Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•158
LAND OCH STAD.
N:o 51
uppstår på hans rustning, så kommer han i fara
att kräfvas af det inströmmande vattnet. Och så
kan han räka ut för en sådan obehaglig
belägenhet, som vi se på bilden. — Men trots alt detta
kunna vår tids dykare naturligtvis uträtta både
längre och svårare arbeten än förra tiders. De
kunna i Here timmar vistas på ett djup af ända
till 30 meter (redan vid 10 à 12 meter måste de
begagna lampa, emedan dagsljuset icke med
tillräcklig styrka når så långt ner). De brukas
därför också till en stor mångfald arbeten, såsom till
att upptaga och undersöka sjunkna fartyg, viel
bottenundersökningar, nedläggande af sjöminor,
far-tygsreparationer och flerfaldiga byggnadsarbeten
under vattnet.
Dykarena stå vanligen flere tillsammans i tjänst
hos något bolag, som äfven äger ångbåtar ocli
annat, som behöfves vid arbetet ute på hafvet, vid
kusten eller i insjövattnen. I vårt land finnes icke
några betydande sådana bolag, utan vi anlita mest
det svenska bärgnings- och clykeribolaget Neptun
eller ryska Östersjöbolaget, hvilkas ångbåtar
„Nep-tun", „Rabotnik" o. s. v. man ofta ser i våra hamnar.
-Ä-
Något om svampodling’.
U(y§en, som erinrar sig, hvilka fördomar för en
knapp mansålder tillbaka nästan allmänt
funnos hos vårt folk emot svampar, använda till
människoföda, och därmed jämför samtidens
fördomsfria och tämligen allmänna bruk af svampar i
matlagning, finner utan tvifvel, att vår tid i detta
afseende har ett afgjordt företräde framför förgångna
tider. Och så stort är intresset synnerligast bland
vår stadsbefolkning för matsvampars
tillgodogörande i hushållet, att landtbefolkningen flerstädes
skördar en ej så oansenlig vinst af att sälja
murklor, champignoner, kantareller ni. fl. goda
matsvampar på torgen i städerna. En följd af denna
nyvaknade ifver att använda matsvampar har
emellertid blifvit, att på trakter, hvarest för ett eller
annat årtionde tillbaka fans rikligt med läckra
matsvampar, dessa numera äro ganska sällsynta
till och med under för öfrigt gynnsamma år med
riklig nederbörd och mild värme.
Hvilken kan egentligen orsaken härtill vara,
och finnes något medel att förekomma minskning
-i tillgången på vilda matsvampar? Dessa frågors
besvarande torde förtjäna en stunds uppmärksamhet.
Säkert är icke författaren af denna uppsats
ensam om den ledsamma erfarenheten, att lundar
och skogar, som för blott några år sedan skänkte
den under „svaniptid" besökande en mer än riklig
skörd, sedermera år efter år gifvit en ringa sådan,
ja ibland under två eller tre år efter hvarandra
visat så godt som missväxt. Jag har flerstädes
träffat gamla, erfarna svamp vänner, som fört
sådana klagoljud på tungan. Hvilken eller hvilka
kunna orsakerna vara till detta ledsamma
förhållande? Enligt min erfarenhet under årtionden af
flitiga svamputfärder på de mest skilda orter är
väsentligaste orsaken den, att isynnerhet ungdom
ocli de som plocka svamp för afsalu, oupphörligt
endast söka skörda så tidigt och så mycket som
möjligt, men icke egna den ringaste tanke på att
så ut svanipfröna, vårda svanipinarkerna eller i
allmänhet sörja för återväxt af de goda och
eftersökta svamparna.
Undantagsvis finnas äfven andra orsaker till
att svampskördarna minskas eller förstöras å
trakter, som förut nästan årligen gifvit rika skördar.
Utan att tala om ogynnsam väderlek, som
jämförelsevis sällan alldeles omintetgör en väntad
svampskörd, har jag funnit att en för långt drifven
af-värkning af löf- eller barrträn i lund och skog
flerstädes förstört eller oerhördt skadat och
minskat svampskörden. Och detta är belt naturligt.
Ty i samma mån som den förut af träna måttligt
skuggade och skyddade marken beröfvas alt för
många sådana, blir den ojämna nederbörden och
hastiga temperaturväxlingen en orsak till
svamparnas vantrefnad och till att de ädlare sorterna
alldeles dö ut å sådana marker.
