Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fräken ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fröken
Fräsning
formigt anordnade grenar försedda sommarskott. Den
är hård och torr, och den ätes i allmänhet ogärna av
djuren. Uppgifter föreligga också om att den skulle
vara giftig, men dessa torde snarare vara att hänföra
till följande art. Kärrfräken (E. palustre) är mera
utpräglat fuktighetsälskande, men skyr icke helt
torrare mark. Blott ett slags stjälkar finnas, som äro
räfflade på ytan, inuti pipiga, kransgreniga, med
sporax i huvudskottets spets och stundom även på
kransgrenarna. Denna uppgives med bestämdhet vara
giftig, men om mottagligheten hos olika djur stå
uppgifterna i strid. Dyf räken (E. fluviatile), även på olika
trakter kallad r o xne, skäfte eller åskäf te,
växerföre-trädesvis ute i vattnet i sjöar, åar och diken med dyig
botten, där den liksom föregående bildar s. k.
fräken-bottnar av sammanflätade rotstockar. Stjälkens
ledstycken, som mycket lätt falla isär, äro rörformiga
med tunn, finstrimmig vägg. Endast ett toppställt
sporax finnes, kransgrenar bruka utbildas, ehuru en
varietet (limosum) saknar dem. Dyfräken är mjukare
än de andra arterna, då kiselsyrehalten är mindre,
och den ätes också både i friskt tillstånd och som hö
gärna av boskapen. Halten av näringsämnen är ej
obetydlig, men även ifråga om denna föreligga
uppgifter om gif t verkningar, dock knappast bestyrkta.
Skogsf räken (E.silvaticum), som förekommer allmänt
i skogar i hela landet, utmärkes av förgrenade
krans-grenar. Den är ganska mjuk men saknar större
näringsvärde. Mycket kiselsyrehaltig och hård är däremot
skavfräken (E. hiemale), även kallad skavgräs eller
skäfte, vars stjälkar övervintra. Den kan användas
till finputsning av både trä och metall och förekommer
här och där i skog mest i torra sluttningar i hela landet.
Ytterligare ett par arter finnas i vårt land, särskilt i
fjällen. H. G. S.
Fräkenbotten, se Fräken.
Fräkentorv, se Lösa avlagringar.
Frälsejord. Av denna jordnatur* funnos två
huvud-klasser, dels ypperligt (och yppersta) frälse, bestående
av adelns sätesgårdar (slott) med därtill hörande
ladugårdar och hemman inom samma by, s. k. rå och
rörshemman, dels allmänt frälse, strögods på andra håll,
brukade av landbönder. Under grundskatternas tid
(se Beskattning) utgjordes ränta och tionde till fullo
av skattehemman, ungefär till hälften av allmänt
frälse och nästan icke alis av ypperligt frälse. I stället
utgjorde F. rusttjänst in natura (adelsfanan) eller
rusttjänstbevillning. F. fick tidigare ägas blott av
frälsemän, allmän F. från 1723 även av präster och
borgare samt från 1789 av allmogen. Adelns
uteslutande rätt till säterier och ypperligt frälse upphävdes
år 1810. A. E-d.
Frälseränta. Den kamerala juridiken (ang. statens
inkomster) skilde under 1500- och 1600-talen på två
slags jordäganderätt, till jorden själv och till räntan
därav. Beskattningen*, huvudsakligen i form av
räntepersedlar in natura, var så hög, att jordbrukaren icke
fick mera än ett mycket knappt livsuppehälle. Den
säkraste avkastningen var alltså skatten eller räntan,
som häftade vid hemmanet och som uppbars av Kronan
från skatte- och kronojord (ej stor skillnad dem
emellan!) samt åtminstone till största delen av
frälsemannen från landbönderna på hans frälsejord. Han
ägde båda slagen av äganderätt, både jord och ränta,
men kunde skilja dem åt genom att sälja jorden och
behålla räntan. Härigenom uppkom den typ av F.,
som kallades frälseskatteränta, och jorden blev ej
längre rent frälse, utan frälseskatte. Men även Kronan
kunde sälja sin ränta från ett skattehemman, som
sedan fick betala sin grundskatt (räntan) till en enskild
person, vanligen frälseman. Denna typ av F. kallades
skattefrälseränta, och jorden övergick från skatte
(kronoskatte) till skattefrälse. F. utbetalas enligt markegång*.
I samband med grundskatternas avskrivning måste
Kronan befria även skattefrälsejorden, och detta
skedde genom skattefrälseräntornas inlösen enligt
K. F. n/9 1885. Om inlösen ej begärts före Vi 1940,
upphör sådan F. nämnda dag enligt lag 11/, 1937.
Frälseskatteräntor avlösas enligt lag 8/n 1912 av
statsverket, som gäldar 1/4 av kapitalvärdet och
förskjuter 3/i mot ett 4 % amorteringslån å 40 år med
samma förmånsrätt i fastigheten som F. ägde (framför
inteckningar). Sådan F. upphör Vi 1942, om
avlösning då ej begärts. Taxeringsvärdet å samtliga F.
(F. är fast egendom) utgjorde år 1905 2,8 mill. kr.,
huvudsakligen i Mälarlandskapen, men har sedan starkt
nedgått. Å. E-d.
Fränskivling (Hebeloma) en grupp svampar, sam
bl. a. omfattar en giftig art, allmänna
fränskiv-lingen eller gråskivlingen (H. crustuliniforme).
Den har gulaktig till läderfärgad hatt, som i fuktigt
väder är svagt klibbig. Foten saknar ring. Fröstoft
är rostfärgad. Den är ytterst giftig och kan
förväxlas med museron, som dock har vitt fröstoft och
ljusa fröskivor. G. Dbg.
Fräsning, jordens bearbetning med fräsmaskin. De
första fräsmaskinerna voro försedda med stumt
monterade hackliknande organ och voro närmast avsedda
för uppodling av myrmarker. Sedermera ha en del
olika konstruktioner avsedda för mineraljord förts
i marknaden. Bearbetningsverktygen i dessa ha i
allmänhet utformats som fjäderpinnar.
Till en början ställde man mycket stora
förhoppningar på F., i det denna genom en, eller högst ett par
körningar åstadkom samma effekt som plöjning och
upprepade sladdharvningar och harvningar
tillsammans. Särskilt i England och i Tyskland utförda
försök hava emellertid visat, att F. i allmänhet ej är
258
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
