linne hittar ni den. Den ligger i en af byrålådorna,
hvilka alla äro utdragna och trafvade i en hög i
förmaket, och ni inser att ni måste lyfta en half ton
med mattor och fjäderbolster, innan ni kommer ner
till lådorna. Sedan ni lyftat ner dem och sökt
igenom dem, kommer er hustru ihåg, att det önskade
plagget ligger i en af tunnorna, antingen i den som
står i vedboden eller i den på vinden — hon kan inte
minnas säkert, men det skulle icke vara olikt den
dumma kusken, om han burit ner den tunnan i
källarn. Ni instämmer. Emellertid angriper ni en af
dessa tunnor och är öfverraskad af resultatet. Först
kommer en madrass, så en puddingsform, därnäst ett
stycke kall skinka snyg-gt inlagd i er väst och sedan
stufvadt i den saknade kolboxen. Därunder ett
inval af järnsaker och slutligen ett kaminrör, en half
kaka bröd, ett dussiu handdukar och ett taljeblock.
Ni börjar misstänka, att ni skall råka på en
kol-grufva eller kanske också några aflidna vänner. Ni
fattar mod, dyker ner i tunnan ännu en gång och
kommer upp med ett halft dussin orena strumpor och
en hop halftömda medikamentsflaskor.
Yissa omständigheter vid uppstigandet föranledde
att undersöka tunnans yttre. Den har fattat tag i
ryggstycket på er väst och flyttat fodret en half aln;
den har frånskilt ena armen från rocken, under det
er hand erfor en känsla, som om en eldsvåda skulle
ha gått fram öfver den. Det är alldeles tydligt att
tunnbindaren blifvit efterskickad, innan han börjat nita
fast spikarne. Ni griper ofrivilligt om taljan ocli ser
er omkring som om ni väntat honom. Därpå ropar
ni flickan som skall packa ner i tunnan igen och
störtar upp för trapporna för att se efter något som är
lättare att finna, men ändrar slutligen mening och
tillbringar det återstående af dagen med att gräfva i
mattpackor, under det ni smider lögner om er onkels
förmögenhet; månen ser in genom fönstret och
polerar upp med sin silfverglans några alnar kaminrör,
ett halft du-sin omaka stöflar, en smutsig- zinkbricka
och en tunna med sängkläder.
Hr Perkins hos tandläkaren.
§ng tror att jag måtte ha blifvit kaH, då jag lät
bädda åt mig på golfvet under det rummen
reparerades. Följderna underläto icke att visa sig.
Under dagens lopp kände jag en viss styfhet i skuldrorna
med en känsla mellan ögonen, som om jag skulle ha
luktat på klorgas. När jag gick till sängs om
kvällen, blef jag litet orolig. Längs ena käken förnam
jag en underlig krypande känsla. Detta höll mig
vaken en timme eller så, hvarunder jag funderade om
det var alt eller 0111 jag hade att väuta något annat
som påkallade min vaksamket. Emellertid föll jag i
sömn och förgät all oro. Jag vet icke huru länge
jag sof, men jag började drömma så underligt. Jag
tykte att jag höll på att sätta in en såg i en
ång-kvarn, då sågen fick fatt i mitt hufvud. Då ansåg
jag tillfället gynsamt att vakna och jag gjorde så.
Det visade sig då att jag hade gjort båttre om jag
stannat där jag var och fortsatt med min såg, ty jag
befann mig sittande rätt upp i bädden med ena
handen på vänstra käken och svängande med den andra
utan något bestämdt syfte.
Det var en förskräcklig pina. Den satte iväg
som en galen hund; den borrade i käkbenet som en
urmakardrill, den gick som blixten i viggar upp i
gomtaket och så ner och så längs med tandraderna.
Plötsligen upphörde den med ens och gick sin väg,
men gaf mig i detsamma ett stygn så att jag måste tjuta.
,,Hvad i Herrans namn är det At dig?." sade en
röst från en vrå långt bort i rummet.
Jag stirrade lit i mörkret helt förvånad.
„Maria, är det du?" (Fru Perkins hette Maria)
sade jag.
„Ja, så mycket som fins kvar af mig", var det
korta svaret.
Det slogs eld och fru Perkins blef synlig. Hon
var mycket enkelt klädd. Hennes hår stod på ända
i alla riktningar. Hennes näsa var röd, ocli hennes
ögon stodo som tennknappar i hufvudet.
„Jag får förklara det. Cyrus Davidson, att om
inte det här har varit en natt så Gud lian sig
förbarme. Hvad har då gått åt dig? Har du blifvit
kollrig eller har du legat på en synål? En bel timme
har du fäktat omkring dig i sängen och stönat som
en drunknande. Du har formligen drifvit mig ur
sängen, och här har jag suttit och frusit och undrat om
dit ämnade sätta eld på huset eller knacka ut
hjärnan på mig. Om dina konvulsioner äro öfver nu, så
skall jag bedja att få gå och lägga mig igen."
