Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bräken ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Brcken
Bränntorv
Braken, se Ormbunke.
Bränd kalk, se Kalk och Kalkning.
Brännbar substans, se Foderanalys.
Bränneriförening, andelsförening bland jordbrukare för
drivande av brännvinsbrännerier. Råmaterialet vid
denna brännvinsbränning utgöres vanligast av potatis.
B. förekomma därför huvudsakligen i Skånes och
Blekinges potatisodlande områden. B. tillsammans
med ett antal brännerier, tillhörande bolag och enskilda,
sammanlagt 100 brännerier, ha sammanslutit sig till
Sveriges bränneriidkareförening. G. Y-n.
Bränneriidkareförcning, Sveriges, se Bränneriförening.
Bränning. — 1. B. användes förr ganska allmänt vid
nyodling, varvid flera olika metoder kommo till
användning, ss. flåhackning och B., plöjning och B.
samt harvning och B. Samtliga dessa odlingsmetoder
kommo i första hand till användning vid odling av
kärr och mossmarker. B. utgjorde en bekväm metod
att bli av med tuvor, rötter och annan hinderlig
markbetäckning.
Vid flåhackning och B. upplades de c:a 15 cm
tjocka torvorna på kant mot varandra för torkning.
Bästa tiden för detta arbete var våren och
försommaren. Torvorna antändes sedan och fick brinna mot
vinden. Bästa tiden för B. var mitten av juni till
första dagarna i juli. Om marken var mycket tuvig
och bemängd med buskar och rötter, måste dessa
uppläggas i högar för genomtorkning. De kunde sedan
brännas påföljande år. Var odlingsmarken tämligen
jämn och utan buskvegetation, kunde nyodling ske
genom plöjning och B. Man använde antingen en
grund vårplöjning eller en djupare höstplöjning. I
senare fallet harvades fältet på våren fore B. Mycket
lösa mossmarker kunde ibland odlas genom enbart
harvning och därpå följande B. Jfr även Svedjebruk.
S. E-n.
— 2. En kirurgisk behandlingsmetod, som användes
speciellt vid vissa kroniska inflammationsprocesser i
senor, senskidor och leder, framför allt hos häst. B.
tillgår så, att sedan djuret på ändamålsenligt sätt
fixerats och bedövats, operatören med ett rödglödgat
brännjärn lägger streck eller punkter i huden å det
parti, som skall behandlas. Genom B. åstadkommes
en inflammation med ökad blodtillförsel till området
i fråga, och läkningen påskyndas härigenom. Efter en
bränning får djuret i regel stå stilla 6—8 veckor- N. L.
Bränntorv (eg. torvbränsle). Torven, som till
huvudsaklig del utgöres av organisk substans, är i torrt
tillstånd lätt brännbar. I skogfattiga men
torvmarks-rika bygder har lufttorkad torv sedan urminnes tid
använts som bränsle. Även sedan tillverkningen från
mitten av 1800-talet börjat drivas i större skala,
fyllde B. i huvudsak ett lokalt behov. Under perioder
med höga kolpriser har B. fått en vidare användning,
och då ha både staten och enskilda företagare ägnat
den ett stort intresse. Men då kolpriserna fallit, har
förbrukningen av B. gått snabbt tillbaka.
Till B. lämpar sig framför allt askfattiga,
hög-humifierade torvslag, t. ex. skogsmossetorv. Askrika
torvarter äro helt naturligt mindre lämpliga, och de
låg-humifierade ge ett allt för skrymmande och odrygt
bränsle. Kväverika kärrtorvarter kunna väl ge
utmärkt B., men de utnyttjas bättre som odlingsjordar.
B. tillverkas på många sätt. Enklast är uppskärning
av torven i avlånga stycken, vilka läggas till torkning
på mossytan. Denna form kallas skärtorv. Genom
knådning av torvmassan med eller utan tillsats av
vatten och efterföljande formning erhålles ålttorv
och formtorv. Dessa båda slag av B. äro tätare och
fastare än skärtorven och kunna lättare transporteras
men ställa sig å andra sidan dyrare. Vid tillverkning
av B. i större skala användes maskiner både för
uppgrävning och ältning, varjämte den ältade och
formade torvmassan medelst särskilda transportband
utlägges till torkning; sålunda framställd torv brukar
kallas maskintorv. Understundom utbredes torvmassan
i ett decimetertjockt lager på torkfältet och knådas
genom trampning, varefter den i halvtorrt tillstånd
skäres i lagom stora bitar, tramptorv. Vid den
jämförelsevis nya, uteslutande för stordrift användbara
hydrotorvmetoden, utspolas torvmassan i torvgraven
med en vattenstråle under högt tryck. Den väl
genomarbetade torvvällingen uppsuges sedan och utbredes
på torkfältet, där den sedermera skäres i fyrkantiga
stycken.
Alla de nu nämnda metoderna ge en lufttorr, ofta
mycket vattenhaltig B. med ofta lågt kalorivärde.
Dess kvalitet är i hög grad beroende på väderleken
under sommaren, och tillverkningen är säsongbetonad.
Man har därför försökt otaliga metoder att framställa
högvärdigare bränslen av torven, t. ex. torvpulver,
torvbriketter, torvkoks och torvkol. ’Torvpulver erhålles
genom torkning, krossning och finpulverisering av
torv, torvbriketter genom pressning av finpulveriserad
torv, torvkoks genom torrdestillation av torv, och
torvkol antingen genom vanlig kolning i mila, ugn eller
retort eller genom den s. k. våtkolningsmetoden, som
innebär, att den fuktiga torven upphettas under tryck
till 180—225° C. Man har vidare sökt torka torven
genom upphettning under vakuum, genom mycket
stark pressning av en ältad torvmassa, och slutligen har
man sökt utnyttja torvens energi genom framställning
av torvgas. Genom de nu nämnda metoderna erhållas
högvärdiga bränslen, men kostnaden är också ganska
stor, och ännu så länge har man icke kommit fram till
någon lösning av bränntorvsproplemet, som är
ekonomisk, då kolinförseln är obehindrad. Under avstängning
ställer sig förhållandena givetvis annorlunda, H. O-d.
142
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
