Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7(S
ponia och snart nppslogs dörren på vid gafvel. In trädde en
ung nian. Det bruna håret låg något oordontligt öfver den
tänkande pannan, ur do blå ögonen lyste 011 eld, på sainuia
gång snillets och passionens. Hans drägt tillkännagaf allt
annat än välstånd och den visade ej om man hade frainlör sig en
fattig lärd öller någon försupen gesäll. Hans gång var
något vacklande då ban inträdde och utan att besvara gummans
och den unga flickans helsning, skyndade han till klaveret,
som hanjuppslog. Han satt ou stund tyst och stirrande
dor-vid. Småningom anslog ban tangenterna och i ett nu rördes
öfver dem de skönaste toner, de djupaste melodier ur
menniskohjertat. Allt emellanåt blickade ban bort till den unga
hattsömmorskau eller till bordet i kuuton, till den besjälade
vekheten i flickans anletsdrag eller till den vilda, i de tysta
verserua bundna själskampen. Det var Ar el Gabriel Ingelins,
som i Lidners förra vindsrum komponerade en af sina mest
originolla melodier. Det var än engång inspirationens ande,
som sväfvado iu i den lilla vindskammaren i det gamla
träd-rucklet.
Mormodren och dotterdottron sade intet. De sågo ej ens
förvånade ut öfver det besynnorliga bosöket. De tycktes
redan länge varit vana vid att vid hans ankomst betrakta sig
såsom bipersoner och klaveret såsom deu, hvilken besöket,
egentligen gällde. Efter en stund steg deu uuge
kompositören upp och gick bort till det gamla bordet i knuten.
Fattad af stundens nyck, tog ban penna och bläck och skref på
don ännu oskrifua deleu af bordskifvan noterna till den
herrliga musiken. Mormodren gjorde intet för att hindra det, ty
det var just han, som i hennes ögon var den ende, hvilken
var värdig att sitta och arbeta vid samma bord, der hennes
nsvonske magister" förr hade sutit.
Aldrig anade gumman hvilken stor likhet Agis och
Lidner egdo ined hvarandra. Mon sjelf förstod han det nog, då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