Huru skall man då kunna bevara eller återfå
bördigheten å naturliga svampmarker? — Jo, dels
bör man söka så litet som möjligt oroa eller ofreda
de naturliga svampmarker, som bära våra ädlaste
matsvampar, dels måste vi, då vi någonstädes skör-
dat rikt med goda svampar, komma ihåg vår plikt
som förnuftiga varelser att äfven tänka på
framtiden och ej blott på stundens njutning. Vi böra
med ett ord använda all möjlig flit och eftertanke
på, att våra bästa matsvampar ej blott bibehållas,
utan äfven, om möjligt, i förökad mängd följande
skördetid framväxa. Och lika säkert som vi kunna
genom sådd i väl beredd jord mångfaldiga och
rikligt föröka våra sädesslag och en mängd andra
nyttiga växter, lika säkert äga vi makt att genom
en väl utförd „frösådd" mångfaldiga våra alt mer
och mer eftersökta matsvampar. Men att genom
frön föröka svampar fordrar ej så liten eftertanke
och ej så litet besvär, hvilket senare dock rikligt
lönas af rikare skördar.
Det allmännaste och enklaste sättet att genom
frösådd fortplanta matsvampen är följande: Man
samlar om våren mogna murklor och om hösten
andra goda sorter. Man lägger dem, hvarje art
för sig, på större pappersark eller glasskifvor i
tort, damfritt rum under ett eller par dygn.
Sålunda utlagda utsläppa svamparna otaliga mogna
sporer (frön) å det underliggande papperet. Härvid
böra naturligtvis skifsvamparna och rörsopparna
ställas eller läggas med fröredningen neråtvänd,
clock så att en eller par tums mellanrum finnes
mellan papper och fröskifvor eller fröpipor. Man
samlar sedan sporerna och utrör dem en vacker
höstdag i regnvatten, med litet salt eller salpeter
uti, samt utsprider det sporblandade vattnet å samma
eller samma slags mark, hvarå hvarje svampsort
skördats. Sålunda utsås sporer af läcker rörsopp
bäst å furubackar med rikt barratfall,
champiguo-ners sporer bäst å varma, något halfskuggade
bakkar kring furor eller granar, enär de bäst trifvas
bland barr samt trärötter vid torra vägkanter o. s. v.
Murklesporer utsås å trägårdsgräsplaner eller å
aspbackar bland gamla löf, i lundar; stenmurklans
sporer utsås bland mossa och ljung eller i
sten-gropar, där barr och sand samla sig o. s. v.
Genom detta och dylika såningssätt i rätt tid och
på passande mark sörjes för svamparnas säkra
återväxt nästa år, ehuru stundom två år behöfvas
innan man får skörda, enär svamparna i början
växa långsamt.
(Ur en svensk tidskrift.)
Nybygget
Af P. Piiivärinta.
liwljetta hustruus rättframma ocli okonstlade tal
kull-slog med ens alla mina tvifvelsmål.
Under tideu, vi sutto och talade, pysslade
hustrun ömt om det sjuka barnet.
Men huru vi äu talade, kuude jag ej frigöra mig
från min oro öfver husbondens bortvara. Isynnerhet
nu, då samtalsämnen började tryta och min klocka
visade på nio, tilltog i hög grad min oro för, att någon
olycka träffat mannen. Jag ville dock ej störa hustrun
genom att åter meddela henne mina bekymmer. Men
då min fruktan hade nått sin höjd hördes buller från
farstun och i det samma steg en snöhöljd man in i
stugan. Han skakade snön ifrån sig, stälde ifrån sig
yxa och vantar och gick rakt fram till hustrun och
vaggan framför spisen, utan att ban tyktes märka
mig, som satt på skuggsidan.
— Huru mår lilla Heikki? frågade lian
— Lilla Heikki stackare är mycket sjuk; jag
tror att ban snart dör, svarade hustrun,
— Gud hjälpe oss! sade den bedröfvade och af
sitt arbete uttröttade fadern. Han gick fram till den
lille, lyfte på den duk, som var lagd öfver dess
hufvud, böjde sig ned öfver vaggan och kyste med sina
kalla läppar från barnets dödsbleka kinder bort de
svettdroppar, som sjukdomens järnhårda och obevekliga
hand framprässat på dem. Vid denna syn hade jag
ej makt att hindra ett par tårar att tränga fram ur
mina ögon.
Mannen reste sig åter, ocli hustrun sade åt
honom, förmodligen för att gifva tillkänna, att det fans
främmande:
— Hvarför har du dröjt så länge i detta svåra
väder. Äfven den främmande började blifva orolig
öfver din långa bortvara.
Husbonden syntes rycka till vid den senare
delen af hustruns tal och sade:
— Hvem liar då varit här?
Hustrun visade på mig och sade:
— Där är lian fortfarande.
