Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•146
LAND OCH STAD.
N:o 51
ska namn Sir fullkomligt förkastlig. Man ser en
likadan rörelse i Östersjöprovinserna, där den
pansla-vistiska prässen fordrar, att alla städer och andra
orter skola få rent ryska namn. En sådan yrkau skall
nog ined tiden göras äfven i vårt land — man
behöfver ej vara profet för att inse det — och ha vi
en gång förtinskat svenska namn, så kan en annan
mycket lättare förryska både de finska och de svenska.
För några år sedan påpekades i tidningsprässen
det fullkomligt vilseledande i en karta öfver Finland,
som utgafs af fi öknarna V. Hjelt och A. Trygg i
deras ,.Julhälsning", och på hvilken finsk befolkning
uppgafs bygga och bo i så godt som hela Finland.
De värda damernas karta hänger nu på väggen i
mer än en svensk bondstuga i landet, och om barnen
börja tro, att här inga svenskar als finnas, så vore
det ej så besynnerligt. Icke kunna de väl tro att
kartan ljuger? I ett större kartvärk, utgifvet af dr
Andree i Tyskland, förekommer ett likartadt fel.
Större delen af svenska Nyland och en stor del af
svenska Österbotten äro där förbuskade, och den
svenska befolkningen är enligt den splittrad i några
alldeles löjligt små parceller. Man kan taga för gifvet,
att denna karta „varit i säck, innan den kom i påse".
Det måste inträffa ändring i detta missförhållande
med kartorna öfver Finland, vare sig de utgifvas hos
oss eller utomlands, och namnen på landets orter böra
återgifvas på sitt rätta språk, vare sig detta nu är
svenskt eller finskt. Det är ett hälgerån att för
språk-fanatismens skull förvränga de gamla svenska namn
vi ärft från forna dagar. Nog fins det andra som
vilja upprifva „hvad af fadren vi ärft" med rötterna,
hvadan vi själfva borde låta det vara i fred. Om
en ändrar Åland till Ahvenanmaa, kan en annan med
lika skäl ändra Johan Ludvig Runeberg till Jussi
Lutviiki Runovuori, Fänrik Stål till Vänrikki Teräs
och — „ glömma bort" att på de finska upplagorna
af „Fänrik Ståls Sägner" angifva, att de äro
öfversättningar från svenskan, såsom äfven någongång torde
hafva skett.
Om yrkesskolor.
»røfäsoni i senaste nummer af Lancl och Stad
näm-cles, har i tidskriften Teknikern nyligen
ingått en uppsats, som uppmanar till inrättandet af
s. k. yrkesskolor i vårt land. Dylika skolor finnas
mångenstädes i utlandet och ha visat sig vara af
stor nytta.
Allting skrider i vår tid hastigt framåt. Det
som i dag är bra, är ofta icke mera lämpligt i
morgon. I dag göres en sak på ett vis, i morgon
kan samma sak göras på ett enklare och billigare
sätt och ändå blifva lika stark och vacker.
Utomlands göras nämligen som oftast uppfinningar,
genom hvilka arbetssättet kan förenklas.
Sålunda har man t. ex. inrättat små och
ganska billiga maskiner, medels hvilka man i en
vanlig snickarevärkstad kan utföra sågning, stämning
m. in. Då dylika maskiner begagnas, blir arbetet
billigare, emedan det går synnerligt fort. — Om
en möbelsnickare känner till ritningar ocli efter
dem kan utföra arbeten, bli hans möbler till samma
pris mycket vackrare. Vi se sålunda, att våra
snik-kare kunde ha ett och hvarje att lära. Och på
samma sätt förhåller det sig med öfriga yrken,
bleckslageri-, skomakeri-, skrädderiyrkena m. ti.
Ett handtvärk kan icke bedrifvas ordentligt
och med omsorg, utan att mästarn förstår sig på
räkning, ritning och bokföring. Dylika ämnen bör
handtvärkaren således också känna till.
I de af Teknikern föreslagna yrkesskolorna
skulle såväl själfva arbetets utförande läras, som
också räkning, skrifning, ritning och bokföring
Skolan skulle nämligen bestå förnämligast af en stor
värkstad, inrättad med alla slags maskiner,
hjälpmedel och värktyg, som underlätta arbetet. Så
borde där filmas eii samling ritningar till goda
händt-värkerialster, en samling modeller, eii samling
materialier ni. in. 1 denna skolvärkstad skulle
lärlingarna sysselsättas större delen af veckan. Några
timmar skulle sedan egnas åt räkning, ritning m.
ni. dylikt samt teoretisk undervisning i facket.
