Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Joh:s Johansson, I en lankasterskola (Göteborg)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lärarens skaplynne och personlighet.
Kom så läraren, som möjligen tillfälligtvis varit i sina rum,
då vände bladet sig genast. De värsta oordningarna upphörde,
och det blef, så att säga, system i oväsendet. Tystnad i sträng
mening rådde aldrig; det närmaste man kom därtill var under
skriftimmarna, då läraren ej tålde annat än svagare sorl.
Läraren var en respektbjudande medelålders prästman (från
Uddevalla). Han var äfven pastorsadjunkt i församlingen och
predikant vid Älfsborgs fästning, hvarför han bar titeln af
slottspastor och konungens troman. Dessutom var han lärare i en
aftonskola vid Carnegies fabriker. Hvardera befattningen var
klent aflönad, och då han med sin ganska stora familj ville leva
ratt godt, så var det just icke så lätt för honom att draga sig
fram. Han såg ovanligt frisk ut i ansiktet, men var det oaktadt
ofta sjuk och hade mycket dåliga ben, behäftade med podager
och reumatism, hvarför gången var ojämn och haltande.
I sitt sätt att vara hade han synbarligen något fint och
världsmannalikt; han älskade — som det påstods — vällefnad
och glada sällskap samt rörde sig visserligen med någon
svårighet men med takt och värdighet. Gent emot skolbarnen visade
han ett egendomligt skaplynne: ibland tvär, ond och bitande,
ibland munter och skämtsamt nedlåtande. Detta troligen tillföljd
af hans vacklande hälsa. I skolan förstod han att i allmänhet
upprätthålla ordningen, dels genom fasthet och lugn värdighet,
dels — genom käppen. Ty hade han klena ben, så hade han
så mycket friskare armar, och han svängde rottingen med kraft
och stundom med det mest ironiska lugn.
Billiga »stutar» och »handplagg».
De vanliga arterna af stryk voro »stut» och »handplagg».
Den som gjort sig skyldig till stut, fick gå fram till katedern
och lägga sig ned just på den plats, där generalmonitören
förrättade bönuppläsningen. Pastorn tog den olyckliges hufvud mellan
sina ben, och sedan — klatsch! Två slags ljud hördes: smällarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
