Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•182
N:o 51
behandling. Detta onda kunde nu förebyggas,
om sjukstugor inrättades här och där. De
"behöfde på de flesta orter ha plats endast för par,
tre sängar, och gjorde ändå sin stora nytta.
Naturligtvis måste tie vara så centralt belägna som
möjligt ocli i närheten af provineialliikarens eller
kommunalläkarens hemvist. Några större
utgifter kunna icke vara förenade med inrättandet
af sådana, isynnerhet då ju bemedlade sjuka,
intagna i dem, borde erlägga en mindre afgift.
j. fven vore det väl, om
hälsovårdsföreningar skulle bildas i alt flere och flere kommuner.
Om vi icke misstaga oss, lux redan Esbo och
Helsinge sådana föreningar, och hälsotillståndet
i de socknar, där man grundar sådana
föreningar, skall helt visst draga nytta af dem. Det
är omöjligt för kommunalnämden att öfvervaka
sjukvården på ett sådant sätt, att den icke
lämnade ram för anmärkningar. Men en
hälsovårds-förening kan göra det och framföralt inskärpa
hos sockneboarna den viktiga satsen, att folkets
lycka, trefnad och välstånd icke beror endast
på åkrarnas bördighet ocli ängarnas vidd, utan
i lika hög grad på att friska, kraftiga människor
odla den fäderneärfda täppan.
Nykterhetsvärksamhet i Ryssland.
Ur Nykterhetsvännen,
Støfnder det löpande året liar till ryska statskassan
"elli| influtit G millioner rubel mindre i brävinsaksis
J än under förra året samma tid. Det är ett
tydligt bevis på superiets aftagande. Nykterlietsifrarue
li a gjort stora ansträngningar. Men hvilka äro då
dessa ifrare? Om vi kasta en blick iii i själfva det
egentliga Ryssland, så märka vi, att det i synnerhet
är prästerna, som bedrifva denna värksamhet, Den
heliga synoden — ryska kyrkans högsta styrelse —
och konsistorierna hafva föreskrifvit prästerna, att
de i sina predikningar skola framhålla dryckenskapen
skadlighet samt grunda nykterhetsföreningar, hvarför
man nu finner många socknar med
nykterhetsföreningar, där presten är ordförande och den egentliga
ledaren,
Grundandet af en nykterhetsförening tillgår på
följande sätt. Under flere söndagar framhåller
prästen dryckenskapen fördärfbringande inflytande på
människokroppen och därmed förenade följder. Till sist
framlägger ban en söndag efter gudstjänsten sin plan
ocli önskan om grundandet af en nykterhetsförening.
Hvarje inskrifven medlem måste förbinda sig till att
börja med att under ett års tid vara absolut nykter.
I samband med afläggandet af liykterlietslöftet följer
i vanliga fall äfven sedlighetslöfte, så att föreningen
lika gärna kan kallas sedlighetsförening. I kyrkan
framläggas listor eller en bok för intecknandet af
medlemmarnes namn. Först inkrifver prästen sitt
namn, framför hvilket ban gör korstecknet, och
nedkallar sedan Guds välsignelse öfver det betydelsefulla
steg man nu går att taga. Många andra präster följa
exemplet, och för att gifva godt föredöme åt sina
församlingsbor aflägga de U3Tkterhetslöfte för lifstiden.
Efter prästerna framträda nu klockaren och
skollä-rarne samt inskrifva sina namn och till sist så många
af församlingsborna som önska det. Alla namn
föregås af ett egenhändigt tecknadt korstecken, och till
bekräftelse på sitt löfte kysser man „frälsarens ord",
(1. ä. bibeln, och hans kors. Den som ej kan skrifva,
låter en annan göra det i sitt ställe. När så alla
tecknat sina namn, beder prästen ännu en gång i
allas namn till Gud, att han värdes välsigna detta
ädla företag och beskära livar och en kraft till
hållandet af det gifna löftet. I de flesta fall ger
prästen till sist åt hvarje medlem en helgonbild att båra
på sin hals till ständig påminnelse för innehafvaren
om det afgifna heliga löftet. Sedan beder lian hvarje
söndag i kyrkan för hvarje medlem, upprepande hvars
ocli ens namn särskildt. Därigenom varder nykterhets.
ocli sedlighetslöftet helgadt, och dess hållande varder
eu Gudi tacknämlig kamp mot de onda begärelserna,
då däremot dess brytande blir ett brott såväl mot
Gud som mot kyrkan. Detta är för de rättrogna
ryssarne ett värksanit medel till hållandet af det
gjorda löftet.
En betydlig del af dessa föreningar stiftas väl,
såsom förut nämdes, blott för ett år, liksom på ett
örsök. Men sedan hafva de visat sig ganska lifskraf-
tiga, och en helt annan lifsåskådning samt belt andra
tänkesätt hafva gjort sig gällande bland folket.
