Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 37
Helsingfors den 16 September
1891
LAND och STÄD.
!k ILLUSTRERAD VECKOTIDNING FÖR MENIGE MÅN
–- fj»
Prenumeration
emottages & alla postanstalter samt i Helsingfors i
Lau-rents tidningsdepot. Nya vattenserveringen, Friis
bokhandel och tryckeriet Unionsgatan 20.
Annonser
à 15 penni för petitrad kunna inlämnas å tryckeriet
Unionsgatan 20.
Prenumerationspris:
för hell àr................3 mk 50 penni.
„ halft ..................2 „ —
,, kvart ..................1 „ 25 „
Mürk! Postafgifterna och ersättning för
hembär-ningen i Helsingfors äro häri inberäknade.
Redaktörer:
Doktor P, NORDM ANN (utgifvare) och
magister E. LAGUS.
Tidningen utkommer hvarje
ONSDAG.
Lösnummer à 10 penni.
"T^sxbT-
T-^-øxs^r
till kroppen sig slutande clräkt för hvarje dykare.
Endast vid sådana arbeten, som försiggå på sannna
ställe och fordra större arbetsstyrka, såsom vid
byggning under vattnet, finner dykarklockan ännu
användning.
En dykarerustning består hufvudsakligen af
två stycken, nämligen af en dräkt af vattentät
kautschuk samt en därvid fastgjord metallkask.
Den förra sinter sig tätt omkring kroppen, så att
den så litet som möjligt hindrar dennas rörelser.
Den senare, som är mycket rymlig och försedd
med glasfönster för ögonen, betäcker hufvudet och
utgör därjämte behållare för luften. Denna kan
ständigt hållas frisk därigenom, att dykaren när
som hälst genom att vrida på en krän kan släppa
ut den skämda luften, som då ersattes med frisk
genom en upp till vattenytan räckande slang af
kautschuk. På en del dräkter finnes också en låda,
ämnad att förvara luft i tillräcklig mängd. Ty
mången gång händer att slangen råkar i olag, och
dykaren skulle då måhända kväfvas, om ej lådan vore.
Till rustningen hör vidare ett rep om midjan,
med hvilket dykaren kan hissas upp, ifall han ej
själf kau hjälpa sig. Dessutom begagnas det som
medel att samtala med
dykaren. Om t. ex. de uppevarande
önska veta, huru han befinner
sig, rycker man på linan,
hvilket betyder: „hur mår ni?"
Genom att rycka tillbaka en gång
svarar dykaren: „alt är väl".
Två ryckningar tillkännagifva,
att han behöfver mera luft, fyra
att lian vill bli upphissad, o.s.v.
— Om en två gånger förnyad
ryckning uppifrån ej besvaras,
är något i olag, och då bör ban
genast halas upp.
Denna utrustning
förfullständigas genom tunga
blytakkor, som äro fastgjorda under
fotsulorna och vid skuldrorna.
Människan är nämligen ungefär
lika lätt som vattnet och har
därför desto större svårighet att
sjunka i detta, då hon bär på
sig luftkylda lådor. Dessa
blytyngder sätta dykaren i stånd
att röra sig nedåt. Men de
kunna äfven bereda hans
fördärf. När han arbetar i
vattnet på cle hala klipporna, kan
han lätt förlora fotfästet och
störta ner i okända afgrunder.
Dessutom hindra de honom att
nog hastigt stiga uppåt i
händelse af fara. Dessa tyngder
fästas därför så, att de utan
möda kunna aflyftas. Men nu kan det hända, att
dykaren först lossar dem, som sitta vid fötterna,
och då blir axelpartiet tyngst, så att ban kommer
upp och ner och är ännu mera hjälplös än förut.
Många andra olyckor kunna träffa dykaren
under hans farliga arbete på djupet. Om en spricka
längre än till en viss höjd, och inan kunde därför
vistas i vattnet sålänge blott denna luft höll sig
frisk. Vi kunna själfva försöka med att sänka ett
glas med öppningen nedåt i vatten, och vi skola
då se, att öfre delen af glaset förblir tom.
Men, som sagdt, bortglömde man alldeles denna
sinnrika inrättning. Först en senare tid med mera
utvecklade behof begynte åter se sig om efter
hjälpmedel åt dykarena, isynnerhet som inan nu
af dessa fordrade mycket annat, än att de skulle
hämta upp
pärlor och svampar.
Romarnes
uppfinning korn åter
till heders,
naturligtvis med
många förbättringar,
hvaribland må
nämnas, att
dykareklockan, soin
den kallades,
försågs med
glasfönster äfvensom
ined slangar,
hvilka ledde ut den skämda luften och ersatte den
med ny ofvanifrån.
Men dykareklockan är likväl i många
afseenden obekväm, t. ex. då det gäller att röra sig långs
hafsbottnen och därför har den småningom fått
vika för en nyare uppfinning, nämligen en särskild
Om dykerikonsten.
ilden här bredvid visar oss en dykare i sin
rustning. Denna sinnrika dräkt är en af de
nyttigaste uppfinningar som någonsin gjorts. Ty i
den kan människan tränga djupt ned under
vattenytan och från hafvets botten hämta alla de där
dolda skatterna eller också utföra särskilda arbeten,
som där äro nödvändiga. Därtill hade man förr i
världen mycket svårt. Vi kunna
själfva under simning öfvertyga
oss om, att människan blott
med möda håller ut under
vattnet mer än 45 sekunder.
Genom trägen öfning kan man
förlänga denna tid till hela två
minuter, och i själfva värket
finnes det mångenstädes
människor, som gjort dykeriet till
sitt yrke och naturligtvis
myk-ket längre än andra kunna
undvara luft.
Det är i synnerhet i den
västindiska skärgården, vicl
Medelhafvets och Indiska oceanens
kuster som dessa dykare vinna
sitt uppehälle såsom pärl- och
svampfiskare. Utan några
konstgjorda medel, endast med en lina
kring midjan stiga de ner till
hafsbottnen lossa med knif
pärlmusslorna från klippan, samla
dem i en korg och upphissas
åter, efter det de gifvit signal
genom att rycka på repet.
Däruppe ligga de sedan en lång
stund vanmäktiga af
ansträngningen; ansiktet är uppblåst,
ögonen blodsprängda och
stundom strömmar blod äfven ur
munnen. Dessa arma
människor hafva icke något långt lif.
Ofta dö de af slag just då de
kommit upp; eller och blifva
de blinda till följd af
blodstockning i ögonen.
På detta sätt har man alt
sedan urminnes tider endast med
dyra offer kunnat köpa hafvets
rikedomar. Då de gamla
romarne stodo på höjden af sin
kultur, begagnade de visserligen
inrättningar, som betydligt
underlättade vistandet under
vattnet, men de vunno ingen större
användning och glömdes snart
bort under folkvandringarnas
oro. Emellertid hafva de i en senare tid åter kommit
i bruk, och vi skola därför i korthet beskrifva dem.
Romarnes dykeriapparater utgjordes af
ofantliga upp och ner vända trälådar, hvilka sänktes i
vattnet och där dykarne togo plats. Genom den i
lådan befintliga luften hindrades vattnet att intränga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
