Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•108
N:o 51
biskop Alopæus, generalguvernören in, fl.,
utfördes terrasseringsarbetet under ledning af hr
G. T’. Willandt. Byggmästar K. G. Sivenius liar
ledt uppbyggandet af själfva kyrkan, och de
därvid erforderliga särskilda tekniska och
prydnadsarbetena ha till största delen utförts af
inhemska personer eller firmor. Hela kyrkan liar
kostat en miljon mark. Orgeln, som
förfärdigats af firman Val eker i Stuttgart, har kostat
45,000 mark. __
Nija lutherska kyrkan härstädes invegs
senaste söndag af biskop Alopæus biträdd af 8
andra prästmän. Till (len högtidliga
förrättningen hade mer än 3 500 personer infunnit sig i
kyrkan, och många voro de, som af brist på
utrymme fingo nöja sig med att stanna utanföre.
Efter det att biskopen intagit sin plats vid
altaret, höll han på svenska en åkallan till den
Högste, betonande .huru han särskildt bor i sin
himmel, i de tempel församlingen rest honom
och i det förkrossade människohjärtat.
Omedelbart härefter framsade hr biskopen på finska en
bön, framhållande huru man bör nalkas Gud på
Davids sätt, i ånger och botfärdighet.
Samtliga assisterande präster uppläste
härefter korta bibelspråk på svenska och finska,
hänförande sig till stundens betydelse.
Nu sjöngs psalmen 302: „Lofvom Gud i
himmelshöjd". Efter densamma citerade
biskopen på svenska och finska en paragraf ur
kyrkolagen. innehållande att kyrka, sedan den invigts
och öfverlämnats åt församlingen, icke får
användas för ändamål, oförenliga med des höga
bestämmelse, så länge templet befinnes lämpligt
att tjäna till ett rum för Guds dyrkan.
Hr biskopen nedkallade nu den högstes
välsignelse öfver den nya kyrkan med orden „ frid
vare med detta hus!" hvarefter upplästes Fader
vår och Välsignelsen.
Om förwaraltdet af potäter nnder
wintern.
potatisskörden har som kändt i Finland utsallit
högst olika, så att medan wissa trakter hem-
sökts af nära på fullkomlig misswäEt, andra
åter fått eu godskörd, ja, i wissa trakter, såsom
e£em-pelwis i wästra Nyland, säges skörden haswa utfallit
,/rikligare än i mannaminne." ©mellertid klagades
sedermera just fråu de trakter, i hwilka intäkten ut-
fallit som gynsammast, att potatisen hade stor benä-
genhet att ruttna i källarene. Då emellertid från
dessa trakter uågon uppgift om potatissjuka ieke warit
synlig å fälten och knölarna förefallit att wara friska
när de insattes i kallarene, så måste antagas att en
af hufwudorsakerna till potäternas ruttnande warit
den wanliga — att potäterna warit för litet
afhjlda då de insattes i källarene eller
gro-parna.
Skörden företogs på de flesta ställen redan i
slutet af september d. ro. s. i wanlig tid, ehuru jor=
den då war långt ifrån lika afkyld som under
wan-liga år. Dd) då potäterna såsom ofta sker, warma
och fuktiga lades i källaren, i dess tjockare lager ju
rikligare skörden utsallit, så har följden naturligtwis
warit, att de nedre lagren, som utsattes för ett starkt
tryck, togo wärme od) snart började fara illa.
Såsom ett genomgående fel wid insättningen af
potäter måste därför betecknas bruket att lagra dem
i förwaringsriunmet, innan de äro tillräckligt afkylda.
J ganska hög grad kan därsör potäternas förskam-
ning redan förekomma genom att låta dem kallna
ute på fältet och sedermera hålla sörwaringsrummet
wäl siualt. Därför tillgår äfwen på en del trakter i
Swerge sålunda, att hwarannan fåra i potatisåkern
nppköres dagen före skörden, så att de uppkastade
potäterna få ligga under bar himmel hela den långa
ocl) kyliga höstnatten, och afkylas i hög grad. $å
en del tyska egendomar brukar man till och med låta
potäterna uppläggas på sältet i högar helt tunt och
låta dem ligga i fria luften under en weckas tid.
Under omwä|iingen mellan nattens kyla od) dagarnes
wärme tilltager skalet betydligt i tjocklek, potäten sår
så att säga „skinn" od) då den dessutom under den
långwariga liggningen i den fria luften afkyles
grund-ligt’, skola sålunda för förwaringen förberedda potäter
hålla fig ypperligt, därtill bidrager i sin mån den
omständigheten, att potäternas skal hunnit blifwa
tjotka, och att desamma således ej skadas så mycket
under transporten, såsom wanligtmis händer, så länge
potatisskalet utgöres endast as en tunn hinna, som
wid minsta skakning af kärran eller stöt as skofweln
tager skada. Naturligtwis kan potäternas
kwarlig-gande på åkern under en längre tid endast komma i
fråga, så länge ännu inga starkare nattsroster inträda.
