Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hassel ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hassel
Havre
värde och äro särdeles välsmakande. Vårt land har
förr haft en ej obetydlig utförsel av hasselnötter,
men numera har blott Öland, där busken är
synnerligen rikligt förekommande, överskott av nötter.
Även en annan art lamberts- eller filbcrtsnöt
(C. tubulosa) med över den långsträckta nöten
hop-snörd skål planteras i södra Sverige. H. G. S.
Hassclört (Asarum europæum) har mörkgröna,
njur-lika, läderartade blad och bruna, oansenliga
blommor. Det är en krypande ört, som täcker stora ytor
och därför odlas som prydnadsväxt. G. Dbg.
Hattsvampar (Hymenomycetes) är den största av
basi-diomyceternas ordningar och har encelliga bacidier
på fruktkropparnas yta (fröstoft utvändigt). Dessa
utgöra vad vi i dagligt tal kalla svampar. Da
indelas i skivsvampar*, pipsvampar*, taggsvampar*
och grensvampar*. G. Dbg.
Haverrot, se Havrerot.
Havre (Avena), ett grässläkte, utmärkt av stora,
2-flerblommiga småax i utbredd eller hopdragen vippa;
yttre blomfjället ofta med ett långt, knäböjt och nedom
knäet vridet ryggborst (kulturformerna ofta utan
borst); frukt hårig, omsluten av blomfjällen.
Vanligen högväxta gräs med platta, breda blad; en art
är odlad, flera äro vildväxande i vårt land.
Purrhavre, sandhavre (A. strigosa Schreb.) står
den odlade H. nära i botaniskt avseende. Vippan är
lång, ensidig, med upprätta grenar, yttre blomfjället
utdraget i två långa, fina borst. Purrhavren var förr
ett tämligen konstant ogräs i H. men är numera sällsynt.
Den lär tidigare ha varit odlad i Danmark på mager
sandjord, men möjligen var den där liksom ännu
tidigare i Halland en oavsiktlig inblandning, d. v. s.
ogräs, i den vanliga H., med vilken den hybridiserar.
Flyghavre (A. fatua L.), ett medelhögt gräs,
mycket likt den odlade H., från vilken den bl. a. skiljer sig
genom 2-uddigt, vid basen styvhårigt yttre
blomfjäll. Vippan är lång, pyramidlik och allsidigt
utbredd; alla blommor äro borstbärande. Flyghavren,
som antages vara en av de vilda stamformerna till
den odlade H., var förr tack vare de lätt utfallande
kärnorna ett besvärligt ogräs i H., men är numera
sällsynt; kärnorna äro svåra att rensa bort ur odlad H.
med långa kärnor. Flyghavren korsar sig lätt med
odlad H., varvid mellanformer uppkomma;
fatua-liknande kärnor (s. k. fatuoider), som icke sällan
uppträda i odlad H., äro emellertid i de flesta fall
mutationer av denna.
Odlad H. (A. sativa L.) skiljer sig från de båda
nyssnämnda, närstående arterna därigenom, att den
har helt eller endast grunt tvåkluvet, glatt yttre
blomfjäll samt att endast den nedersta eller ingen
blomma har ryggborst. Vippan är av mycket
växlande utseende; småaxen bestå av 1—-3, vanligen 2
kärnor. Kärnformen växlar från lång och spetig till
kort och kullrig, kärnor av den förra typen ha hög
skalhalt, upp till 40 %, kärnor av den senare typen
lägre, 25—30 %. Det nedersta kornet, ytterkornet, är
alltid störst. På grund av kärnornas olika storlek
får spannmålsvaran ett ojämnt utseende. Till utsäde
äro ytterkornen värdefullast och genom skarp
sortering böra de smärre innerkornen frånrensas ur
utsädesvara. Då de olika kärn typerna lätt kunna skiljas
från varandra på grund av storlek, form och andra
karaktärer, brukar man i frökontrollen bestämma
sorteringsgraden, vilken angives genom viktförhål-
1 000 korn
landet–- Genom sorteringen höjes
1 000 ytterkorn.
1 000-kornvikten, men ej hektolitervikten, vilken
snarare sänkes. Som fodersäd äro innerkornen lika
värdefulla eller värdefullare än ytterkornen och ur denna
synpunkt är det sålunda endast en fördel att sortera
utsädet mycket skarpt.
Från andra sädesslag skiljes H. bl. a. därigenom,
att rosettskottens blad vrida sig motsols; bladöron
saknas, men snärp finnes. Kärnorna omslutas
vanligen av blomfjällen, men det finns också former,
hos vilka de lätt lossna. Blomningen sker mest med
slutna blommor, och självbefruktning är regel. Men
vid varmt och torrt väder öppna sig blommorna
lätt, och spontan korsning är därför ganska allmän.
H. är en av våra yngsta kulturväxter. Den synes
ej ha varit känd för de gamla kulturfolken. Grekerna
tyckas ha känt till flera olika former av vild H., men
ansågo den oduglig till människoföda; däremot tyckas
de ha använt den som foderväxt och för vissa
medicinska ändamål. Sannolikt har H. först uppträtt som
ogräs i andra sädesslag och tidigast kommit att odlas
i sydöstra Europa. Till Skandinavien synes den ha
kommit under slutet av bronsåldern, men ända fram
till medeltidens slut var den tämligen okänd i de
flesta svenska landskap. Ända till mitten av
1800-talet var odlingen av H. relativt obetydlig; 1800—
1810 var arealen i genomsnitt 122 000 ha, 1841—
1850 182 000 ha, därefter ökades arealen snabbt, så
att den år 1900 uppgick till 815 000 ha; senare har
den åter gått något tillbaka, vilket framför allt
sammanhänger med motoriseringen, varigenom
förbrukningen av H. till hästar nedgått. År 1938 var sålunda
arealen 667 000 ha; härtill kommer dock 255 000 ha
blandsäd, varav ungefär hälften torde utgöras av H.
H. trivs bäst i trakter med svalt, fuktigt klimat och
har jämförelsevis små fordringar på jordmånen. Den
odlas i överensstämmelse härmed mest i västra
Sveriges slättbygder, på sydsvenska höglandet, i Närke,
Västmanland och Gästrikland (25—30 % av
åkerarealen); den minsta omfattningen har odlingen av
360
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