Nu först märkte husbonden mig och började
fråga, hvarifrån jag var, hvart jag ämnade mig och
huru jag kommit att färdas denna väg. Sedan lian
fått nöjaktiga svar på dessa frågor, syntes lian
belåten och sade:
■— Ja nog är det riktigt dåligt väder. Men vi
hafva dock nu fullmåne, så att man också under
snöyran kan se uträtta sådant som att klyfva tjärved.
Man liar ej tid att låta sina händer hvila, om man
vill komina tillrätta i så här svåra tider.
Därefter började ban först värma siua styfnade
händer framför brasan, under tideu hustrun stälde
kvällsvarden i ordning. Hon tog från ugusmynningeu eu
skål, öfver hvilken en annan var stjälpt som lock,
och stälde den på bordet, och vidare stälde hon fram
litet dåligt bröd, en droppe mjölk och ett saltkar, och
därmed var kvällsvarden färdig. Jag åt af min
matsäck, under tiden husbouden förtärde sin kvällsvard.
De öfriga hade ätit redan förrän jag kom.
Jag kastade en blick på innehållet i den
framsatta skålen; det var barkvälling, afredd med litet
mjöl. Då mannen satte sig att äta, tog ban mössan
af hufvudet, lade händerna i kors och välsignade
maten. Sedan bröt ban sitt bäska bröd, doppade det
i saltet och åt det med vällingen.
Nu började den i sängen vid dörren sofvande
gossen få lif. Han hoppade i bara skjortan ned från
sängen, stultade till fadren och bad: far, far!
Mannen tog honom upp i famnen, sökte några klädetrasor
från sängen och lindade dem kring gossen, hvarefter
de tillsammans gingo att fortsätta måltiden.
Jag fick medömkan med den stackars gossen och
tog frän min matsäck en half bulla, bredde smör uppå
ocli lade litet kött därtill, samt gick att bjuda det
åt houom. Men gossen ville på intet sätt låta förmå
sig att taga emot smörgåsen. Då ban slutligen lät
beveka sig därtill, höll han smörgåsen framför sig
som en stor läckerhet och nänides endast då och då
belt litet smaka därpå. Sedan hörde jag honom sakta
säga åt modern: åt Heikki också! ■—Heikki stackare
kan inte äta något, ban är mycket sjuk! Ät du
blott själf! svarade modern då. — Hvilken kärlek
hyser ej den lilla stackarn där för sin bror, fastän
hungern nog torde plåga honom själf! tänkte jag
inom mig Mtn gossen gjorde sig nu, lugnad af
moréns ord, ett godt mål på sin smörgås.
Hittills hade brasan någorlunda väl gifvit värme
åt de innevarande. Men nu slocknade elden
småningom och i och med det samma började det käuuas
duktigt kallt. Hustrun föreslog mig då. att jag till
natten skulle gå till de båda gamla i bastun, som
hade blifvit uppvärmd tidigare på aftonen. Stugan,
sada lion, var så kall, att jag ej kunde härda ut där,
isynnerhet som det ej fans någon bädd att gifva mig.
Hennes forslag kom mycket lägligt, ty jag måste
erkänna, att jag själf redan begynt blifva orolig för
huru den stundande natten skulle aflöpa, då det rådde
en sådan köld i stugan. Gossen lades till sängs i
sin bädd, det lilla barnet lyftes med sin vagga
närmare spiseln för att få all den värme som stod till
buds, och själf satte sig modern bredvid vaggan för
att se efter sitt sjuka barn. Tröttad af dagens möda
lade sig mannen på sin hustrus uppmaning till hvila
på sin halmbädd, och jag begaf mig till bastun,
tagande mina öfverplagg med mig.
Vädret var fortfarande lika obehagligt. En
våldsam vind blåste och snön föll så tätt, att det var
omöjligt att urskilja något föremål. Till att börja
med gick jag och såg efter min häst, hvilken dock
lyckligtvis befann sig i så godt skydd, att det ej
gick någ n nöd på den.
Då jag kom till bastun, fann jag att dess dörr
var belägen mot vindsidan. Dörren var mycket gles
och blåsteu rykte och skakade på den. Jag försökte
öppna den, men fann att det ej gick för sig; jag
bultade och rykte då på den af alla krafter, men
ändå hördes ej något tecken till lif’ inifrån.
Jag började redan blifva illa till mods därute i
mörkret och den skarpa kölden, och jag företog mig
därför att med båda händerna och af all min styrka
försöka bända upp dörren. Den begynte redan gifva
något vika, och inifrån hördes ett häftigt buller och
brak. I det samma hördes en häftig stämma ropa:
nå, hvad står det på?
— Öppna dörren åt den främmande! Man had
mig komma hit och sofva, ropade jag utifrån.
— Vänta litet, till dess jag öppnar dörren,
hördes åter den gamles röst från bastun. Därpå hörde
jag hur lian klef ned på golfvet och började stöka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