9lntingen potäterna nu afkylts på åkern eller
ide, böra de dock alltid undergå eu förnyad afkylning
I sedan de kommit i källaren, ’gör den skull bör
käaa-rens dörr hwarje natt hållas öppen od) en läst
gal-lerdörr insättas i stället, för att utestänga obehöriga
srån källaren.
©n wiktig omständighet att beakta är slutligen,
att potäterna icke få wara fuktiga när de bäras in.
För all säkerhetsskull böra de därsör aldrig
uppläg-gas i mycket tjocka hwarf utan att flere dragrör
in-sättas i lådan eller högen. Dragrören kunna
hop-slås af tre bakor, hwilka förses med en mängd hål
sör att lusten må cirkulera geuom dem på potäterna.
Sådana rör inläggas ungefär på 2—3 alns afstånd
från hwarandra, glesare eller tätare alt efter
potä-tenias fnktighetsgrad och så, att deras ändar stå
nå-got ut ifråu potatislåreu.
Slutligen böra potäterna icke få ligga
omedel-bart på golfwet, utan hälst på ett gallerwärk eller
äl-jes genombrutet golf, som besinner sig på 6—8 tums
höjd ofwanom kättarens botten.
(Benoni här angifna lika enkla som lätt widtagna
åtgärder, potäternas och rummets afkylande
till inemot 4 grader e., famt en
godwentila-tion, skall potäternas bewarande öfwer wintern i
de-allra flesta fall lyckas fullständigt, medan ett
urakt-låtande af ofwannämda försiktighetsmått kan medsöra
äfwen de friskaste potäternas ruttnande.
Ur Nya dressen.
Gamle-Ola.
(Berättelse från Skåne af Victoria Benediktsson).
<$!!>• 7;>l m’na första intryck vaknade till medvetande,
f tjänade» lian på gården, liade redan då varit
där öfver tjugo år, ocli länge burit namnet
„Gamle-01a". Rättare liade lian varit, men det var långt
före min tid; nu var ban endast „lmggekarl", d. v. s.
ban tillyxade ocb lagade alla de redskap, som
behöfdes för det stora åkerbruket och hushållet.
Som liten pys smög jag mig ibland ned i
hugge-huset för att där skaffa mig pinnar och spånor att
hygga båtar af och dylikt, men jag var ofantligt rädd
för Ola, ty han såg barsk ut, och jag liade aldrig
sett honom le.
För blyg att begagna mig af barns vanliga
privilegium att fråga om alt, gick jag ständigt i en tyst
undran öfver hvad jag såg och var oftast fördjupad
i hemliga forskningar angående saker, som föreföllo
mig märkvärdiga; jag hade därför händerna fulla af
göromål, och så liade Ola. Han stod ömsom vid
hyf-velbänken och huggeblocket, ibland satt han äfven på
täljbänken ocli skar tunnband, så att de långa
spånorna flögo omkring. Ola talade sällan eller aldrig,
och då jag kom in i hnggehuset, var jag tyst och
stilla som i en kyrka, fast jag onekligen fann mig
mycket bättre i huggehuset. Den skygghet, jag känt
vid mina första besök, gaf småningom vika för en
trygg tillförsikt, då jag såg," att den gamle lät mig
hållas utan att med någon ovänlig blick jaga mig bort.
Så kunde jag timvis sitta på en gammal trumleknubb
inne vid väggen, där alt gagnvirket stod uppstapladt,
stödjande mina armbågar emot knäna och
uppmärksamt betraktande den gamle, under det han arbetade,
jag vet icke, om det pinade honom att se dessa
frågande barnaögon så oaflåtligt fästade på sig: jag
tänkte aldrig därpå. Möjligtvis vande han sig vid
detta tysta sällskap, soin om det varit en hund eller
en katt, som hållit till därinne i halfskymningen.
Jag tykte bäst om att se på Ola om vintern,
ty då hade lian alltid sin korta gulgrå fårskinnspels
på, så att man slapp att se den gamla sticktröjan
med skiunlappar på armbågarna. Den kala hjässan
betäktes då också af en ruudskuren vadmalsmössa
med hudskinnskant samt flikar att slå ned för öronen
i svårt väder.
