Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gran ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gran
Gran
Gran. 50-årig granskog, Sjöö, Holm, Uppsala län.
Blomningen inträffar i början av maj i landets
södra delar, längst norrut så sent som i slutet av juni
G. är sambyggare. Honblommorna förekomma mest
i toppen av kronan, hanblommorna jämnare fördelade
över hela kronan. Honblommornas utveckling till
kotte sker snabbt och kotten uppnår full storlek tidigt
på hösten. Fröet erhåller dock god grobarhet först i
december. Fröspridningen börjar tidigt på våren, i
mars—april. Enstaka, torra och varma år har
fröspridningen skett redan i september, varvid hela
fröskörden gått förlorad. Riklig fröbildning förekommer
endast var 3:e—4:e år. Barren äro fleråriga och
kvar-sitta i södra Sverige 7 à 8 år, i norra upp till 12 år.
Tillväxten är under de första åren svag, blir livligare
vid omkring 10-årsåldern och kulminerar vid en ålder
av 50—70 år. På god mark i mellersta Sverige är den
årliga, genomsnittliga tillväxten under en omloppstid
4 à 5 kbm pr ha. Under särskilt gynnsamma
förhållanden har årliga tillväxten i 50-årsåldern uppmätts
till 16 kbm eller något däröver. För södra och mellersta
Sverige kan såsom vanlig kubikmassans
tillväxtprocent angivas till vid 30 år 8%, vid 50 år 4,8%, vid
100 år 2,2 %. För norra Sverige ligger tillväxtprocenten
något högre.
Barken är slätbark och ungefär lika tjock utefter
hela stammens längd. På yngre och växtliga träd är
den brunaktig, på äldre träd och träd med svag tillväxt
grå. Veden är ljus, vanligen utan färgskillnad mellan
splint och kärnved. Kådhalten är mindre än hos tallen
och varaktigheten är i regel även mindre. Senvuxen
G. med smala årsringar har dock mycket varaktig ved.
Roten är flackrot med mycket ytligt liggande
rotsystem. G. är därför förhållandevis utsatt för
stormskador, varvid träden fällas eller rotryckas. Emellanåt
förekommer, att enstaka eller grupper av G. torka
utan yttre, synbar anledning. Man har velat tillskriva
detta, att en större mängd smårötter avslitits,
varigenom vattenupptagningen förminskats. På så sätt
försvagade granar angripas och dödas av granbarkborren.
G. kan uppnå en ålder av 350—400 år. I det praktiska
skogsbruket får G. sällan kvarstå över 100-årsåldern,
och vanligen sker slutavverkningen vid 70 à 80 år,
enär äldre G. ofta skadas av innanröta.
Nybildade skott på våren och försommaren äro
mycket känsliga för frost. I frostlända lägen kan
utvecklingen i hög grad hämmas genom årligen
återkommande frostskador. Äldre G. toppbrytas ofta
genom snöbrott, särskilt norrut. I södra delarna av landet
äro snöbrott på G. sällsynta. I hyggeskanter skadas
barken ofta av solbrand, varvid barken dödas och veden
blottas. Därvid kunna rötskador uppstå. Åtskilliga
skadegörande svampar angripa G., särskilt flera slag av
rötsvampar. Rottickan (Polyporus annosus Fr.)
angriper rötterna och rötan tränger vidare upp i
stammen och förstör veden. Genom skadan å rötterna utsättas
angripna träd lätt för stormfällning. Stubbstickan
(Polyporus pinicola) angriper nära marken, ofta i sår,
och förorsakar stubbröta. Grantickan (P. abietis)
angriper stammen och gör veden oduglig till gagnvirke.
Honungsskivlingen (Armillaria melleus Vahl.)
uppträder på rötterna, såsom skadegörare mest på unga
träd, som ofta dödas. Denna svamp förekommer även
allmänt omkring stubbarna efter avverkade träd. På
granbarren uppträder blåsrost (Chrysomyxa ledi De
Bary), av vilken några stadier utvecklas på
skvatt-ram, samt gulrost (Chrysomyxa abietis Unger).
Angripna G. få ett rödaktigt utseende och utsättas för
en livlig barrfällning. Endast enstaka träd dödas. G r a
n-kottrost el. Häggrost (Pucciniaslrum Padi Diet.)
är en svår skadegörare på grankotten och kan under
rika fröår förstöra mer än halva skörden. På döda
stammar och på sågat virke förekommer i fuktig
väderlek ett antal blåytesvampar, dock i mindre
utsträckning på G. än på tall.
325
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