Jag trodde att jag var af med tandvärken, men
nästa morgon kände jag några döfva bultningar i
tandpulsarna, och jag sade till mig själf: ’mod Perkins!’
Jag gick rakt till dentisten, som brukar taga ut
familjens tänder och som kände våra egenheter. Det
var en olycksbådande atmosfär omkring hans bostad,
och jag kände en viss 010 i halsen och nedåt magen
till. Jag såg på honom med ett sjukligt småleende.
Han hade aldrig sett bra ut, men i dag såg- han
riktigt nedslående ut. Han såg ut som ett lik upplyst
inifrån.
Jag berättade hur det förhöll sig, lmru jag
varit uppe hela natten för tandvärk, huru som min
hustru hade blifvit kastad ur bädden genom häftigheten
af mina smärtor, huru . . .
Han frågade om jag ville sitta ner. Jag satte
mig. Han höll mitt hufvud bakåt, öppnade min mun
och började fiska rundt omkring med en bit af en
ur-fjäder.
Och under det han fiskade konverserade lian.
,.Ni liar blifvit kall."
»Ja."
„Det förefaller som en af biskupiderna vore
angripen". Som jag icke visste hvad en biskupid var,
men måste säga något, frågade jag:
»Hvilken?"
„Den angripna", sade lian.
,.Jag är glad att det icke är något värre",
svarade jag.
„Froutalbenet", fortfor han, „är icke synnerligen
afficieradt. Submaxillarkörteln är något
hvpertrofie-rad, mön det är icke sagdt, citt därför en pciroj^itis
skall följa."
„Jag är stolt att höra det", genmälde jag, och
var det.
Han fortfor att konversera och fiska.
„Oesophagus orubbad", anmärkte lian.
„Ah", sade jag och nickade åt honom.
„Ligamenten fasta. Jag inå säga . . ."
,,Mördare!!! — Elden är lös.’!!" skrek jag så
mycket jag förmådde.
„Gjorde det ondt?" frågade han och såg så lugn
och kall ut som en iskylare.
„Ondt? Store himmelens Gud! Menar ni att
ni får skära upp 111ig lefvande med en urfjäder och
undrar om det gör ondt?-1
„Visst inte", sade lian, rjag skulle bara
undersöka tanden.. Luta hufvudet tillbaka, så skall han
vara ute i ett ryck!"
„Jag tänker att jag inte gör det", menade jag.
„Tandvärk är svårt nog, men det är ett inte mot
urfjädrar. Ni kan titta hem till mig när jag inte är
hemma. Välkommen."
Jag gick. Jag hoppas lian komnieiy så skall
jag lia kokhett vatten i ordning.
hvilket ändade deras intresse för saken. En af
grannarna mjölkade kon den kvällen och kom igen andra
morgonen för att lära mannen göra det.
Tredje dagen rymde kon från pojken, som var
satt att vakta henne; och då mannen kom hein, var
hon ingenstädes att finna. Pojken hade äfven
försvunnit. Och vår granne fann att han själf måste gå
och söka upp henne. Han gick omkring en stund
och återvände hem blott för att finna att kon ej liade
återkommit. Då gick lian ut igen och kom så där
vid niotiden tillbaka med kon; hans kläder voro
dammiga, hans ansikte svettigt och sargadt. Han tänkte
nästan sparka in refbenen på djuret, men, öfvertygad
om att det endast skulle leda till extra utgifter,
ändrade han mening.
Pojken önskade att han lydt sin första ingifvelse.
På fjärde dagen skulle de kärna smör, färskt
smör till middagen. Modern började, emedan, sade hon,
hon som flicka mycket älskat detta nöje. Hon
fortsatte tils hon fick håll i ryggen, hvilket lade henne
dubbel som en fällknif; då satte hon arfvingen till
arbetet. Han liade stått vid sidan och väntat på ett
tillfälle, och han hade knotat, då han ej kunnat få
det. Då han fick fatt i kärnstafven, blef han
myk-ket glad. Hau pumpade en timme. Då sade lian,
att oin han var tvungen att fortsätta, skulle han rymma
och bli röfvare. Vid middagstiden kom mannen hem
och blef underrättad om ställningen. Han var
missnöjd med ett sådant narrvärk, som han kallade det,
och tog fatt på kärnan, hvilken han lät dansa
omkring för en stund, men han måste snart stanna och
aftorka svettdropparna. Med ett melankoliskt uttryck
i sitt ansikte såg han sig omkring ocli började igen.
