Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 32 LAND OCH STAD.
183
ocli deras lärdom till föremål för åtlöje i folkets ögon.
Ocli lian skonade ingen, ej ens de rikaste och mest
ansedde.
För att hämnas, läto hans fiender på Atens
teater uppföra en komedi, hvari det på det hänsynslösaste
sätt gycklades med Sokrates. Han framstäldes i
början af komedin sittande i en korg och upphissad bland
molnen, därifrån han förkunnade sina läror, på det
löjligaste sätt förvrängda af komediförfattaren.
Sokrates infaun sig själf på teatern, för att se på denna
komedi; äljes gick han nästan aldrig på teatern, utom
då något stycke af högt sedligt värde spelades; ty han
kunde ej fördraga den tidens lättsinniga skådespel
och det gyckel, som i dem drefs med kända personer.
Han satt lugn bland åskådarne och visade intet
tek-ken till missnöje; när ett par främlingar hördes fråga,
hvem denne Sokrates var, om hvilken det talades i
hela komedin, steg han upp och lät se sig så länge
spektaklet räkte, och när hans vänner förundrade sig
öfver, att han ej blef ond, svarade ban, att man ej
bör taga illa vid sig af skämt.
Slutligen drefvo lians fiender sitt hat så långt,
att de läto anklaga honom inför domstolen, beskyllande
lionom för att förneka gudarne och förföra ungdomen
till osedlighet genom sina läror.
De yrkade därför, att han, såsom farlig för
staten, borde dödas.
(Fortsättning följer.)
Gustava Alopæus.
±
Med syn på tingen utur hjärtat tagen
Hon började ocli afslöt arbetsdagen.
Där fanns ett djup i hennes egenart,
Som ej i ord, men handling, framstod klart.
Hon egde, framför andra, hjärtats snille;
Hon kunde handla, hon ej endast ville.
Förbarmarna helga spår på jorden glömda,
Af syndens ogräs öfvervuxna, gömda
Hon gick att ödmjukt leta upp, och korn
Till nödens dörr, och vände icke om.
Hon trädde in de hungrande att mätta,
Och ej förgät hon, vid hon gjorde detta,
Att människan ej lefver blott af bröd,
Att det fins ock en andens hungersnöd.
Hon vägen fann till fattiga och rika,
Och hennes sträfvan var att dem förlika,
Att kärlek som en bro dra klyftan öfver
Från den som eger, till den som behöfver.
Hon kände djupt, att kärlek är den stråt,
Som ensam drager löftets himmel åt.
Vilhelmina Nordström.
_____
|| BREF FRÅN LANDSORTEN
© ©
Iittis den 3 November 1891.
Sedan man senaste gång läste i L. o. S:s
spalter någonting ifrån våra hafsklippor, har den glada
sommaren och den vackra hösten gått förbi.
På vår ort har långe dryftats frågan om
uppbyggandet af ett nytt skolhus, och den har ren
framskridit så långt, att kanske vi snart nog hafva egen
skolbyggnad. Medel saknas ännu, men vi hoppas få
amorteringslån på längre tid, ty nog kan äfven ett
annat släkte betala till denna byggnad och isynnerhet
de, som själfva fått njuta af skolan.
Det nuvarande antalet af elever i folkskolan är
30. 4 uteblefvo vid terminens början dels enligt
föräldrars vilja dels utan anmälning. Det är ju
naturligt, att folkskolans nytta för barnen ej ännu är klar
för alla föräldrar. Men det är nu så, att hvarje
människa måste i vår tid vara utrustad med mera
kunskaper och vett att slå sig ut i världen än förr.
Detta visste Uno Cygneæus, på hvars födelsedag den
12 oktober firades en fest i härvarande folkskolor,
och därför har han lagt grunden till den skola, där
barnen skulle få något varaktigt och eget att föra
med sig ut på färden i lifvet, nämligen kunskap.
Genom biljettförsäljning, frivilliga bidrag ni. m. hopbrag-
tes på festen 30 mk, som afskickats till „Uno
Cyg-næi minnesstods fond." Eleverna hopsamlade också
en mindre summa, så att också de då de blifva stora
och få se niinnesstoden af finska folkskolans fader
kunna inom sig tänka: äfven vi hafva bidragit till
dess uppförande med en skärf.
Nil skynda fiskuppköparena härstädes att få
sumparna fulla och hinna med fisk antingen till H:fors
eller Stockholm. F. n. är clet åter blidt sommarväder.
För ett par dagar sedan for en sump lastad med salt
strömming till Reval. Lasten var uppköpt i Åbo för
2000 mk. — Fiskfångsten är dålig, — Mången
anser ännu, att han ej behöfver känna namnen på de
nya måtten m. m, „0 du heliga enfald!"
