Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fläder ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fläder
Foderanalys
i torkat tillstånd till en svettdrivande dekokt, fläderte,
och frukterna giva en välsmakande saft med något
hettande och svettalstrande egenskaper. Druvfläder
(S. racemosa) har liknande växtsätt och bladform,
men blomställningen är en rund klase och frukten
korallröd. Den är rätt allmänt förvildad från odling,
men har ingen användning. H. G. S.
Fläkt, se Frörensningsmaskin, Halmfläkt och
Ventila-tionsfläkt.
Fläskkvalitet, se Köttkvalitet.
Fläsknoterinj), se Prisnotering.
Fläskänger (Dermestes lardarius L.) är en svart, 6—8
mm lång skalbagge, vars täckvingar i främre hälften
äro grå med tre svarta prickar i vardera vingen.
Larven är på ryggen mörkbrun och tätt beklädd med
långa, rödbruna hår. Både skalbaggarna och larverna
anträffas ofta, där matvaror, gärna av animaliskt
ursprung, förvaras. Angripa även hudar, lädervaror,
ost m. m. A. T.
Flättrinj|, se Korn.
Fi-metoden, se Avelsmetoder.
Fnöske, se Ticka.
Fnösktieka, se Ticka.
Fob. Om en vara säljes fob, betyder detta, att säljaren
levererar varan fritt lastad på en båt i en viss
bestämd hamn. F. kommer av de engelska orden free
ön board = fritt ombord eller bordfritt. N-g.
Foderanalys, fodermedelsanalys, avser bestämning av
fodermedlens kemiska eller botaniska sammansättning.
I förra fallet är det fråga om kemisk, i senare om
botanisk analys. Vid F. undersökes halten av sådana
beståndsdelar, som äro avgörande för fodrets värde och
användbarhet.
Vid kemisk analys bestämmas fodrets näringsämnen
gruppvis efter standardiserade metoder. Våra kemiska
stationer följa vanligen vidstående schema.
I. VATTEN.
II. TORRSUBSTANS.
A. Organisk substans (brännbar substans).
1. Råprotein (renprotein och amider).
2. Råfett (eterextrakt).
3. Kolhydrater (kvävefria extraktivämnen och
växttråd).
B. Oorganisk substans (aska eller mineralämnen).
För många fodermedel kan mindre fullständig analys
vara fullt tillräcklig. Sålunda behöva ofta varken
rå-protein eller kolhydrater uppdelas i sina undergrupper.
Å andra sidan erfordras stundom bestämning av
speciella substanser i fodret, om värdet skall kunna bedömas.
Vattnet bestämmes genom att en avvägd mängd av
fodret torkas, tills konstant vikt uppnås. Den åter-
stående delen utgör fodrets torrsubstans. Vattnet i
fodret är i regel utan värde, enär vatten erhålles fritt
i naturen. Fodrets värde sjunker därför vid ökad
vattenhalt. Härvid försämras även fodrets hållbarhet,
vilket särskilt gäller vid hög protein- och fetthalt.
Kraftfodrets vattenhalt bör därför vanligen ej
överstiga 10—14 %. Stråfoder kan däremot få hålla upp
till 18—20 % vatten. Potatis och rotfrukter samt
saftigt fabriksavfall kunna förvaras vid väsentligt
högre vattenhalt.
Råproteinet utgör fodrets kvävehaltiga substans.
Vanligen bestämmes mängden kväve enligt Kjeldahls
metod, varefter multiplikation sker med faktorn 6,25,
i det råproteinet beräknas hålla 16 % kväve.
Råproteinet utgör en föga enhetlig ämnesgrupp, varför det
vanligen uppdelas i undergrupper, främst i renprotein
och amider.
Renproteinet (den egentliga äggvitan) utgör ur
näringssynpunkt råproteinets värdefullaste del.
Hithörande ämnen förekomma främst i cellernas
protoplasma. Som ej blott olika djurarter utan ofta även
olika individer kännetecknas av specifika
proteinämnen, är antalet sådana stort. Detta möjliggöres av
att renproteinet uppbygges av aminosyror, vars antal
och inbördes förhållande växlar. I animaliskt foder
ingår i regel nästan uteslutande renprotein i den
kvävehaltiga substansen, medan i vegetabiliskt foder endast
en del av denna substans utgöres av renprotein.
Särskilt i spätt foder samt i jäst, sönderdelat foder är
halten av renprotein jämförelsevis låg.
Amiderna ingå främst i vegetabiliskt foder, där de
kunna utgöra upp till 50 % av råproteinet. I vissa
fall spela de därför en ej oväsentlig roll som
kvävekälla för djuren. Till sammansättning och värde växla
de relativt starkt. — Helt värdelösa äro de stundom
förekommande oorganiska kväveföreningarna.
Räfettet innehåller fodrets eterlösliga beståndsdelar
(eterextrakt). Främst ingå fettarter från djur- och
växtriket, varjämte växer, hartser, lipoider, organiska
syror och närstående ämnen förekomma. Värdefullast
är det egentliga fettet, enär detta resorberas
fullständigare och äger högre energihalt än föroreningarna.
Vanligen ingå flera fettarter i blandning med varandra.
Vid vanlig temperatur äger i regel djurfettet fast form,
medan växtfettet är flytande. Fettets konsistens, som
vanligen bedömes efter jodtalet, inverkar starkt på
värdet och användbarheten.
Kolhydraterna utgöra tillsammans med råfettet den
organiska substansens kvävefria del. I kvantitativt
avseende äro de, särskilt i vegetabiliskt foder,
betydelsefullare än övriga ämnesgrupper. Framför allt ingå de
i stor utsträckning i potatis, rotfrukter och spannmål.
De kvävefria extraktivämnena, bland vilka främst
socker och stärkelse märkas, utgöra kolhydraternas
229
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
