Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Havre ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Havre
Havrekvalster
som följande ersatt av nyare sorter. Klockhavre III
(Svalöv) ur Stormogul x Klock II. Extra-Klockhavre
(Svalöv) ur Seger x Klock III. Kärna rent svart,
stor, fyllig med hög hektolitervikt. Svart Plymhavre
(Skotsk plymhavre). Under dessa namn saluföras
renodlade, varandra närstående sorter av svart
plymhavre. Stormogulhavre II (Svalöv) ur Klock II x
Stormogul (linje ur svart plymhavre). Högt avkastande
men sent mognande sort med högt och styvt strå.
Engelbrektshavre II (Svalöv) ur Klock II x
Stormogul. Högt avkastande, stråstyv sort med
jämförelsevis god kärnkvalitet och tidigare än Stormogul.
Siriushavre (Svalöv) ur Klock II x 01180 (ur Seger x
Kron). Kärna bred och fyllig, hektolitervikt och
kärnhalt som hos Seger. Mycket tidig, stråstyv och
rikt givande sort. Mulljordar och lerjordar i Svealand
och södra Norrland. Orionhavre II (Svalöv) ur
Li-gowo X nordnorsk lanthavre. Kärna fyllig, rent svart;
hektolitervikt och kärnhalt jämförelsevis låga.
Mognar mycket tidigt. Norrland. Argushavre
(Weibulls-holm) ur Seger x Stormogul. Erinrar i fråga om
kärnkvalitet i mycket hög grad om Seger; hektolitervikt
och kärnhalt höga. Tidighet ungefär som Engelbrekt
II. — Flerstädes odlas alltjämt en del äldre,
utländska, svarta, mycket tidiga sorter, t. ex. svart
Mosshavre och Mesdagshavre (= Champion). ■— De
nyare svarthavresorterna ha erhållits genom
korsning mellan äldre svarthavresorter och vithavre;
härigenom har man lyckats kombinera svarthavrens
egenskaper med vithavrens goda kärnkvalitet.
Odling. H. kräver ett nederbördsrikt, ej alltför
varmt klimat, helst utan alltför tidiga höstfroster.
Sena vårfroster äro däremot ej farliga, ty H. tål i
ungdomsstadiet ända till — 8° C. På jordmånen har H.
mycket små fordringar, och den kan därför odlas på
nästan ali slags jord, blott den ej lider av torka.
Måttligt sur reaktion skadar icke, men på sand- och
torvjordar är H. känslig för alkalisk reaktion
(gråfläck-sjuka, gulspetssjuka). Den har stor förmåga att
tillgodogöra sig markens näringsämnen och är därför
även ifråga om platsen i växtföljden föga nogräknad,
men är å andra sidan att betrakta som en dålig
förfrukt. Dess behov av näringstillförsel genom gödsling
är måttligt. Kaligödsling är i regel endast räntabel i
kalifattiga trakter; fosfatgödsling med 20—30 kg
fosforsyra per ha -— på mull- och torvjordar något
mera — torde i de flesta fall löna sig utom på
bördiga lerjordar i hög kultur. Kvävegödsling med 20—
30 kg kväve per ha torde i regel vara lönande. Då
kväveupptagningen pågår under en relativt lång
period, kunna såväl salpeter som de långsammare
verkande ammoniumsulfat och kalkkväve användas. På
kalkrika jordar, där havren ofta lider av
gråfläck-sjuka*, bör ammoniumsulfat användas. H. bör sås
tidigt, emedan den eljest är starkt utsatt för angrepp
av fritfluga. Utsädet bör vara väl sorterat,
huvudsakligen ytterkorn (jfr ovan). Under gynnsamma
betingelser och på kväverika mulljordar kan
utsädesmängden angivas till 90—120 kg/ha; eljest sår man
vanligen 150—200 kg vid radsådd, 30 % mera vid
bredsådd. Radavstånd omkring 15 cm och
myllnings-djup 3—5 cm. Besprutning och bestoftning mot
fröogräs är ofta en lämplig och lönande åtgärd. Skörden
bör påbörjas, då vippans övre delar äro fullmogna.
H. uppsättes lämpligen i skyl, men även kräkning
förekommer. Tröskningen kräver stor omsorg, så att
H. ej skalas alltför mycket. — Avkastningen av H.
uppgår i vårt land endast till 17 dt/ha kärna, d. v. s.
mindre än av övriga sädesslag, vilket delvis beror på
att den odlas på mindre goda och svagt gödslade
jordar. Största hektarskördarna uppvisa Skåne och
Halland. Halmskörden är omkring 50 % högre än
kärnskörden. Av svårare sjukdomar och skadedjur på
H. kunna särskilt nämnas svartrost, sot,
gråfläck-sjuka, fritfluga, rotmask och nematoder.
Skallös eller naken H. Utom den vanliga odlade H.
odlas även en del skallösa sorter. Så t. ex. odlas i
Kina A. inermis, borstlös, naken H., A. ehinensis,
kinesisk H. och A. nuda, liten kinesisk H. Den
sistnämnda har även förekommit i odling i Mellaneuropa,
men den har aldrig kommit att spela någon roll.
Ängshavre (A. pratensis L.), ett medelhögt,
grågrönt, tätt tuvat gräs med upprätt, bladfattigt strå
och styv, smal vippa av violettbruna, borstiga småax.
Vanlig på torra, soliga backar.
Luddhavre (A. pubescens Huds.), ett medelhögt,
löst tuvat gräs, likt föregående och växande på ungefär
samma lokaler som detta.
Turkisk H., gammalt namn på speltvete. II. O-d.
Havreagnar, se Agnar.
Havreflygsot, se Sotsvampar.
Havrefodermjöl, se Kvarnavfall.
Havregryn framställes av vithavre (helst Segerhavre).
Numera framställas mest ångpreparerade H., emedan
dessa bli smakligare, då ångprepareringen tar bort
den beska smaken. Denna procedur tillgår så, att de
skalade kärnorna ångas i cylindrar, varefter kärnorna
pressas mellan valsar. Allt efter skalhalt är utbytet
55—60 %. Det är viktigt, att den till gryning
avsedda havren är väl matad. F. J-l.
Havrehalm, se Halm.
Havrekli, se Kvarnavfall.
Havrekvalster (Tarsonemus spirifex March) är ett
mikroskopiskt litet spindeldjur, knappt 0,2 mm långt,
vitt och halvgenomskinligt, som lever inom
bladsli-dorna på gräs, även på havre. På gräsen uppkommer
lätt total vitaxighet. Angripen havre blir merendels
mycket lågvuxen; axen ha svårt att gå ur slidorna
362
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