En handtverkare brukar ju i allmänhet
nuförtiden gå i lara hos en mästare för att inhämta
kunskaper i sitt yrke. Då mästaren ofta under
lång tid är tvungen att utföra samma slags arbete,
måste också lärlingen syssla därmed, lian lär
sig därunder intet nytt, utan en stor del af
lärotiden förgår mer eller mindre onyttigt. I en
yrkesskola däremot får lärlingen, så snart han
känner ett arbet, grundligt, börja med ett annat.
Lärarne i skolan skola dessutom taga reda på alla
nya uppfinningar och meddela dem åt lärlingen,
såvida de äro goda.
Yrkesskolorna i utlandet underhållas af
liandt-värksföreningar, men ha oftast understöd från
staten. Det är att hoppas, att en eller annan
liandt-värksförening i vårt land i en snar framtid också
skall inrätta en skola för ett eller flere yrken. Som
vi ha visat, äro skolorna nämligen till stor nytta.
Ilandtvärkarne kunna, om de genomgått en
yrkesskola, göra sina arbeten bättre och billigare och få
då större åtgång för dem. De förtjäna bättre. Icke
häller skulle man se så mycket utländska
handt-värkerialster i våra butiker, som nu är fallet.
Två dikter af J. J. Wecksell.
Fågeln.
I)är sitter en liten fågel
l’å hafvets vilda strand.
Långt borta uppgår soleil
I gyllene morgonland.
Där vinkar emellan rosor
En port af rubiner och gull.
Det växer i fågelns hjärta
En lust så längtansfull.
Han flyger mot morgonrodnan,
Skön vinkar dess purpurkust.
Han flaxar med svaga vingar,
Han sjunger med mäktig lust.
Alt längre, alt längre ban ilar,
Han skådar bakom sig e.j mer,
Tils, hvart han vänder blicken,
Blott öde vatten han ser.
Han flyger, tils vingen brister,
Han sjunker i böljande haf —
Och aftonen ler i rosor
Och stjärnan i guld på lians graf.
Jag midnattens barn.
.lag midnattens barn, jag arma barn,
Hvi har väl född jag blifvit?
På stormande våg åt det bristande flarn
Mer lycka Herren har gifvit.
Ye! Lyckan jag haft och jag har den förstört.
Jag bedt till Gud, och ban har mig hört,
Dock — jag honom förglömde
Och han mig fördömde,
Men ner ej i jordens djup mig gömde!
O Gud, min Gud, gif mig nåd,
O Gud, min Gud, gif mig råd,
För Jesu Kristi skull,
För Jesu Kristi skull!
Du skall ej mig lämna i djäfvulens våld,
Fast nu ban mig hårdt omslutit.
Du skall mig ej låta till honom bli såld–-
Ditt blod du för mig äfven gjutit.
Du helige Gud, rättfärdige (iud,
Du är icke stor blott i åskans ljud
Och i daggen som glimmar
Och i strålen som strimmar
Mildt fram mellan molnen i morgonens timmar.
O Gud, min Gud, gif mig nåd,
O Gud, min Gud, gif mig råd,
För Jesu Kristi skull,
För Jesu Kristi skull!
Litet kommunism
eller socialism, jag känner ej så noga de betydelser
man för närvarande tillägger dessa benämningar.
I en järnvägskupé sutto nyligen två män sida
vid sida under samspråk. De tillhörde hvardera
kroppsarbetarne klass. Den ena, som man att döma
utaf hans uttal af svenskan, på hvilket språk
samtalet fördes, måste tro vara finne till börden, yttrade:
„Jag har bela sommaren haft åtta mark hvar
arbetsdag, och det skulle ej vara så litet, om int
den där behöfde fyllas". Därvid visade han med
fingret på en kannsbutelj med brännvin, som stod
vid hans fötter.
,.Ja", svarade den andra, som talade svenskt
bygdemål", sådant kostar mycket. Men nog borde
man ändå kuuna spara något, när man liar åtta mark
om dagen. Int för det ändå, att jag skulle sparat,
fast jag nog också har förtjänat bra i sommar".
