Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Berättelser från Långholmen. En vaktkonstapels berättelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Då bara skrattade han och sade att han
skämtat.
— Vi ha i ransakningsfängelset haft många
svåra banditer. Man läser i tidningarne om
olyckshändelser å gatorna, men man får aldrig
veta något om det som försiggår inom
fängelserna. Ibland är den eller den
vaktkonstapeln för längre tid urståndsatt att tjänstgöra.
Han är försvunnen, som det synes under
månader, och så kommer han en dag igen upp
till rådhusrätten förande en fånge. Hvar har
han varit under tiden? Ibland har han
blifvit öfverfallen af en fånge och har under
brottning fått en axel ur led, en fot vrickad
eller ett ben afsparkadt.
Icke alltid beifras dylika våld inom
fängelset.
— Händer det icke någon gång att en
vaktkonstapel onödigt retar upp en fånge? sporde
den, som skrifver dessa rader.
— Det har händt. Jag vet en kamrat, en
stor, stark karl, som nu slutat, och som hade
en elak vana att när han befann sig ensam
med en fånge med ett visst grepp med sin
ena tumme, som tycktes vara därtill särskildt
härdad, kittla fången mellan refbenen. Han
blef också flere gånger öfverfallen, men då
han erhållit varningar för dylik privathämnd
gjordes aldrig mål af det.
Bevakningsbefälhafvaren kände till mannens sätt, och till sist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