Kväll Vif.
FRAN FRÄMMANDE LAND
Man lcan numera knappast taga en större
tidning i handen, utan att läsa att återigen någon
statsman, vanligtvis minister, där eller där hållit ett tal,
i hvilket han berört utsikterna för freden.
Vanligtvis slutar talet så, att „utsikterna för freden äro de
bästa", „den europeiska politiken liar aldrig varit i
större jämviktsläge än nil", o. s. v. Det är med dessa
fredstal ungefär lika som med läkarens bulletiner, då
han kommer från en sjuk mans läger. Man lyssnar
med nyfikenhet till hvad han säger — han har ju sett
saken på närmare håll än man själf — och mången
har t. o. m. den tron, att det är han som slutligen
kan afgöra, huru det skall gå. Man glömmer altför
lätt, att det är mycket som icke ens läkaren kan se,
och att det måhända är just detta som sist och
slutligen afgör, om sjukdomen skall gå till hälsa eller
död. Emellertid försäkra nu politikläkarena
enstämmigt, att vi kunna hoppas på freden. I Europa
uppväga — säga de — tyå starka massor hvarandra:
å ena sidan Tyskland, Österrike-Ungern och Italien
(clen s. k. trippelalliansen), å andra sidan Frankrike
och Ryssland. John Bull, den trygge britten, står
lugnt med händerna i byxfickan och pipsnuggen i
munnen och ser på de ömsesidiga „vänskapsbetygelserna"
inom de allierade folken, men sluter sig icke till
någondera gruppen. Blir det krig af, menar Jolin Bull,
så har den makt afgörandet i sina händer, som är allas
vän — eller fiende! Spanien och andra smärre
länder bry sig storpolitikerna icke tillsvidare om. Men
nog komma äfven de med tiden att dragas in i den
stora „fredskonserten" för att utföra sina om ock
anspråkslösa stämmor under de ledande statmännens
i Tyskland och Frankrike ledning. Vi skola
emellertid hoppas, att de som mera än andra hafva
händelsernas roder i sina händer skola lyckas styra den
krängande skutan Europa med dess oeniga
besättning lyckligt genom bränningarna, och att det
förfärliga världskrig, hvarom man talat så länge, skall
kunna undvikas. Enligt vår åsikt beror fredens
bevarande dock främst på Frankrike. lutet annat folk
längtar efter krig än det begåfvade men oroliga,
hämd-lystna och egenkära franska folket. Fransmännen
kunna icke glömma, att de förlorade Elsas och en
del af Lotringen åt Tyskland efter 1871 års krig.
De tala jämt och ständigt om Tysklands ^annektering"
af rikslanden, om dess förtryck i dessa „franska
provinser" o. s. v., men de tala icke om att det var de
som började kriget, att det var de som fingo hvad
man brukar kalla stryk i hvarenda drabbning, och
att tyskarne med segrarens rätt togo land och pengar
som en ringa betalning för hundratusentals landsmäns
blod. Huru lyckligt vore det ej, om fransmännen
ville glömma sin förlust, som de dock aldrig mera
kunna återfå, och i lugn och ro arbeta på sin inre
förkofran. Men nu är det ett faktum, att hela
Frankrike formligen darrar af hämdbegär, hvad deras
ministrar än må förklara i sina tal. De hata tyskarna
— „les proussiens" — med en passion, som endast
söderns eldiga folk äro mäktiga af. De stora
tidningarna, som måste föra ett mera sansaclt språk, visa
det ej så öppet, men läs de tusentals små bladen på
boulevarderna och i förstäderna! Revanche, revanche
— hämd, hämd — är det tema som de tugga om i
oändliga variationer. När nyligen en rysk flotta låg
i den franska staden Brest, räkte stadens skolgossar
åt den ryska amiralen en bronsfigur föreställande en
officer, som i ena handen svänger en fana ocli i
andra håller en dragen sabel. Fanan bar inskriften
„Quand ön voudra" (när man bara önskar). Således:
när en annan makt bara önskar, så äro de franska
skolpojkarna färdiga att rycka lit mot den förhatliga
fienden! I sin barnsliga ifver (man kan icke kalla
det annorlunda) tro de sig nu i Ryssland hafva
funnit denna man, som skall ge signalen till
miljonslak-tandet. Se där orsakerna till fransmännens formligen
vämjeliga kurtis mot ryssarna, som själfva börja draga
på munnen åt kryperiet. Och dock: hoppas
fransmännen att Ryssland skall börja krig, så lära de alt
grundligt misstaga sig. Det finnes måhända ingen
makt, som så lifligt önskar freden och hatar kriget
som just detta Ryssland. Det är naturligt, att det
ryska folket icke visade tillbaka den hand, som de
artiga och fina fransmännen räkte det till mötes i
Kronstadt senaste sommar; men tro frausmäiinen att
detta betyder, att Ryssland skall sälla sig till dessa
för kväsandet af Tyskland och böljandet af något
krig, så misstaga de sig. Ryska folket hatar icke
tyskarna och ha ej heller anledning att göra det.
