Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Exsudat ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Exsudat -
Exsudat, en vätska, som på grund av en
inflammatorisk retning utsöndras från blodkärlen i kroppens
vävnader eller i något av dess hålrum. Vätskan
innehåller jämförelsevis mycket äggvita samt celler,
framför allt vita blodkroppar; ofta har den förmågan att
koagulera. Om de vita blodkropparna äro särskilt
talrika, talar man om var. Om cellhalten är låg, är
exsudatet klart eller svagt grumligt och vanligen
gulfärgat. Stundom finnas även röda blodkroppar
(blodigt E.). En undersökning av E:s beskaffenhet
kan lämna för läkaren viktiga upplysningar om den
orsak, som föranlett E.-bildningen. (Jfr även
Transu-dat.) I de flesta fall har kroppen förmåga att genom
uppsugning i lymfkärlen befria sig från E., men
stundom måste detsamma bortskaffas genom operativa
ingrepp. G. Dbg.
Extensiv, av latinska extendere = utsträcka. En E.
jordbruksdrift arbetar med en stor — utsträckt —
areal i förhållande till arbets- och kapitalinsatsen.
Motsats till E. är intensiv (se Intensitet). G. Hbg.
Exteriöra partier, se Exteriörbedömning.
Extcriörbedömninj| utföres, för att man skall kunna
uppskatta djurens användbarhet för ett visst bestämt
ändamål. Man underkastar individen en systematisk
granskning och försöker bilda sig en uppfattning om
ändamålsenligheten och styrkan i kroppsbyggnaden
ävensom när- eller frånvaron av sjukliga förändringar,
Oftast anlägger man dessutom estetiska synpunkter,
i det att vackra djur föredragas framför dem, som
mindre tilltala ögat. Även tillfälliga moderiktningar
kunna spela in. En E. som avser att värdesätta djuren
ur ren nyttosynpunkt är ej endast befogad utan kan
anses som ett nödvändigt komplement till
prestationsbedömningen*. Man bör dock akta sig för att fästa allt
för stort avseende vid betydelselösa petitesser. E. bör
icke urarta till att främst tjäna formalistiska syften.
Djuret bör vid bedömningen uppställas på en jämn
plats, där tillräckligt utrymme finnes både för att visa
det i rörelse och iakttaga det på avstånd. Dess
uppställning och hållning vid E. har stort inflytande på
det intryck, man får av detsamma. En skicklig skötare
har stora möjligheter att uppvisa ett väldresserat djur
på ett sådant sätt, att en del exteriöra svagheter icke
komma till synes. Härpå bör djurbedömaren alltid
vara uppmärksam.
E. bör ske i en viss bestämd ordning, så att
ingenting uteglömmes. Lämpligen börjar man med att
fastställa djurets identitet och rastyp. Bedömningen av
de olika exteriörpartierna börjar därefter med huvudet
och fortskrider bakåt samt slutar med extremiteterna.
Efter detalj granskningen av de olika kroppspartierna
bör djuret iakttagas i rörelse. Detta gäller icke endast
beträffande hästar utan även nötkreatur, får och svin,
särskilt ifråga om handjur, som skola användas till
- Exteriörbedömning
avel. Slutligen bildar man sig ett helhetsintryck av
individen. Vid E. använder man sig ofta av
poängskalor, varvid de olika kroppsdelarnas utveckling
värdesättes med en siffra.
De exteriöra partierna: Djurkroppen indelas exteriört
i huvudet, halsen, bålen (kroppen) och extremiteterna
(deras fria delar, »benen»). Huvudet indelas vidare i
skalldelen och ansiktsdelen. Bålen indelas i framdelen,
mellandelen och bakdelen; framdelen indelas ytterligare
i manken, bogen och bringan, mellandelen i ryggen,
landen, bröstet och buken och bakdelen i korset,
svansen med svansfästet och låret. De främre extremiteterna
indelas i underarmen, framknäet, skenbenet
(mellanfoten), kotan och hoven (resp. klövarna) och de bakre
extremiteterna i skänken, hasen, skenbenet
(mellanfoten), kotan och hoven (resp. klövarna). Gränserna
mellan dessa olika exteriörpartier framgå för hästens
och nötkreaturens vidkommande av vidstående figurer.
Huvudets storlek och form bör harmoniera med
kroppens utveckling i övrigt. Dess utseende inverkar
i hög grad på det totalintryck man får av djuret och
ger även god ledning vid bedömning av temperament
och intelligens. Om huvudets främre linje (pannan och
näsryggen) är framåtböjd, kallar man detta för
rams-kopf, och om den är nedåtböjd (konkav) användes
benämningen gäddhuvud.
Halsen. Man fäster sig vid dess längd i förhållande
till kroppen, dess ansättning till huvudet och
bogpartiet samt dess form och resning. Halsen är högt
ansatt, då strupranden utgår relativt högt upp på
bringan, motsatsen är en lågt ansatt hals.
Framdelen är i regel betydligt kraftigare utvecklad
hos handjuren än hos hondjuren. Mankens bredd beror
på bröstkorgens bredd, samt på musklernas
utveckling och fettansättningen. Dess längd och höjd beror
på bogbladets och tornutskottens längd och lutning.
Vid en smal bröstkorg och höga tornutskott erhålles
en skarp manke. Vid en kraftigt välvd bröstkorg,
korta tornutskott och väl utvecklad muskulatur
uppkommer en »kluven» manke. Beträffande bogen fäster
man sig vid dess bredd (= vinkelräta avståndet mellan
de två lodlinjer, som träffa bogledsspetsen resp.
bog-bladsbroskets bakre kontur) och anslutning till
bröstkorgen. Vid en djup men framtill icke särdeles starkt
välvd bröstkorg erhålles det bästa bogläget. Vid en
grund bröstkorg och slappa bröstmuskler uppkomma
s. k. »lösa bogar» med ett onormalt stort utrymme
mellan bogbladets nedre del och bröstkorgen. Bringans
bredd beror på bröstkorgens välvning och
muskulaturens utveckling. Arbetshästar och gödboskap böra
ha en bred bringa.
Mellandelen. Rygg och länd böra bedömas
tillsammans. Man fäster sig vid längd, bredd och riktning.
Under i övrigt lika förhållanden är en kort rygg
208
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
