Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
141
egen skull, utan företrädesvis för den praktiska nytta den
medförde. Chemien var alehemie, botanik och
mineralogi idkades blott såsom hjelpmedel för medicin, och
alla dessa grenar af vetande hade en öfvervägande
prägel af magi och öfvertro. Man samlade örter och
stenar och använde dem som medicin, men man ville i
deras verkningar se det underbara, ej blott det naturliga,
emedan man ej kunde lida detta. Var detta sätt att gå
tillväga eget för bela den katholska medeltiden, så var
det särskildt eget för norden. Det låg i de
skandinaviska och äfven i det finska folkets lynne att älska det
dunkla, det mystiska; gamla från hedendomen ärfda
tankar bodde på djupet af folkets själ, naturen i sin
storartade vildhet gaf dem ständigt ny näriug. Kanske var
detta en af de orsaker, hvarföre naturkunnigheten i
norden under hela medeltiden förblef så genomträngd af det
underbara. Alltnog, detta förblef fallet, och äfven
medicinen blef under denna tid så försummad, att biskop
Peder Månsson, som lefde i böljan af det 16:de
århundradet, kunde på följande naiva sätt utlåta sig om den
medicinska kunskapens tillstånd, i företalet till en genom
hans försorg utgifven läkarebok:
Läkedomsdoktor är inghen i thet riketh
Swa äter hvar sin math illa i spikith,
Ej eller Chirurgus som studerat hafver
Uthan äfventyrare sora frästa hvat lagh thet tagher,
Syllogismos studera alla och emptimema,
Ej witande hiälpa för ena lithla blema.
Biskop Peder Månsson har ändock, äfven han, i sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
