Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•174 LAND OCH STAD.
N:o 51
har under sin långa värksanihet uppvisat, att en
och hvar, som vill föra världen framåt, måste
skrida till värket så vidt möjligt utan
förutfattade åsikter. Man måste frigöra sig själf för
att kunna frigöra andra. Och frigörelsen,
friheten, den höga, härliga, ljusa friheten — se där
det man måste sträfva efter för att gå framåt.
Frihet i ord och handling, frihet, men icke
godtycklighet. Mognade män och kvinnor måste få
tänka fritt och handla fritt. Endast barn och
idioter böra stå under förmynderskap. Ty
friheten upplyser världen. När förtryck och
godtycke härskat, då hafva folken stått som lägst,
men när friheten fått råda, då bar
mänskligheten haft sina lyckligaste dagar. För denna
frihet på alla områden har Georg Brandes arbetat,
för den liar han talat och skrifvit kraftigare,
snillrikare, mera hänförande än de flesta andra.
Och hans läror ha trängt ut i världen. Mången
vet icke, hvar den tändande gnistan bar
uppstått, och dock måste många tusende, som känna
frihetens eldström genomkorsa sin själ, erkänna
Georg Brandes som tändaren, gnistans tändare.
Hans ord äro för djupsinniga för att i första
hand kunna tränga till de djupa lagren af
folken; men hvad ban sagt, ha hundrade sagt efter,
och dessa hundradens röster ha spridt sig bland
alt folk och fört hans läror vida omkring.
Eftervärlden skall ge honom större erkännande i
detta afseende än samtiden.
Ty Georg Brandes har ingalunda vandrat
på rosor, och lians ord ha ingalunga slungats
ut i världen utan protester. De ha varit för fria,
har mången tykt, och därför har mången rest sig
upp emot honom. De ha ofta ruskat för mycket
i tlen halfsofvande bekvämlighetsmänniskan, och
det liar hon icke tykt om. Det är så lätt att
sofva och låta alt gå sin gamla gång, tycker
mången. Kommer någon och säger, att det gamla
måste ersättas af det nya och lifskraftiga, tycker
mången att den där är då en riktig
ofredsstif-tare och upprorsmakare. Och värre ord än så
lia utslungats mot Brandes. Det är få personer,
som så fått lida snielck, förföljelse, hat och alla
slags motgångar som lian. Ehuru sitt lands
främsta snille, liar lian icke ens ansetts värdig att
bekläda en lärostol vid Danmarks universitet.
Sitt knappa bröd har ban därför måst förtjäna
genom sina skrifter. Och dock ha icke haus
bittraste fiender en enda gång kunnat påstå, att
lian lärde annat än det som sugit sin must med
hans innersta hjärterötter. Dock, han har varit
för obekväm, och därför har ban förföljts. Men
nu, nu följer honom hela det bildade Danmark, ja
alla som i bela Europa gå i spetsen för den nya
tiden, för friheten, för själfständigheten på den
medborgerliga värksamketens och tankens
område — alla de ha stämt möte för att fira
honom på en gång som eu hjälte och en martyr.
En mera glänsande upprättelse bar aldrig en
människa fått än Georg Brandes på sin
hedersdag. Hundratal af Europas mest lysande namn
egnade honom sin hyllning på prosa och vers.
Och bland dessa alla som hyllade honom, fans
icke en enda stackare. De höllo sig undan, nu
som vanligt. —
Storartade voro de fester som anstäldes till
Georg Brandes ära. Den väldigaste hyllningen
var måhända ett fackeltåg, som Köpenhams
frisinnade studenter, arbetare ocli andra
medborgare anordnade till hans ära. Vi intaga här
nedan det härliga tal ban höll, då fackeltåget
samlade sig utanför konsertpalatset, där deu
egentliga festen försiggick. Måtte detta tal läsas och
läsas om igen. Måtte den eld som sprutar fram
från dessa ord tränga genom tusenden och värka
pånyttfödande bland alla osjälfstäudiga och
skuggrädda, lifvande på alla frihetsälskande! På så
sätt skall Georg Brandes läror äfven i vårt
aflägsna land väcka till lifs samma eldiga känslor,
som ban frammanat i sitt fosterland! »
Georg Brandes tal for friheten och ljuset.
fack för dessa facklor!
Tack för det ni tände dem och bar dem! Låt
dem flamma högt, låt dem lysa vidt! Vi behöfva
eld här i landet, eld i sinnena, eld i viljorna, blodröd
eldhåg, sora räcker ett lif igenom.
Tack för dessa facklor! Facklor i natten, det
betyder hopp i mörka tider. Man bar dem i gamla
dagar påsklördagen för att bebåda, att uppståndelsens
triumf var nära. Måtte uppresningens triumf i våra
dagar ej vara alt för långt borta.