„Ja", fortsatte den förste, „och utom det
dagliga brännvinet så kostar hvar stadsresa så
fordärf-vadt, ty då måste det både supas och bjudas. Kan
ni tro, här 0111 dagen, när jag var inrest till staden,
gjorde jag af med nära hundra mark".
„Huudra mark", utropade den andre; „var det
så mycket? Nog har jag på en stadsresa blifvit af
med mera. Men", tillade lain, „man borde börja spara,
för att på gamla dagar ha någonting".
„A strunt", inföll den första, „hvad lönar det
att börja spara med så litet! Men snart blir det,
efter det jag säkert vet, allmän delning af alla
rikedomar, och har man då kommit sig till en större
summa, så kan det vara värdt att börja spara".
„Ja, men", invände den andre, „om det sedan
åter blir ojämt med rikedomen och ny delning måste
ske, hvad nytta har ni då af edra besparingar" ?
Nå, om det på nytt blir delning, så skyndar
jag kort förut att supa opp, hvad jag har. Det skall
bli rätt lustigt; och sedan är jag åter färdig att vara
med om delningen", skrattade den förste.
„Dct kan gå för sig", menade den andre. „Men
är ni också säker på, att det blir någon delning
snart"? tillade han.
,.Det är så säkert, som att jag i veckan super
opp den här kannan brännvin. Jag hörde det af
en herre, som sade, att det blir delning, såsnart det
blir rysk lag i landet. Och ban försäkrade, att
ryska lagen kommer att införas här, innan vi veta
ordet af".
„Men int ha de någon rikedomsdelning i
Ryssland, hvad jag vet", invände den andra.
,.Ja, men här blir det, det är tvärsäkert; så
försäkrade herrn, som jag talade med".
,,Kejsaren har velat skydda vår lag, och hvad
ban lofvat, håller ban. Sådana herrar, som gå
omkring och prata anuat, borde fä ett kok stryk",
ifrade deu andra.
Den förste såg sig omkring bland de andra
passagerarue i kupén, tyktes vilja säga något, men
skakade på hufvudet och teg. I detsamma stannade
tåget vid en station, och jag steg af.
Resande.
]Nfågra panbury skizzer.
(Amerikanska skämthistorier.)
Nya stöflar.
1 let är värkligen märkvärdigt, huru väl man kan
få ett par stöflar att passa, då man är inne i
skoboden. A^isserligen får man inte ner foten genom
skaftet med detsamma, men det beror på att
strumpan är fuktig eller att man iute satt i foten rätt; och
skomakaren yrkar på, att ni skall börja igen och så
stiga på foten, hvarpå ban kastar in pulver i skaftet.
Och så stiger ni upp och trampar med foten och
trippar några steg, och era ögon börja skjuta ut ur
hufvudet och hvarje åder i kroppen hotar att brista och
uuder bela tiden står skomakaren och ser på
operationen så uppmärksamt, som om bela affären vore
alldeles ny för honom. Då er fot ändtligen nått botten,
får ni ett svagt intryck af att ni stuckit foten i en
ugn, men det går snart bort då skomakaren
förklarar, att ban aldrig sett en stöfvel som satt så bra på
en fot. Ni må invända att er tå trycker något mot
ofvanlädret, eller att några af småbenen i fotbladet
blifvit krossade, så svarar han, att det alltid är så
med nya stöflar och att det går öfver på ett par
dagar. Då tager ni de gamla stöflarna under armen och
går hein uuder liflig öfvertygelse, att världen icke
skall se någon lycka och sällhet förr än ni slagit ner
den där skomakaren. Ni linkar ut i staden dagen
därpå: era läppar bära ett egendomligt vemodigt
småleende, under det att edra ögon se lit som om ni gick
barfota på en ostronbank. När ingen observerar er,
sparkar ni mot en dörrpost och stödjer er mot alla
framskjutande hörn, låtsandes vänta på någon, som
aldrig kommer. När ni går hem på eftermiddagen
för att söka upp era gamla stöflar, är det med en
ifver som icke kan beskrifvas, och de anmärkningar
ni gör öfver att er hustru just skänkt bort dem till
en gammal enka i förstaden gå belt enkelt ut på att
omedelbart utrota alla kvinnor och alla skomakare
från jorden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