Smör blef det, det oaktadt, icke. Magen började
att falla ihop, ryggen att gå ur led och skuldrorna
att lossua. Han var så retad öfver att lian ej
lyckades, att gumman, som troligen fruktade för någonting,
tog kärustafven ifrån honom och återtog ännu en
gång arbetet.
Då sonen såg detta, stack han sin mössa under
jackan och kilade ut. Något senare på dagen slogs
mjölken kring vinrankorna.
På fe in te dagen bröt kon ned grannens stängsel,
åt upp alla pomeranserna på ett träd som växte i en
balja; och då folket försökte att jaga henue bort, förde
hon med sig på hornen en ny murgröna, slog sönder
en värdefull blomstervas och satte kronan på värket
genom att snafva öfver en låda mossa och falla på en
hög upplagda drifnusfönster.
På sjätte dagen sålde vår granne sin ko till
slaktaren, och nil som fordom äter han härsket smör från
handelsbutiker.
Från Ekenäs skärgård.
Fördelarna af att ega en ko.
annen på andra sidan gatan, hvilken hela
sommaren njöt af friska grönsaker från sin egen
trädgård, har köpt en ko. Hans hustru sade honom
huru skönt det skulle vara att ha en ko, då man kunde
ha färskt smör och god mjölk dagligen. Kärna kunde
de göra själfva och därigenom slippa äta det härskna
bordsmöret. Hon sade icke vidare, att inan lätt kunde
föda kon med hvad trädgården och bordet lämnade,
då produkterna från kon voro ren vinst: han räknade
själf ut det med en griffel och förvånades öfver
resultatet. Han undrade hvarför hau ej förr liade
hållit en ko, och han fördömde sig själf för den förlust
ban lidit genom denna sin försummelse.
Han köpte en ko. Om kvällen, då den kom till
platsen, gick han ut för att mjölka den; men, retad I
af deii nya omgifningen, trampade kreaturet vår vän
på foten, sparkade omkull lians stäfva och slog nästan
ena ögat ur honom med svansen. Han arbetade en
hel timme utan ringaste framgång.
Hans hustru kom lit för att gifva honom råd, och
lians sou för att ha roligt. Kon satte sin fot genom
hennes klädniug och sparkade pojken ut i smutsen,
fe första hösttecknen ha i dessa dagar begynt visa sig.
Man liar nämligen upprepade gånger samma dag (31
aug), sett stora flockar af svanor begifva sig söderut.
Eljes är nog alt härute sommarlikt. A’i skäl-bor kunna
alltid fröjda oss åt en lång och varm höst, emedan det
uppvärmda hafvet håller luften ganska mild.
Fisket, hvaraf vi hufvudsakligen här lefva, har i år
varit mycket olika. I utskären, såsom på Hästö-Busö,
Hästö, Alglo och Jussarö, har man fått tämligen rikligt
strömming ocli hvassbuk; dock har det icke varit något
öfverflöd på fisken. I mellersta skären, där man fiskat
mest med not, har det varit riktigt dåligt, så dåligt att
man knapt har någon salt fisk för vintern. Blir hösten
ovanligt varm och lång, kunna vi dock ännu hoppas på
ändring.
Jussarö nya fyrtorn är nu färdigt, och där skall
finnas en riktigt grann fyrlykta. Men det är besvnnerligt
att den aldrig blir tänd! Inte lia vi åtminstone ännu sett
den lysa. Måhända har den dock tiindts de sista dagarna.
Det vore nog ändå roligt att se, hurudant ljus en sådan
pjes skickar tit i världen.
Elgö landet med därtill hörande holmar har, som
bekant öfvergått i annan ego. Baron Hisinger har nämligen
försålt Skogby bruk med all detsamma underlydande mark.
sålunda äfven Elgö, till Fiskars bruk. Vi hoppas att de
nya ägarne sköta om Elgön bra och icke hugga ner all
skog, till men för fisket och trakternas naturskönhet.
Folkskolor hafva vi här ut i skären tvänne, i Skåldö
by och i Tvärminne. Ehuru dessa nog ha elever, sänder
man än från vissa platser barnen till Ekenäs stad. Det
är sålunda i vårt tycke ännu icke tillräckligt många
skolor härute. Vi tro" att det skall behöfvas en skola till,
nämligen i mellersta skären, i Danskog trakten. Under
sommaren hölls på Danskog en skola af fröknarna Reuter
ocli "Weissenberg, som då bodde härute. I början var det
meningen, att den skulle vara endast för tie närmaste
torpens 5—fi barn, men innan skolan slutade, liade
elevantalet vuxit till 14. Af . dem voro några från så aflägsna
holmar som Hästö. — Ku ambulatorisk folkskola lär i
vinter komma i värksamhet. —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