Jag ser ett förebud i all denna eld. Det är
vackert, det är godt, att arbetare, konstnärer och
studenter i förening bära facklor. Blir det en vana,
så få vi ljus.
Intet element är så rent som eld. Eld renar
luften. Måtte den rensa den dåliga luften i denna
stad.
Ocli intet element är så muntert som eld.
Åsynen däraf värkar på nerverna som musik och vin.
Måtte den uppmuntra sinnena i detta land!
Facklans ljus är som tankens ljus. Det släckes
ej af regn, blåses ej ut af munväder, ej ens af en
storm munväder. Tankens ljus kan ej släckas. Och
frihet och rättvisa äro två facklor, som tändas vid
hvarandra.
Tack för dessa facklor! Låt dem lysa, låt dem
värma, låt dem tända eld på fördomar och lögner!
Låt dem uppbränna alla tankelik från svunna tider!
Ocli måtte den, som är trött af att bära facklan,
räcka den till en af nästa släkt!
Morgonstjärnan heter på latin Lucifer, det vill
säga, deu som bär, som bringar ljuset. Gamla
kyrkofäder, som missförstodo ett skriftställe, ha inbillat
sig själfva och andra, att denna morgonstjärnas ande,
denne Lucifer, som bragte ljuset, var en djäfvul.
Tro aldrig det! Det är den dummaste, den
farligaste vidskepelse af alla. Det folk, som tror så,
är förtappadt. Lucifer, eldens upphof och flammans
bärare, och lågornas ande, livars sinnebild är den
fackla hau svingar, det är själfva den lifvets gnista,
som glöder i blodet; det är själfva den kunskapens
stjärna, som lyser på vår himmel; det är den gode
anden.
Han är ljusets ängel. Tro aldrig den lögnen,
att ljusets ängel någonsin fallit eller kunnat falla!
Tack för dessa facklor! Låt dem flamma högt!
Låt dem lysa vidt!
Ä
Kapellmästar Leander och lians musikanter.
gsbo folkhögskola.
cnajie måndag den 2 nowember öppnades „Mel;
vSJ^Q lersta Nylands folkhögskola", åt hwilken
ega-ren af @sbo gård, possessionaten Sl. Myhr=
berg soln bekant skänkt de präktiga byggnader, i hwilka
Fins gästgifweri under långa tider warit inhyst.
Fö-reståndare sör denna wårt lands andra swenskspråkiga
folkhögskola är hr N. Nostedt, andra lärare hr
Sun-dell, lärarinna fröken J. Slppelberg. De första
åt-gärderna för skolans inrättande togos af nyländska
afdelningen, fom äfwen ihopsamlat ganska mycket medel
sör defs underhåll. 9lssärerna ha nu öfwertagits af
eu garautiföreuing, bestående till största deleu af per=
soner srån Esbo od) Kyrkslätt socknar. Underwisning
gen i skolan är afsedd för både unga wän od) kwinnor.
Jnwigniugsakten war mycket högtidlig. Den
be-gynte med hälsningstal af paftor £>. Noslin och
ordföranden i skolans direktion, hr Ä. ©klttnd. Så
utfördes några musiknumror af ett hornkapell i ©sbo
od) fång af en fångförening från samma sodken, hwarpå
hr Nostedt od) kuratorn sör Nyländska afdelningen dr
Éßestermarck höllo tal. èn talrik menighet hade
in-funnit sig för öfwerwarande af festligheten.
2Öid tillfället inskrefwos 25 elewer, de flesta från
(Ssbo och kyrkslätt foiknar. Ungefär en tredjedel äro
flickor, återstoden ynglingar eller män. 6n del bo i
själfwa skolhuset, de öfriga ha inackorderat sig i bonds
gårdar i närheten af fkolan.
2Bi skola snart meddela närmare underrättelser
om denna wårt lands sörsta egentliga, på landsbyg:
deu belägna folkhögskola. Nu blott en uppriktig
wäl-önskan för den unga anstalten. Måtte god sed od)
fosterländsk stämning från första början bli hemmas
stadda inom dess wäggar, od) måtte elewerna i skolan
erhålla kraftiga samt waraktiga wäckelser för framtida
arbete, enhwar på fin ort! Måtte många
wälsignelse-bringande frön utfås af nitifka lärare od) lärarinnor
i Mellersta Nylands nyss öppnade folkhögskola!
vern liar inte hört talas oin kapellmästar Leander?
