Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förbränningsmotorer ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Förbränningsmotorer -
Tändkulan, som ofta bildar en delvis avgränsad
kammare i cylindertoppen, måste före start värmas. Detta
göres på äldre motorer med blåslampa, på nyare
däremot med s. k. snabbrännare. Till den senare kan
som bränsle användas motorns brännolja, vilket
förenklar driften. Oljan splittras i brännaren av en stark
luftström och kan därefter antändas. För brännaren
erfordras alltså sammanpressad luft. Härtill kan
emellertid gaserna från motorn användas. Motorn
uppladdar då själv under gång en behållare med luft för
nästa start. Om särskilt snabb igångsättning erfordras,
kan en elektrisk glödspiral användas i st. f.
tänd-kulans värmekropp. Motorn måste alltså då
kompletteras med viss elektrisk utrustning.
För bränsleinsprutning användes plungepumpar,
en för varje cylinder. Om regulator förekommer,
påverkar denna vanligen pumpens slaglängd eller en
i tryckledningen insatt återloppsventil. I båda fallen
kommer den insprutade mängden bränsle att
automatiskt avpassas så att motorn bibehåller sitt rätta
varvtal. På äldre motorer förekommer ibland
frislagsreg-lering, d. v. s. en anordning, som vid varvtalsökning
helt kopplar av pumpen, tills varvtalet gått ned. Detta
ger givetvis ett mera oregelbundet varvtal. Varvtalet
kan på tändkulemotorer ofta regleras för hand inom
vissa, dock ganska trånga gränser.
I tryckledningen till spridaren finns ofta en eller
flera backventiler. Även i spridaren är en sådan
placerad. Den kallas stundom insprutningsventil. Dessa
ventiler äro av betydelse bl. a. för att strålen skall
liksom klippas av och sålunda hindras sjunka ned mera
långsamt, något som skulle ge anledning till
sotbildning.
Spridaren skall giva en utbredd stråle, i vilken
bränslet finfördelas så långt som möjligt. Det är emellertid
av betydelse att strålen samtidigt kommer med stark
fart så att vätskedropparna ytterligare splittras vid
anslaget mot tändkulans vägg. Spridaren utföres
därför med liten munstycksöppning, vilket ger önskad
fart på bränslet, samt en insatskropp med
spiral-ställda spår, placerad bakom munstycksöppningen.
Genom spåren sättes vätskan i rotation. Därigenom
splittras strålen och bredes ut till en konisk dusch.
Bränsleinsprutningssystemet utgör den del av denna
eljest mycket enkla motortyp, som erfordrar mest
tillsyn.
Ur tändkulemotorn har utvecklats motortyper, som
delvis påminna om dieselmotorn. Sålunda förekomma
motorer utan markerad tändkula men med en okyld
del i cylindertoppen, som under körning håller sig
mycket varm och därigenom bidrager till förgasning
och tändning. För att starta sådana motorer användes
ofta tändpatroner, som genom antändning bringas
att glöda under en stund och placerade i cylinder-
- Förbränningsmotorer
toppen kunna sägas ersätta tändkroppen, tills denna
blivit värmd av förbränningarna.
Tändkulemotorn användes främst som stationär
motor för effektbehov om 5—50 hkr., som
traktormotor och som båtmotor (särskilt för fiskebåtar).
Hesselmanmotorn arbetar som 4-taktsmotor och i
huvudsak på följande sätt: Under insugningsslaget
strömmar endast ren luft in. Tack vare en skärm på
insugningsventilen sättes luften i stark rotation i
cylindern och fortsätter rotera under
kompressionsslaget. Mot slutet av detta sker insprutning av bränsle
under högt tryck genom en på speciellt sätt konstruerad
spridare, placerad mitt emot tändstiftet. Som bränsle
användes solarolja. På grund av insprutningssättet
och luftens rotation kan tändning verkställas med
tändstift på elektrisk väg liksom i en förgasaremotor trots
att det använda bränslet icke förgasas såsom bensin.
Kolvarna i hesselmanmotorn äro utbildade med en
uppstående krage, som förhindrar bränslestrålarna att
direkt träffa cylinderväggen. Detta är nödvändigt för
undvikande av stark utspridning av smörjoljan.
Reglering av motorns effektutveckling sker icke så som på
tändkulemotorn enbart genom variation av
bränslemängden, utan här varieras luftmängden med spjäll i
insugningsröret och efter sugningen i detta rör avpassas
sedan den insprutade bränslemängden automatiskt.
Hesselmanmotorn har främst funnit användning som
drivkraft i lastbilar och bussar men kommer ofta ifråga
även för stationär drift m. fi. arbetsuppgifter.
Dieselmotorn utföres både som 4-takts- och som
2-taktsmotor. Endast ren luft suges in.
Sammanpressningen av denna luft under kompressionsslaget drives
mycket långt, på de större dieselmotorerna ofta till
ett tryck på 30—35 kg/cm2. Därvid stegras
lufttemperaturen så högt, att bränsle, som sprutas in,
omedelbart börjar förbrännas. Någon särskild
anordning för tändning erfordras ej. Insprutningen börjar
under kompressionsslagets allra sista del. På
modernare dieselmotorer verkställes bränsleinsprutningen
med pumpar. Härför erfordras emellertid synnerligen
högt pumptryck och vissa svårigheter uppstå att
erhålla fullständig förbränning, om motorn skall köras
med mycket varierande varvtal. De dieselmotorer,
som därför numera finna användning på t. ex.
traktorer, lastbilar m. m., utföras på sådant sätt, att
fördelningen av bränslet inte helt åvilar bränslepumparna.
Bland de vanligaste konstruktionerna märkas
förkam-maremotorer och virvelkammaremotorer.
I förkammaremotorn insprutas bränslet i en liten,
från cylindern delvis avsnörd kammare, i vilken
endast en mindre kvantitet luft rymmes. Blott en del
av bränslet kan då förbrännas, men denna förbränning
medför, att återstoden med stor kraft kastas ut ur
förkammaren och in i cylindern, där det fördelas och full-
288
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
