Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fruktträdsmögel ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fruktträdsmögel
Fräken
mögel och S. laxa stenfruktmögel; dessa benämningar
äro alldeles missvisande och ersättas numera med
gul resp. grå monilia. Sjukdomsyttringarna äro flera.
Angripna frukter ruttna och gula eller grå, mjöliga
vårtor framträda på skalet, oftast ordnade i
koncentriska ringar (»fruktmögel»); frukten kan också
förvandlas till en med läderartat hölje omgiven »mumie».
En annan vanlig angreppsform är, att hela blomknippen
jämte omgivande blad vissna och kvarsitta förtorkade
på trädet; svampen tränger vidare in i fruktsporrar och
kvistar, vilkas bark torkar och skrumpnar
(»blom-och grentorka»). Gul monilia vållar huvudsakligen
fruktmögel på såväl kärn- som stenfruktträd; genom
fruktskaften kan svampen intränga i fruktsporrarna
och döda dessa. Grå monilia förorsakar blom- och
grentorka hos sten- och kärnfruktträd och därjämte
stundom fruktmögel på stenfrukter.
För bekämpningen av F. är det av grundläggande
betydelse, att såväl angripna frukter (nedfallna el.
kvarsittande på trädet) som vissna blomknippen och
skott hopsamlas och oskadliggöras. Mot blom- och
grentorka förordas besprutning med bordeaux- el.
svavelkalkvätska 2 ggr under de två veckorna närmast
före blomningen; fruktmögel motverkas av de mot
fruktskorv* brukliga besprutningarna. Sortskillnader
i motståndskraft äro påtagliga, särskilt vad
äppleträd angår: sorter med löst fruktkött (t.ex. astrakaner)
äro särskilt utsatta för fruktmögel, och av
blom-och grentorka angripas med förkärlek sådana sorter
som Astrakaner, Hampus, Oranie och Vitgylling.
Th. Lfs.
Fruktvin. Genom jäsning framställda drycker av
svenska frukter ha på senare år fått allt större
användning. Ett antal värdefulla, fabriksmässigt
framställda märken av F. äro numera i marknaden.
Beredningen kan även utan svårighet ske i hemmen, då
emellertid en del materiel givetvis måste anskaffas.
För bärens krossning erfordras särskilda kvarnar,
men även en vanlig köttkvarn, där knivarna
borttagits, kan användas. För saftens utpressande fordras
vid tillverkning i större skala bärpressar, i mindre
skala kan en duk användas. För jäsningen äro
dame-jeanner av glas bäst, men även 1 O-liters flaskor kunna
användas. Därjämte erfordras jässprund, hävert,
gummislang, korkar, paraffin samt lämpliga buteljer.
Jäsningen kan ske i vanliga boningsrum, där en
temp. mellan 16—20° hålles. Lokalen, där vinet står
under jäsning, måste ofta utvädras på grund av
den intensiva kolsyrebildningen. Bäst för
fruktvins-beredning äro syrliga äpplen samt även bär, såsom
vinbär, krusbär och surkörsbär. Produkter av dessa
senare kallas ofta bärviner. Äpplena skola vara mogna,
men icke lagrade, alla sjuka partier bortrensade samt
därefter väl sköljda. Skal och kärnhus böra medfölja.
Största renlighet måste iakttagas vid alla arbeten.
Socker tillsättes saften samt därjämte i vissa fall,
om särskild smak önskas, s. k. ädeljäst. Efter jäsningen
avtappas vinet samt efter ytterligare omtappning
och förvaring under 4—6 månader överföres det i
flaskorna. Dessa förvaras i sval källare och i liggande
ställning. G. C-r.
Frysjord ibland även kallad drag jord, är sådan jord,
som på grund av stor vattenhållande förmåga fryser
sönder så kraftigt, att växternas rötter avslitas och
plantorna upplyftas ur jorden, s. k. uppjrysning.
Uppfrysning är vanligast på torv- och mulljordar
samt på vissa lerjordar med dålig strukturstabilitet.
Särskilt vanlig är uppfrysning hos råg. S. E-n.
Fryspunkt, se Värme.
Fryspunktsnedsättninø, se Värme.
Fräken (Equisetum) är ett kryptogamsläkte, som
ensamt bildar en huvudgrupp, utmärkt av krypande
rotstock och ledad stjälk. Sporerna sitta på särskilda
i en axlik samling ordnade blad. De ihåliga ledstyckena
falla hos en del arter mycket lätt isär, och varje led
avslutas med en tandad slida, d. v. s. bladen. Flera
arter visa en mycket vidsträckt utbredning, ungefär
över hela jorden. Hos oss äro några mycket spridda,
vilket bl. a. gäller åkerfräken (E. arvense), som nog
föredrar något fuktig mark men också kan växa
på torra ställen och oberoende av jordens beskaffenhet
i övrigt. Den har två slags skott, dels sporaxbärande,
som framkomma tidigt på våren och som icke äro
gröna, dels gröna, i motsats till de förra med krans-
Fräken. Åkerfräken.
17—905197
257
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