Folket samlas på söndagseftermiddagarna i skolhusen, där
nykterhetsmöten hållas under prästernas
ordförandeskap, goda böcker föreläsas och andliga sånger sjungas.
Detta har på de utomstående ett ganska stort
inflytande, så att nya medlemmar ständigt inskrifvas och
nya föreningar uppdyka vid deu eiia kyrkan efter
deu andra.
Rörelsen tränger sig mer och mer in bland folket.
Många kommuner hafva redan fattat beslut, att ej
inom sitt område tillåta bränvinsutskänkning.
Ett förslag är inlämnadt till riksrådet, att
kro-garna måtte hållas stängda från lördagsaftonen kl. 5
till måndagsmorgonen. Detta blir utan tvifvel snart
genomfördt.
Sokrates.
Af R. Hertzberg.
land de många filosofer, som Grekland frambragt,
intager Sokrates första rummet, ej blott genom
högheten och själsstorheten i sin lära, utan äfven
genom sin lefnads sedliga renhet. Han föddes i Atéu
år 4G9 f. Kr. Hans fader var bildhuggare, ocli som
yngling egnade ban sig åt denna konst; men denna
sysselsättning tillfredstälde honom icke länge. Icke i
sten, trä eller elfenben, sade ban, vill jag söka ett
uttryck för den högsta fullkomligheten; och i sig själf
ville han för människors ögon framställa ett dygdigt
lifs hela skönhet. Han studerade därför de vises
skrifter och sökte de yppersta lärares undervisning. Ehuru
ban var fattig, kunde ban dock göra det, ty en ädel
vän understödde honom frikostigt.
Före Sokrates hade filosofin nästan uteslutande
sysselsatt sig med att söka vinna kunskap om naturen
och världsordningen. Han införde den i lifvet och i
hemmen, i det ban lärde människorna att tänka öfver
lifvets plikter och lara sig att älska dygden samt undfly
lasten, samt ställa hela sitt lif så, att det uppfylde
hederns, rättvisans och barmhärtighetens fordringar.
Själf föregick lian med goda föredömen.
Framför alt ville ban frigöra anden från
kroppens och de yttre behofvens härravälde, „Att
ingenting behöfva, — sade ban, -—är gudomligt; och den
som har det minsta antalet behof, kommer
gudomligheten närmast." Dygdens grundval var i hans tanke
måttligheten. Han förtärde blott så mycket, som ban
nödvändigt behöfde, och när ban infann sig till ett
gästabud, kunde icke ens den läckraste rätt förleda
honom till omåttlighet; aldrig drack ban häller mera, än
tilldess ban släkt sin törst.
Haus dräkt var enkel och utan grannlåt; den
bestod endast af en mantel, och lian gick nästan alltid
barfota. Genom detta lefnadssätt hade ban härdat sig
så, att ban utan ringaste svårighet stod emot köld och
värme, hunger och törst.
Tillika iakttog ban den största renlighet ocli
snygghet ty lian ansåg en ädel själ ej passa
tillsainmans med en oren och ovårdad kropp. Att vilja
stoltsera med att visa förakt för sin yttre människa, för
att därigenom framkalla den föreställningen, att man
endast tänkte på själens utveckling, ansåg ban vara
tadelvärdt, ocli han sade förebrående åt en af sina
lärjungar, som visade sig med söndriga kläder: „Min
vän; fåfängan tittar fram genom hålen på din mantel."
Sokrates var af naturen häftig, men genom
rnyk-ken uppmärksamhet på och stränghet emot sig själf
hade ban förvärfvat sig en jämnhet i sinnelaget, som
icke kunde rubbas af någonting. En gång hade han
redan lyft handen emot en slaf för att straffa denne,
men sänkte genast sin hand ocli slog icke till, just
emedau ban var vredgad. När en het och häftig
man gaf honom en örfil, sade ban lugnt och leende:
„Skada, att man icke skall kunna förutse de tillfällen,
då det kunde vara nyttigt att hafva en hjälm på sig!"
Aldrig såg man honom nedstämd eller vid dåligt lynne;
lians tal var alltid gladt ocli vänligt. Men när ban
talade om dygden, då trängde hans ord in till själens
djup.
Flere gånger stred Sokrates för sitt fädernesland,
och hans namn nämdes bland de tapprastes.
Lika oförskräkt var han i [det medborgerliga
lifvet, och för det han fruktade gudomen, visste ban
icke af någon människofruktan ; ban trodde nämligen,
att gudomen visste alt hvad man tänkte, talade ocli
gjorde, och därför ville han, att man i sitt lefverne
främst och öfver alt annat skulle sträfva efter att
handla så, som man visste vara öfverensstämmande med
gudomens vilja.