Här i staden känner hvarje människa
gardesbataljonens raske musikanförare, ocli i bela landet
lian bekant åtminstone till namnet. Han är en
sådan där karl, att när man möter honom på" gatan,
blir man genast på godt humör. En hållning så stolt,
som vore han bela finska arméns anförare; en
militärisk, skarp och säker blick; ett vänligt drag kring
munnen och en stämning i det hvitgrå håret och
skägget, som sprider riktigt solsken öfver hela lians
uppträdande! När hau ställer sig i spetsen för sina
musik-gossar vid gardet, så säker som en fältherre,
så lugn, så förtroendeingifvande — så fröjdas man
redan af att se honom gripa tag i taktpinnen, ty man
vet, att nu vill det blifva något af. Och när lian
höjer taktpinnan och för sin musikarmé till strids, så
kan man alldeles odeladt njuta af det man får höra.
Ty ban slutar aldrig något slag utan att segra ; man
är så van därvid att man icke ens tänker, att det
kunde vara annat. Gardesnmsiken är hans värk, och
det är i sanning något som man icke behöfver blygas
för. En bättre militärmusik får man sällan liöra.
En bättre ledare finnes icke i bela vida världen.
Dessa dagar har bela hufvudstaden talat om
kapellmätar Leander. Han har nämligen nu slagit
sitt allra största slag och vunnit en seger så stolt,
att nian sent skall glömma den. Efter att redan i
somras vid lägret i Willmanstrand ha ledt under
gemensamma musiköfningar en samfäld musikkår af
alla hornkapell vid våra åtta bataljoner, fick ban nu
tillfälle att för hufvudstadens bortskämda publik ge
en mängd konserter, riktiga jättekonserter må man
kalla dem — i spetsen för alla dessa förenade
militärorkestrar. Senaten liade nämligen låtit
musikkårerna vid våra samtliga bataljoner gratis resa hit in
för att under kapellmästar Leanders ledning ge
konserter till förmån för de nödlidande i Ryssland.
Ändamålet var sålunda godt, och äfven i annat afseende
var företaget värdt beröm. Ty nu fick hufvudstaden
en gång bevittna, att vi liär i landet hafva en
militärmusik så framstående ocli vacker, att man
knappast bättre kan begära. Att konserterna varit till
trängsel besökta säger sig själft. De gåfvos i
Brand-kårshusets stora sal, som hvarje gång var fyld ända
till bräddarna. Och loforden öfver hvad man fick
höra voro lika enstämmiga som bifallsyttringarna
lifliga och uppriktiga. Tänk er: 250 hornister, som
samfäldt spela de präktigaste stycken, bland dem flere
af våra käraste melodier, och spela dem på ett rent
ut sagdt mästerligt sätt. När de alla drogo till alt
hvad tygena höllo, kornetter och valdthorn, tubor ocli
trumpetter, bashorn och krumliorn ocli flygelhorn,
trummorna och pukorna icke till förglömmandes — då var
resultatet så öfverväldigande, att man måste ha hört
det för att riktigt kunna förstå huru det var. Huru
härligt klingade icke „Einnarnes march under 30-åriga
kriget!" Huru vackert ljöd icke „Finalen ur Kung
Karls jakt" („och ila vi bort från Finlands strand") i
huru öfverväldigande storartadt tedde sig icke
Tscliai-koffskis väldiga tonmålning från den rysk- franska
kriget 1812! Man tycktes riktigt vara med i den
blodiga, bullrande drabbningen; luften fyldes af
gevärs- och kanonskottens dån, af kulornas hvinande,
de sårades jämmerrop, de segrandes jubel, de slagnes
förtviflan, kyrkklockornas klang och sist och slutligen
psalmernas fredstoner, då slaktningen var slnt och
folket tackade Gud för vunnen seger. Detta stycke
är .barbariskt, men det är vildskönt såsom en värklig
drabbning måste vara. Hvilket brak ocli dån ocli
buller måste icke uppstå, då de 250 hornisternas
kraftfullaste sopran och alt och tenor och bastoner
förenas med ljudet från trummor, pukor, trianglar,
messingstallrikar, „teateråska" och järnvägsskenor,
hvilka likt ett fruktansvärdt artilleri gjorde alt hvad
göras kunde för att fylla luften med ljud och oljud:
med stridsgny och förvirrande skrammel! Ocli midt
under alt står anföraren i midten af de larmande
skarorna, leder det hela med säkerheten hos en
grånad genera], håller samman de stridande skarorna,
ser till att enhvar gör sin plikt och åstadkommer ett
slutresultat, lika rysligt som förkrossande storartadt!
Publiken är utom sig under den vilda drabbningen i
toner. Öronen vilja sprängas, men man följer med
den underbara tonmålningen alldeles öfverväldigad.
Det är slut, och man vill höra mera, något annat,
något mindre rysvärdt, något kärare för hjärta och
sinne. Kapellmästarn knackar med taktpinnen: musi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