När Ola gick, höll han alltid armarna på det
där genomskånska sättet, så att armbågarna stodo ut
från sidorna och man bakifrån kunde se hela
innersidan af den styfva, valkiga handen. Hans rygg var
helt krokig och oböjlig; jag undrade ofta, om han hade
haft ondt i den, liksom eu af mina lekkamrater, som
var puckelryggig. — Jag förstod icke då, att det kom
sig af bara ålder och hårdt arbete.
Ola bodde vid egendomens utkant i ett gammalt
ruckligt hus, hvilket allmänt kallades „Tudan" därför,
att vinden jämt tjöt, eller „tudade" kring dess knutar,
alldenstund det låg på en hög backe — utan ett träd
eller en buske till skydd emot stormen — den
syd-skånska stormen, som med hvinande fart drager hän
öfver slätterna och sällan lägger sig till ro. Utom
Ola bodde två „ husmans "-familjer, med eu hel flock
barn, i Tudan, och då jag stundom kom dit upp för
att leka, hade jag blifvit hemmastadd nog i de
andra rummen, men Olas hade jag aldrig sett. Det låg
på ena gafveln, hade särskild förstuga och var alltid
väl tillåst.
Det var en svår, kall vinter och där fans nog
af fattigt folk, som både frös och svalt. För mig
var den också svår, ty ofta var det snöyra och hårdt
väder, så att jag icke fick gå ut. Då måste man
nöja sig med att sitta i folkstugan och snickra sina
husgerådssaker, alldeles som Ola nere i huggehuset,
men så hände sig en dag, att mitt förlag af stickor
och pinnar var totalt slut. Helt lång i ansiktet
öfver denna olycka och odygdig genom min syslolöshet,
satt jag på folkets matbord, görande musik med
hälarna mot den nedslagna klaffen och täljande långa
spånor af bordsskifvan med min fällknif.
„Skäms han inte, skall han fördärfva bordet?"
sade en af pigorna, som fick syn på mitt tilltag,
gifvande mig en till hälften vänskaplig, till hälften
tillrättavisande knuff i hufvudet.
„Jag får inte gå i huggehuset för mamma",
svarade jag surmulet, i det jag skar ännu en lång splint
af bordskanten.
„Nej, min Lif och Då om han få skära i
bordet!" ropade Mätta förtrytsamt, „gå han in med sig".
Och utan vidare tog hon mig i armen och föste in
mig i dagligmmmet.
Alldenstund man hvarken tykte om att jag
vistades i folkstugan eller täljde på bordet, kuude jag
naturligtvis icke klaga för mamma. På höfligt gjord
anhållan beviljades mig emellertid tillåtelse att gå ut
en stund, och jag stöflade raka vägen ned till
huggehuset. Dörren var låst, och det midt på
söckenda-gen! Jag var som fallen från skyarna. För en stund
dref jag håglös omkring i stall och ladugård, gick så
åter in, gjorde mig ett slags näste under ett bord i
dagligrummet och ansåg mig för en mycket
olycklig-person. Följande dag gick jag åter till huggehuset,
men dörren var ännu stängd. Nu gick det för långt;
jag sprang direkt till min mor.
„Kan aldrig begripa, hvarför inte Gamle-Ola är
i huggehuset", sade jag, under det jag gjorde mig all
möda att draga knappen ur kullen på min mössa.
„Det var för väl, att du minde mig på honom",
sade min mor i det hon hastigt reste sig och lade
undan arbetet; „han ligger sjuk, och jag skall skicka
mat till honom."
„Får jag gå med?" var den ögonblickliga frågan.
„Det går an".
Jag följde med lit i köket och såg hur maten
packades ned i en korg. Dricka fingo vi med i en
lerkruka, ty pigorna sade, att varmt dricka med bröd
uti var Olas förtjusning, så tågade vi åstad, pigan
och jag. Jag var innerligt glad åt att en gång få
komma in i Olas stuga. I glädjen ville jag
nödvändigt bära drickskruset och spilde naturligtvis ut
hälften på den knaggliga vägen.
Så kommo vi fram och fingo af en
husmans-kvinna veta, hvar nyckeln liade sitt gömställe, uppe
i en springa under taket, dit pigan kunde nå utan
att anstränga sig särdeles mycket; vi öppnade och
trädde in. Det var en liten svart, nedrökt förstuga,
äfven begagnad som kök, med murad spis samt
inläggtill en järnkakelugn; jag liade uppfattat altsammans
i en enda blick: torfven, som låg uppstaplad i ena
hörnet, spaden, kvasten — altsamman. Vi öppnade
den skramlande dörren ocli stego in i stugaii.
„God dag", sade vi, och „tack" svarade en
skroflig röst borta från sängen.
Vi sade vårt ärende, och Ola sade „lnim".
Så gick pigan ut för att värma drickat, och nil
fick jag se mig om.
(Fortsättning följer.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