Sokrates umgicks vänligt och förtroligt med
personer af alla stånd, alla åldrar och yrken; och ban
gick ofta in i handtvärkarenes värkstäder och talade
med arbetarene om visheten. Under största delen af
dagen kunde man träffa honom på offentliga ställen.
Bittida på morgonen besökte han de hallar, där den
ateniensiska ungdomen sysselsatte sig med
kroppsöfningar, men där äfven många fullvuxna infunno sig för att
spraka om ett eller annat. Sedan var lian på torget
och på de ställen, där han förmodade sig skola finua
de flesta människorna. Därunder talade han vanligtvis,
och hvem som hälst kunde höra på honom. Att fånga
människor var, såsom hau själf sade, hans syftemål
med denna undervisning.
En gång mötte ban på en smal gata en bekant
yngling med de förträffligaste själsanlag och höll sin
käpp framför honom.
Ynglingen stanna le
„Säg mig, — sade Sokrates, — hvar köper man
mjöl?"
„På torget," — lydde svaret. —
„Och olja?"
„På samma ställe."
„Men hvart går man för att bli vis och god?"
Ynglingen stod tyst och besinnade sig på ett svar.
„Följ mig," — sade den vise, — „så skall jag
säga dig det!" —
Från denna stund började mellan dem bägge den
innerligaste vänskap, och ynglingen blef en man,
hvilken framdeles icke blott som fältherre och statsman
utan äfven genom dygd och fromhet vann den högsta
aktning hos både samtid och eftervärld. Liksom denne
voro alla Sokrates lärjungar honom på det högsta
tillgifna och kände ingen högre njutning än den, att
omgifva honom och afhöra honom, och mången lastbar
yngling afskod ifrån sina laster och fick genom
Sokrates håg för det goda.
Det var främst till ungdomen, Sokrates vände sig
med sina lärdomar, emedan de unga äro mera
emot-tagliga för nya tankar än de gamla, hvilka vanligtvis
fasthålla vid det, som de i sin ungdom lärt ocli som
de under bela sitt lif ansett vara riktigt. Han lärde
dem, att ehuru gudarne, (som bekant, trodde grekerna
på flere gudar) äro osynliga, visa de sig för oss genom
sina värk. Den stora guden själf, sade hau, som har
skapat världen och som upprätthåller detta stora värk,
hvars alla delar äro uppfylda med godhet ocli skönhet,
han som gör att de ej åldras och försvagas ocli att
de med aldrig felande noggranhet och med en
snabbhet, som öfvergår vår fattning, lyda lians vilja, denne
store gud gör sig uppenbar genom så många under,
som utgå från honom, men ban är alltid själf osynlig.
Vi böra därför ej tveka att tro på äfven det, som vi
icke kunna se; då vi ej kunna se med kroppens ögon,
så låtom oss begagna själens. Men må vi framföralt
lära, att gifva gudomen, som synes vilja uppenbara
sig blott genom sina välgärningar, vår vördnad och
tillbedjan. Men denna tillbedjan och denna vördnad
består i att söka behaga gudomen, ocli man kan ej
göra det på annat sätt, än att uppfylla dess vilja, det
är, genom ett lif i vishet och dygd. Ocli när man
beder till gudomen bör man säga: „Store Gud, gif oss
det, som är oss nyttigt, om vi bedja därom eller icke,
ocli afhåll från oss alt, som kunde skada oss, äfven
om vi bedja därom."
Vid templet i den grekiska staden Delfi fans ett
orakel, det är, ett rum där kommande ting förutsades,
och de af oraklets prästinna förkunnade orakelsvaren
ansågos såsom afgifna af gudoman själf och såluuda
innebära den högsta vishet och sanning. En af
Sokrates lärjungar frågade engång oraklet, om det fans
någon filosof, som var större än Sokrates, hvartill
oraklet svarade, att ingen var större än lian. När
Sokrates hörde detta, sade lian, att ingen är vis, utan
Gud allena, och att, som det fans mången, hvilken
trodde sig besitta den högsta vishet, hade oraklet
nämt honom för att sålunda liksom säga åt
människorna: „den visaste bland er är den, hvilken likasom
Sokrates inser, att han ingen vishet eger."
Emellertid uppväkte detta orakelsvar afund och
hat mot Sokrates hos de många, hvilka gjorde anspråk
på att vara Atens mest framstående lärde ocli filosofer,
och detta bat ökades än mer genom det rättframma
och oförskräkta sätt, livarmed han vid alla tillfällen
gisslade deras fel och blottade tomheten i deras läror
och världsåskådning. De kunde ej förlåta, att han,
den fattige och anspråkslöse filosofen, som umgicks
med hvem som hälst utan anseende till
samhällsställning eller rang, förringade deras ära och gjorde dem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
