Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Halmfläkt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Halmfläkt
Halmpressar
längd på tröskverket erfordras omkr. 5 hkr enbart
för dragning av halmfläkten. Bossfläktarna erfordra
2—3 hkr. N—g.
Halmgödsel. Om halm nedplöjes i jorden eller
införlivas med naturlig gödsel, så undergår den vissa
förändringar. Genom mikroorganismers verksamhet
nedbrytes därvid halmen i enklare föreningar. Först
angripes de lättlösligaste ämnena, och sedan fortgår
nedbrytningen undan för undan, tills en rest
huvudsakligen bestående av lignin återstår. Denna
rest-substans betecknas som humus.
Nedbrytningen, eller som den även kallas
humi-fieringen, går i första hand ut över halmens kolrika
substanser, vilket gör, att förhållandet N:C
återspeglar nedbrytningens förlopp. Sålunda svara
halmens N:C-förhållande mot c:a 1:80, men allt efter
som nedbrytningen fortgår, minskas detta
förhållande, och humusens N:G-förhållande utgör vanligen
1:11 à 12.
För att halmens nedbrytning skall kunna ske,
fordras bl. a. tillgång på viss mängd lättlösligt kväve.
Halmens eget kväveinnehåll är alltför litet härför, och
i ovan angivna exempel ta mikroorganismerna det
erforderliga kvävet ur gödseln resp. jorden.
Man kan emellertid genom tillsats av lättlösligt
kväve få halm att multna, utan att den vare sig
plöjes ned i marken eller inblandas i gödsel eller
liknande. Förutom tillsats av kväve fordras dock i
detta fall, att halmen hålles tillräckligt fuktig, för att
mikroorganismernas verksamhet skall kunna löpa
oförhindrat.
Dylik beredning av H. har varit föremål för
omfattande undersökningar. Därvid har det visat sig,
att till exempelvis vetehalm måste givas en
kvävemängd motsvarande 7 kg rent kväve per ton torr
halm. Det har vidare visat sig, att det ingalunda är
likgiltigt i vilken form kvävet tillföres. Salpeterkväve
är mindre lämpligt för ifrågavarande ändamål, enär
dess användning kan leda till kväveförluster.
Ammoniumsulfat är i och för sig utmärkt, men man måste
vid dess användning kompensera dess surgörande
verkan medelst kalkning, enär en sänkning av
pH-värdet i halmen verkar störande på omsättningarna.
Kalkkväve har givit gott resultat, likaså urinämne,
och där förhållandena så medgiva, kan man med
fördel använda gödselvatten eller
urin-gödselvatten-blandning. Om däremot enbär urin skall användas,
bör man förut ha fuktat halmen med vatten, enär
användandet av så stor urinmängd, som erfordras
för att göra halmen tillräckligt fuktig — motsvarande
c:a 3 ton vatten per ton halm — skulle innebära ett
onödigt slöseri med kväve.
Den svåraste detaljen vid beredning av H. är att
få halmmassan våt och fuktigheten jämnt fördelad.
För att nå detta mål upplägges halmen lämpligen
skiktvis, varvid varje skikt vattendränkes, och först
sedan det sist lagda skiktet tagit åt sig tillräcklig
fuktighet, utströs motsvarande kvävemängd, som
duschas in i halmen med en mindre mängd vatten,
varpå högen packas. Så fortsätter man skikt efter
skikt, tills halmhögen når en höjd av 2—3 meter.
I stället för att på ovan beskrivet sätt bereda H.
kan man överföra halm till gödsel genom att använda
rikligt med halm som strö i rastgårdar, permanenta
mjölkfållor etc. Vid detta tillvägagångssätt får halmen
genom nederbörd och djurens spillning tillräcklig
fuktighet, och genom spillningen tillföres samtidigt
erforderlig mängd lättlösligt kväve. Efter
kompostering brinner dylik halm i allmänhet på fullt
tillfredsställande sätt, och redan efter ett par månader har
den överförts till en produkt, som både till utseende
och kemisk sammansättning och därmed till verkan
nära sammanfaller med vanlig naturlig gödsel. G. T-n.
Halmkupa, se Biskötsel.
Halmpressar. Genom att pressa halmen i balar
underlättas såväl transporten som lagringen därav.
Dessutom kunna motordrivna H. användas direkt som
transportmedel, i det att de pressade balarna genom
pressens utmatningsrörelser skjutas fram på en glatt
bana.
De enklaste H., vilka liksom övriga pressar
givetvis äro lika användbara för pressning av hö, matas
och sammandragas med handkraft. En känd sådan
press är den s. k. Vingåkerspressen.
Större motordrivna pressar användas fristående
eller tillsammans med tröskverket för halmpressning.
Pressarna ha många olika konstruktioner. Med
avseende på pressningens hårdhet skiljes på hård- och
Halmpressar. Längdgenomskärning av självbindande
halmpress.
905197
353
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
