Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Foderberedning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Foderberedning -
Fodrets blandning avser att möjliggöra bekväm
utfodring av flera foderslag samtidigt. Särskilt
kraftfodret blandas numera i stor utsträckning främst för
höns och svin men även för övriga djur. Då
slakteri-eller fiskeriavfall utnyttjas, inblandas detta i
kraftfodret. Dessutom tillsättes vanligen ifrågakommande
mineralfoder. För hönsen utnyttjas i regel ett
sädes-foder och ett mjölfoder, vardera bestående av flera
fodermedel. Färdiga kraftfoderblandningar finnas i
handeln. J. Ax.
Foderberäkning användes stundom som beteckning för
det överslag rörande fodertillgången, som på hösten
vanligen göres. Härvid fördelas disponibel fodermängd
mellan de olika djurslagen, varjämte den för komplettering
erforderliga mängden kraftfoder bestämmes. J. Ax.
Foderbeta, se Beta och Rotfrukter.
Foderbctsblast, se Grönfoder.
Foderblandning för ankor, se Ankskötsel.
Foderbord, se Ladugård.
Foderbräkcn, se Ormbunkar.
Fodereellulosa beredes antingen av halm* eller av
vanlig sulfit- och sulfatcellulosa från
pappersmassefabrikerna. Den vanliga pappersmassan omvandlas
till en grynartad eller stråformad produkt, som ätes
ganska bra av nötkreatur, särskilt om något melass
tillsättes. Dess smältbarhet är mycket hög. F. saknar
protein. Som nödfoder har F. särskilt på senaste
tiden en viss betydelse. C:a 1,25 kg motsvarar en
foderenhet. F. J-l.
Fodcrenhet användes som mått på fodrets
näringseffekt. Den s. k. skandinaviska F. avsåg att angiva
fodrets totaleffekt, bedömd främst efter mjölkkornas
avkastning och svinens tillväxt. Efter hand har dock
F. begränsats till att angiva fodrets allmänna
näringsvärde (energetiska effekt). Samtidigt har den givetvis
måst förändras, varvid den anslutits till
stärkelsevärdet. En F. för gödning, förkoras fe (g), utgör 1 kg
normalt korn och håller 1 660 nettokalorier för
gödning, förkortas nk (g), eller 0,70 stärkelseenheter.
Under senare tid ha dessutom särskilda F. för svin
och höns utformats, vilka grundats på fodrets
innehåll av omsättbar energi. Även för dessa F. utgör
energihalten i 1 kg normalt korn basen. Se även
Näringsvärde. J. Ax.
Fodcrfosfat. Näst koksalt (vanligt salt) utgöras de
viktigaste mineralfodermedlen till våra gräsätare,
huvudsakligen nötkreatur och får, av fosfater
(fosfor-syrade salter). De skilja sig från varandra genom olika
halt av kalcium (kalk) och natrium, genom olikartad
löslighet i vatten och svaga syror men även genom sin
olika halt av den viktigaste värdebestämmande
beståndsdelen, fosforsyran.
Benmjöl*, foderbenmjöl (till skillnad från
åkerbenmjöl) utgöres av det mest finpulveriserade fabrikatet
- Foderhandel
av återstoderna vid lim- och benmjölsfabrikerna och
består kemiskt av en blandning av olika fosfater,
huvudsakligen av kalcium. Foderbenmjölets
fosforsyrehalt uppgår i regel till omkring 32 %, räknat som
P2Os.
Fällt kalciumfosfat, difosfat, foderpräcipitat, är ett
lättare lösligt kalciumfosfat, framställt på kemisk väg
och innehållande 38—42 % fosforsyra.
Natriumfosfat (natriumdifosfat), som är lättlösligt
redan i vatten, innehåller vanligen 20 % fosforsyra,
men är relativt billigt i förhållande till sin
fosforsyrehalt och stora löslighet. Natriumfosfat tillverkas även
i s. k. kristallvattenfattigt eller kristallvattenfritt
skick och innehåller då ända upp till 40 och 50 %
fosforsyra. O. S-g.
Foderförgiftning avser i regel en akut rubbning i
matsmältningen hos nötkreatur, då dessa med fodret
upptagit frusna, skämda, mögliga eller på annat sätt
skadade fodermedel. I vissa fall kan även orsaken vara
den, att det torkade stråfodret innehåller giftiga
växter. Oftast uppträda fall av F. i stort antal efter somrar
med dåligt bärgningsväder, då fodret blir mögligt.
Vanligen insjuknar ett eller några enstaka djur, som
vid utfodringen ha fått mest av det otjänliga fodret,
eller djur, som äro mera känsliga än andra. I vissa fall
kan man få se, att ett stort antal av besättningens
djur insjuknar. Det skadliga fodret åstadkommer i
första hand en retning på löpmagens och eventuellt
tarmens slemhinna. Samtidigt uppstår reflektoriskt en
stagnation i förmagarnas arbete. De viktigaste
symtomen äro upphörd foderlust, feber, utspänd våm,
tydande på hastigt avstannat våmarbete,
smärtreaktioner från löpmagsregionen, ibland stönanden.
Avföringen är många gånger av normal konsistens, ibland
t. o. m. fastare än normalt, i andra fall åter uppträder
diarré. I svåra fall tillstöter svaghet i bakdelen, kon
står och raglar och blir slutligen liggande utan förmåga
att resa sig, och döden kan ibland följa efter några
timmar. Diagnosen kan i många fall vara svår att
ställa och sjukdomsbilden stundom svår att med
säkerhet avskilja från traumatisk mag- och
mellangärds-inflammation. En noggrann undersökning av
foderförrådet ger i de flesta fall en god vägledning.
Behandlingen bör i första hand gå ut på att ta bort det
foder, som är eller misstänkes vara skadat, samt att
giva djuren giftbindande ämnen, som medicinskt kol
eller tannin. Om icke diarré föreligger, är dock klokt
att först söka tömma tarmkanalen med något milt
verkande laxermedel som t. ex. karlsbadersalt. I
händelse av svaghet i bakdelen, bör lämpligt kalciumsalt
givas intravenöst. Jfr även Förgiftning. N. L.
Foderhandcl. Större delen av vårt lands växtodling är
numera inriktad på foderproduktion. Av i vårt land
under 1938 producerade 10 000 mill. skördeenheter ut-
231
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
