Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fållindelning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fållindelning
Fåravel
för avbetningen av de olika fållorna kanske en fålla
betas endast ett par dagar på våren men en vecka
eller mera på försommaren och hösten, ehuru
indelningen ej ändrats. Det mest exakta uttrycket för
indelningens styrka är därför att angiva den relativa
avbetningstiden (se Relativ avbetningstid). Ju mindre
denna kan göras, alltså ju flera fållor i förhållande till
de betande djurgruppernas antal, desto bättre är
det. Vad som avgör huru långt man kan driva F. är
först och främst stängselkostnaderna, men ibland även
rent praktiska förhållanden. Helst bör man försöka få
den relativa avbetningstiden att hålla sig under
I vanliga fall måste man av olika anledningar nöja sig
med att komma ned till 1/6 eller 1/6, men ibland är det
både ekonomiskt och praktiskt möjligt att dela in så
starkt, att relativa avbetningstiden blir 1/10 eller 1/12.
I allmänhet hyser man den åsikten, att små fållor i
förhållande till djurantalet, alltså stort belägg, skulle
åstadkomma en större nedtrampning av betesfoder, men
så är ej fallet. Ju mindre fållor man kan få, desto
bättre är det ur alla synpunkter, förutsatt att
indelningen betalar sig. Sällan eller aldrig förekommer det
dock, att någon delat in i flera fållor, än som varit
ekonomiskt. Djuren böra ej uppdelas i många grupper,
därför att ett stort antal fållor finnes.
Gruppindelning minskar i hög grad fördelen av F. J. B.
Fång, en sjukdom, som för våra husdjurs vidkommande
angriper hästar och undantagsvis nötkreatur. Den
har sitt namn efter de stela (bundna, »fångade»)
rörelserna, som äro förenade med sjukdomsförloppet och
indelas alltefter de yttre omständigheterna i utfodrings-,
förlossnings-, reumatisk, överansträngnings- och
överbelastningsfång. De tre första äro allmänlidanden och
den första, även den vanligaste, är numera klarlagd
även till sin egentliga orsak, vilken visat sig vara en
verkan på organismen av
äggvitenedbrytningsproduk-ter (histamin och »h»-substanser), som bildas vid
närvaron av en histaminbildande bakterieflora i
tunntarmen. Typerna 2 och 3 utlösas med ali sannolikhet av
nedbrytningsprodukter eller toxiner av samma perifera
verkan som histamin. De två sistnämnda äro rena
hovskador. I hovarna uppstå blödningar, som kunna
luckra upp sambandet mellan hornkapseln och
läderhuden och i utdragna fall även åstadkomma en
vridning nedåt av hovbenets spets och utbildning av s. k.
fånghov med sänkt sula, svag, söndrig bärrand och
mer eller mindre konkav tåvägg. Behandlingen är av
lokal och allmän natur. Den senare varierar alltefter
sjukdomens typ. Förutsatt att behandlingen företages
i tid, bruka flertalet fall gå till fullständig hälsa.
E. Å-m.
Fångstgördlar, se Skadedjursbekämpning.
Fåravel. Fåret lämnar i form av kött, ull och skinn
värdefulla produkter. I Sverige hölls det som hus-
djur redan under stenåldern. Jonas Alströmer införde
merinofår (se Fårraser) från Spanien för att förbättra
landets ullproduktion och vid 1800-talets början hade
merinoaveln ganska stor omfattning. Konkurrensen
från »den nya världen» blev emellertid allt hårdare i
samma mån som kommunikationsmedlen utvecklades,
och fram emot 1800-talets mitt blev ullproduktionen
fullständigt oräntabel, vilket hade till följd, att
merino-fåren snabbt minskade i antal. Köttproduktionen
visade sig nu mera lönande, och man började därför
importera engelska köttraser eller kombinerade
kött-ullraser. F. n. hållas i vårt land tre engelska raser,
nämligen oxforddown, shropshire och cheviot samt
dessutom svenska lantrasfår (se Fårraser). Av alla
under 3-årsperioden 1933—35 stamboksförda tackor
voro nära hälften av cheviotras och en fjärdedel av
shropshireras. Under de senaste åren ha emellertid
de svenska lantrasfåren ökat i utbredning och som
följd därav de importerade raserna gått tillbaka,
åtminstone procentuellt sett. Man kan beräkna att
inkomsterna från F. fördela sig med omkr. 80 % på
försäljning av slaktdjur och 20 % på försåld ull.
Den svenska fårstocken uppskattades 1914 till
omkr. 1 milj. djur. Under världskriget ökade F. i
omfattning och betydelse på grund av de höga priserna
på både ull och kött, och 1919 var antalet får uppe i
1 563 000. Sedan dess har emellertid fårstocken
stadigt minskats och uppgår f. n. till endast 420 000 djur.
De egenskaper, som i främsta rummet avgöra fårens
värde som bruksdjur äro köttproduktionsförmågan
(snabbvuxenhet och muskelutveckling), ullavkastningen
och ullens finlek samt tackornas fruktsamhet och
modersegenskaper. Vid den av Svenska Fåravelsföreningen
anordnade avkastningskontrollen inom fårhjordar, där
stamboksföring sker, ha följande medeltal erhållits
för våra olika fårraser:
Ras •a c g tC <n a Bä 0 > o s H Produktionsresultat pr tacka och år
Ullavkastning, kg e s a « ■0 •a ■O h Gagnslamm Lammens vikt vid Lammvikt pr tacka (5 mån.) kg
födelsen kg ä "§ 60 BM
Svensklantras
Gotland . . — — 1,32 1,24 —. 31 38
Fastlandet 35 2,0 1,64 1,55 2,6 26 40
52 2,6 4,1 1,54 1,28 1,27 3,4 4,2 30 32 36
Ohropshire . . 67 1,47 42
Oxfordoown . 79 4,6 1,51 1,26 5,2 42 53
I förhållande till sin kroppsvikt äro de svenska
lantrasfåren överlägsna de importerade raserna, då det
gäller produktion av slaktlamm (vikt av 5 mån. gamla
lamm). De besitta även större härdighet och förnöj-
270
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
