Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bladlöss ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bladlöss
Bladställning
annan större art med rätt långa, iögonfallande ryggrör,
nämligen sädesbladlusen (Amphorophora avenae
FBR.), vilken med förkärlek uppehåller sig på axen. Den
övervintrar på bl. a. nyponbuskar. En utomordentligt
vanlig art är den stora, gröna ärtbladlusen
(Amphorophora onobrychidis BOY, de FONSC.). Den är
specialist på baljväxter och träffas ibland i oerhörd mängd
på ärter och klöver. Övervintrar på fleråriga
baljväxter. Mycket vanliga äro vissa kolsvarta B., såsom
bönbladlusen (Doralis jabae SCOP.). Denna är ett
fruktat skadedjur särskilt på fröbetor, ty torra somrar
kunna djuren uppträda i enorm mängd på
blomställningar, vilka utsugas och vissna, om ej åtgärder
vidtagas. Den är också allmän på häst- eller
bondbönor. Med förkärlek lär den lägga sina vinterägg på
olvon- och benvedsbuskar, men äggen torde också i
stor utsträckning läggas på t. ex. fröbetor. Särskilt i
Sydsverige förekommer också vissa år kålbladlusen
(Brachycolus brassicae L.) i stor mängd. Den är alltid
i hög grad belagd med grått vaxpuder och sitter nästan
uteslutande på bladens undersida i stora kolonier.
Angripna blad bli gula-violetta och missbildas lätt
och ofta vissna plantorna fullständigt. Den angriper
ali slags kål och även andra korsblomstriga växter.
I trädgårdarna äro B. allmännare än på åkern. Vanlig
är den gröna eller blekröda äpplebladlusen
(Doralis pomi DG.), vilken missbildar årsskotten på äpple och
rönn, den kolsvarta körsbärsbladlusen (Myzus
ce-rasi FBR.), vilken gärna sitter inom starkt hoprullade
och tätt gyttrade blad i skottspetsarna, samt
plom-monbladlusen (Hyalopterus arundinis FBR.), vilken
är grön och tätt pudrad med vax. Den sitter ofta i
täta massor på undersidan av plommon- och slånblad
men därjämte även talrikt på översidan av vassblad.
Någon regelbunden värd växlare är den likväl ej.
Allmän i våra trädgårdar är även vinbärsbladlusen
(Cryptomyzus ribis L.), som sitter på undersidan av
rödfärgade bucklor på blad av röda vinbärsbuskar. Till
B. hör också den för fruktträden farliga blodlusen
(Eriosoma lanigerum HAUSM.). Denna igenkännes lätt
därpå, att huden avsöndrar vax i sådan riklighet, att
vid ett svårt angrepp detta hänger likt rimfrost
utefter angripna kvistar. Blodlössen förekomma i
överjordiska generationer huvudsakligen på de förvedade
delarna och nästla sig företrädesvis fast i sprickor i
barken. På sådana ställen bildas ingångsportar för
kräfta och uppkomma onaturliga ansvällningar i veden.
Även på de grövre rötterna förekomma dessa löss.
Blodlusen har på senare tid införts till Skåne och har
där fått en vidsträckt utbredning i landskapets västra
delar. Medel: vinterbesprutning, kompletterad med
pensling med karbolineumpreparat, där djuren äro
svåråtkomliga; sommarbehandling med nikotinhaltiga
vätskor innehållande rödsprit, som löser vaxet. B. be-
kämpas, där så ske kan, bäst genom besprutning med
kontaktgifter: nikotin, kvassiadekokt, såplösning m. m.
På trädartade växter kunna ägg dödas genom
besprutning med fruktträdskarbolineum. Se
Skadedjursbekämpning. A. T.
Bladmage, se Fodersmältningsorgan.
Bladmögel, gemensamt namn på svampar, som tillhöra
fam. Peronosporaceae av algsvamparna
(Fykomyce-terna). Alla arter av B. äro obligata parasiter på växter.
Från det inuti värdväxten levande mycelet
framtränga genom klyvöppningarna i regel rikt förgrenade
bärare, vilka avsnöra förökningskroppar, som ha
karaktären av antingen sporangier, i vilka svärmsporer*
bildas, eller konidier, som vid groningen direkt bildü
en myceltråd. Inuti värdens vävnader bildas efter
befruktning i regel tjockväggiga äggsporer
(övervintringsorgan). Av B. förorsakas flera viktiga
växt-sjukdomar: betmögel*, klövermögel*, lökmögel*,
pota-tisbladmögel*, spenatmögel*. Arter av mera
underordnad betydelse förekomma på kålrot, rova, morot,
ärt, sallat etc. I allmänhet karakteriseras angreppen
genom bleka, ofta skarpt markerade bladfläckar med
vitt, grått eller violett mögel på undersidan. Th. Lfs.
Bindning, se Hopfogning av virke.
Bladrullsjuka är en av de många virussjukdomar*,
som förekomma på potatis. Den kännetecknas av att
småbladen rulla sig inåt från kanterna, bli styva,
nästan broskartade och uppfyllda av stärkelse, ofta
stelt uppåtriktade. Plantorna hämmas mer eller mindre
i växten, och deras färg är vanligen gulaktigt blek,
ofta med ett inslag av rött eller violett. Sättpotatisen
bibehåller sig länge oförändrad, och bildningen av
nya knölar är starkt nedsatt. B. går i arv med
sättpotatisen och sprides under växttiden genom bladlöss,
som omväxlande suga på sjuka och friska plantor.
För sjukdomens bekämpande måste eftersträvas att
erhålla virusfritt utsäde. Detta kan i praktiskt
tillfredsställande grad ernås genom urval och
vidare-kultur av friska plantor samt successiv bortrensning
så tidigt som möjligt av uppträdande sjuka plantor.
Spridningen av sjukdomen anses kunna hämmas
genom utsädesodling på mossjord. I Sverige uppträder
B. svårartat huvudsakligen i sydvästra delen. Th. Lfs.
Bladstickling, se Förökning.
Bladställning. För att örtbladen skola kunna utföra
sin viktigaste uppgift, beredningen av organiskt
material, fordras, att ljuset har tillträde till dem, och därför
måste de vara så placerade, att de i minsta möjliga
mån skugga varandra. Detta kan emellertid
åstadkommas på olika sätt, och regellöst strödda äro de
aldrig, varför det i nyare läroböcker vanliga uttrycket
»strödda blad» är alldeles missvisande. Hos varje
växtart finnes en bestämd, hos alla individer
återkommande ställning av bladen, och den vanligaste är spiral-
106
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
