Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Beta ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Beta
Beta
några få procent. Ursprunget för den odlade B. synes ha
varit trakterna kring östra Medelhavet. B. är en av de
få i verklig mening europeiska kulturväxterna. Den
fanns i odling redan vid vår tideräknings början; redan
under första århundradet e. Kr. omtalas flera former,
men det var dock först under 1700-talet, som den fick
någon nämnvärd utbredning som åkerbruksväxt. I
vårt land blev betodlingen allmän först under senare
hälften av 1800-talet. Numera odlas B. i alla
Mellaneuropas länder, i vårt land så gott som uteslutande i
dess södra delar. Foderbetan har användning som en
välsmakande, saftig, relativt hållbar och rikt
avkastande foderväxt, sockerbetan för framställning av socker;
rödbetan odlas huvudsakligen och mangolden
uteslutande som trädgårdsväxt.
Roten av B. kan ha en mycket växlande form:
långsträckt, oval, rund eller plattad, skalet är hos
vitbetan vitt, gult eller rött, hos rödbetan mörkt
röd-violett, köttet hos vitbetan vitt eller vitgult, hos
rödbetan rött. I själva betkroppen kan man urskilja
3 delar; »huvudet» eller »nacken», »halsen» (båda ur
morfologisk synpunkt stamdelar) och den egentliga
roten med »svansändan». Sockerbetan växer så gott
som helt i jorden, foderbetan till större eller mindre
del ovan jord. Birötterna äro anordnade i två
längsgående fåror; rotutvecklingen är kraftig, och rötterna
kunna nedtränga till stort djup. Roten har i
ungdomsstadiet blott en kärlsträngsring, senare anläggas flera
sådana, hos foderbetan 5—8, hos sockerbetan 7—12.
Sockerhaltèn är hos foderbetan 4—12 %, hos
sockerbetan 15—20 %. Den är alltid störst i betkroppens
centrala delar; hos foderbetorna är den lägre i den
ovanjordiska halsdelen än i den egentliga roten. Utom
socker förekomma i mindre mängd andra kolhydrater,
organiska syror och äggviteämnen; askhalten uppgår
till omkring 1,5 %.
B. är synnerligen formrik, och genom förädling ha
ett stort antal sorter uppkommit. Till en början
använde man sig av negativt och positivt massurval,
senare framför allt av s. k. familjeförädling. Inavel
genom självbefruktning följd av korsbefruktning mellan
inavlade linjer har också prövats. Genom förädlingen
har man syftat till att öka torrämneshalten (hos
foderbetor) och sockerhalten (hos sockerbetor),
hållbarheten, växtsättet (som är av betydelse för
skördearbetet) m. m. De nu föreliggande sorterna äro snarast
att betrakta som formgrupper. Sorter utgörande rena
linjer som bland vissa sädesslag finnas ej.
Foderbeta. Av denna hade man redan tidigt ett flertal
typer i vårt land, långa, halvlånga, ovala och plattade,
var och en representerad av ett mycket stort antal
sorter. Så småningom koncentrerades intresset kring
de halvlånga och ovala, särskilt kring de olika typerna av
den tyska stammen Eckendorfer och den franska Barres.
Sedermera har förädlingen varit inriktad på
förbättringen av detta material, först av Eckendorfer,
sedermera framför allt av Barres. Både långa och platta
B. har nu helt utträngts. Eckendorferbetan är kort
cylinderformad, något hopknipt på mitten och med tvärt
hopdragen spets och växer till mer än hälften ovan jord
och är därför lätt att skörda; den föreligger i två
färg-varieteter, röd och gul; köttet är vitt, blasten relativt
svagt utvecklad. Den är tämligen fuktighetskrävande,
tidig och härdig och ger en stor massaavkastning men
har en låg torrämneshalt, omkring 11 %, och till följd
därav dålig hållbarhet. Något avvikande från den
vanliga typen är den tämligen långsträckta Excelsior,
Weibulls; f. ö. finnas inga tydligt skilda sorter, belagda
med egna namn utan blott en mängd olika stammar
av både röd och gul. På de bättre jordarna i Skåne
och Mellansverige, där Barresbetorna gå väl till,
finns ingen anledning att odla Eckendorfer, men på
lite sämre betjordar äro de alltjämt odlingsvärda.
Barresbetorna, vilka härstamma från den av
Vil-morin uppdragna Ovoide des Barres, ha en spolformad
rot, varav ungefär hälften ovan jord, skalet är ljusgult—
rödgult, köttet vitt; blasten är ganska kraftig;
torrämneshalten omkring 12,5 % och hållbarheten relativt
god. Trivs bäst på medelstyva — lätta, varma,
bördiga jordar. Barresbetan kom till vårt land över
Danmark, där ett stort antal goda stammar uppdragits;
de svenska stammarna, som ofta belagts med särskilda
sortnamn, härstamma alla från danska stammar:
Slättbo Barres, stam 76 (Weibull), ur Tystofte V,
Barres halvlång, (Svalöv), ur korsning mellan två
familjer av Sludstrup Barres, Hammenhög Barres,
ur Strynø x Ferritslev, Cylinder Barres, stam 15
(Weibull), ur Lille Taarøje Barres, Svea Barres
(Holmberg) m. fi. Flera danska stammar säljas också i
vårt land, utom de ovan nämnda t. ex. Pajbjerg VII.
Utomlands odlas ännu i viss utsträckning runda och
plattade foderbetor.
Fodersockerbeta, en korsningsprodukt med
långsträckt—spolformig rot, varav något mindre än hälften
ovan jord. Fodersockerbetor började komma i
marknaden omkring 1910 men ha ännu inte vunnit någon
större spridning. De äro något mera fordrande på
jordmån än Barres och kräva något mera arbete vid
upptagningen, men ha i gengäld en något högre
torrämneshalt, omkring 14 %, och större hållbarhet.
Efter färgen på nacken indelas de i gröntoppiga och
rödtoppiga. På övergången till Barresbetorna står
Särimner II, stam 73 (Weibull), som är gröntoppig;
typiska fodersockerbetor äro Rubra II (Svalöv) och
Bacon, stam 81 (Weibull), båda erhållna ur Vilmorins
ljusröda fodersockerbeta. Dessutom odlas i vårt land
flera stammar utan särskilda namn.
Fodersockerbetorna äro alltför fordrande för mellersta Sverige,
87
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