Men ej häller älskar det fransmännen. Minnet af de
rysvärda händelserna 1812 har icke ännu dött. Den
(i januari hvarje år firas i hela det ryska riket en
„ åminnelsefest af ryska kyrkans och ryska rikets
befrielse från fransmännens och tjugu med dem
förenade folkslags anfall", och när de tyske soldaterna
om aftnarna på lägerplatserna samlas utanför sina
tält, så sjunga de alt ännu krigsvisor om Napoleon
och hans fransmän, som brände Moskva, deras heliga
stad. Sådana händelser rifvas icke ut från folkets
hjärta, icke ens af ministrars fraser och skolpojkars
dumma demonstrationer. Därmed ha vi icke sagt,
att Ryssland f. n. icke är vänskapligt sinuadt mot
Frankrike. Men då Frankrike säger: „vi älska eder
af liat till tyskarna", kunua ryssarna svara: „vi vilja
fred med våra europeiska grannar; den som vill
freden, är vår värkliga vän". —
Säkert är, att om ett krig utbröte i den
närmaste framtiden, så finge mänskligheten bevittna ett
sådant människoslaktande, som historien icke ännu
varit vittne till. Ty nil stå miljonkårar mot
miljonkårar, dynamit mot liielinit; krigsfartyg, broar,
fästningar, härar, ja hela byar och städer komma att sprängas
i luften. Om stormningar i vanlig bemärkelse och
småbataljer kommer det icke mera att bli fråga,
ty krigsvetenskapen i våra dagar lägger endast an
på massor och sprängämnen. Måtte nu endast Europa
icke behöfva bevittna ett sådant världskrig och måtte
den gamla romarkejsarens vackra ord, att „alla
människor äro bröder" alt mer och mer börja genomtränga
folken! Hvad kunde icke uträttas, om fred finge
råda på jorden och människorna liade en god vilja!
Folken börja äfven alt mer och mer längta
efter fred samt afskaffandet af de oerhörda bördor, som
militärväsendet lägger uppå dem. Nyligen
sammanträdde i Rom en stor fredskongress, i hvilken talrika
personer från Europas alla länder deltogo. Man
beslöt att börja arbeta för de stående truppernas
afskaffande ocli för inrättandet af mellanfolkliga
skiljedomstolar, till hvilka nationerna finge vända sig, då
de önska afgörandet af någon tvistefråga med andra
folk. Det är visst sant, att denna fredskongress icke
ännu kom till något viktigare resultat och att tanken
på en stundande världsfred ännu är så ling, att den
icke genomträngt folkens djupa lager. Men att den
innehåller uppslaget till något nytt kan man taga för
afgjordt, och det är att hoppas, det ledande män i
alla länder skola börja omfatta fredskongresserna med
sina varmaste sympatier. —
I Brasilien ser det bedröfligt ut. Som bekant
störtades för något år sedan nämda lands kejsartron
och infördes ett republikanskt styrelsesätt.
Brasili-anerna tyckas emellertid icke ännu ha varit vuxna
detsamma, ty förskräckliga invärtes strider ha rasat
där ända sen revolutionen, och nil sist har
republikens president Fonsesca låtit- utropa sig till diktator
eller envåldshärskare ocli infört ett skräckvälde med
arresteringar ocli arkebnseringar i det vidsträkta
landet. Emellertid ha flere guvernement rest sig upp
mot diktatorn samt förklarat sig själfständiga, och
ett inbördes krig synes sålunda hålla på att utbryta
därstädes, om det icke redan utbrutit; ty
underrättelser komma ganska långsamt därifrån, och hvad som
sker får man kanhända icke veta, ty diktatorn har
lagt beslag på telegrafen och låter expediera endast
sådana telegram, som äro honom behagliga.
Äfven i Kina ser det hotfullt lit. Kineserna
irfölja européerna, „de kristna hundarna", ocli synas
ämna drifva ut eller mörda alla sådana i „det
himmelska riket". Lyckas detta, så hotar i en framtid en
stor fara den europeiska bildningen. Ty när Kinas 400
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
