Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hälta ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hälto
Hälta
upp huvudet mot den friska sidan. Vid mera svårartade
lidanden framträder H. även i skritt. I de flesta fall
kan man dock ej iakttaga rörelsestörande annat än vid
trav. Som bekant belastar hästen vid trav ungefär
samtidigt de diagonala extremiteterna. Detta gör att
man ibland kan misstaga sig beträffande vilket ben en
häst är halt på. Om hästen t. ex. haltar på vänster fram
och den sjunker ned på högra frambenet, uppkommer
skenbart, genom att det vänstra bakbenet samtidigt
är belastat en sänkning även av bakdelen på vänster
sida, vilket lätt giver anledning att tro, att hästen är
halt på höger bak.
Då man skall granska en häst för att undersöka, om
den är halt eller ej, bör den framföras på .jämn hård
väg, och bör den få springa 30 à 40 meter. Hästen bör
icke framföras med för korta tyglar men ej heller med
så långa, att icke föraren behärskar den. Hästen skall
gå i kort trav. Det är felaktigt att låta hästen trava så
fort den förmår eller att egga den genom oljud eller
piskklatschar. Det är ett vanligt hästhandlarknep att
dölja småhältor genom sådant förfarande. Då man
granskar hästen, får man säkrast resultat genom att
titta på bakdelen, då hästen springer bort samt granska
framdelen, då hästen springer tillbaka. Genom detta
förfarande kan man lära sig att se även mycket små H.
Sedan kan man låta hästen springa ytterligare en gång
för att då få ett helhetsintryck av hästens rörelser.
Ibland kan man vara tvungen att låta en häst springa
fram och åter upprepade gånger. — Då en H. är svag,
kan man många gånger provocera en ökning av
densamma genom s. k. böjprov. Böjprov kan även giva
H. på hästar, som icke äro direkt halta. En ökning av
en H. eller ett framträdande därav efter böjprov visar
alltid, att hos det benet förefinnas några sjukliga
förändringar. Dessa sjukliga förändringar kunna vara av
olika betydelse, men vid vissa lidanden har man en
betydlig hjälp genom sådana prov, t. ex. vid spätt.
Böjprov på bakbenen har därför även i regel fått namn
av spattprov. Det är mest lidanden i leder och senor samt
benhinneinflammationer i närheten av lederna, som
giva utslag för böjprov. Vid en del sjukdomar
åstadkomma böjproven ingen ökning av H., t. ex.
inflammationer i hovbenet, s. k. strålbenshälta m. m. Vid
vissa ledlidanden blir i regel verkan av böjprov mycket
ringa, t. ex. vid tidigare stadium av inflammationer i
höftleden. Böjproven på frambenen utföras på så sätt,
att man lyfter upp hästens ben, ställer sig med ryggen
mot hästens huvud, fattar om hovens tådel med full
hand, stöder hästens knä mot eget lår samt böjer ihop
benet lugnt och stadigt, men med eftertryck. Om
hästen sätter sig till motstånd och t. ex. försöker resa
sig, giver man efter och böjer återigen, när hästen
lugnat sig. Benet hålles böjt c:a % minut. Man kan
även utföra böjprov på olika grupper av leder, vilket
dock mera tillhör den veterinära undersökningen. —
Böjprov på bakbenen sker på så sätt, att man böjer ihop
benet med fattning om hoven, så att handytan kommer
mot sulan och fingrarna fatta om tåns väggdel. Benet
föres hopböjt in under hästens buk. Då utslag av
böjprov blir positivt, ökar hältan i mindre eller högre grad.
Ibland bli hästarna fullständigt blockhalta. Verkan av
böjprovet kvarstår i olika fall olika länge, ibland är en
ökning av H. försvunnen redan då, hästen gått 10 à
20 m, andra gånger kan H. kvarstå, även om minskad,
fast hästen fått trava ända upp till 100 m. Ökningen
av H. blir dock aldrig bestående.
Förutom böjproven kan man även använda andra
provokationsmedel, såsom påsättande av mycket höga
hakar eller påskruvande av grepp, utan att skon
samtidigt är försedd med hakar. Dessa prov kunna giva
mycket värdefulla anvisningar för hältdiagnosen.
Man brukar indela H. i fem grader, där den minsta
betecknas med 1 och hältgrad 5 innebär, att hästen
icke belastar benet. Man brukar skilja mellan
belast-ningshältor och rörelsehältor. Belastningshältorna äro
sådana, där själva belastningen smärtar hästen. Vid
rörelsehältorna föreligger ett hinder för rörelsen eller
medför själva rörelsen en smärta. Rena
belastnings-hältor äro vanliga. Däremot förekomma rena
rörelsehältor knappast annat än vid nervförlamningar. Det
är däremot vanligt, att det föreligger en kombination
av rörelse- och belastningshältor, d. v. s. såväl
framförandet som belastandet av det sjuka benet smärtar
hästen.
Att avgöra orsaken till en H. är ofta synnerligen
svårt. Detta beror på att de yttre förändringarna många
gånger äro mycket små och att det icke sällan händer,
att det föreligger mer än ett lidande hos samma ben,
vilka alla medverka till H:s uppkomst och var för sig
även skulle kunna åstadkomma H. Ibland kan man
ha påtagliga symtom på ett visst lidande, t. ex. ett
överben med stark inflammation och ömhet för tryck
mot överbenets benhinna, men det oaktat behöver
orsaken till hältan icke vara överbenet, utan i stället
t. ex. s. k. strålbenshälta. För att säkerställa diagnosen
vid H. har man möjlighet att göra s. k. diagnostiska
injektioner. Dessa utföras antingen genom att
bedövningsmedlet sprutas på vissa nervstammar, varigenom
det nedanför liggande området blir okänsligt, eller kan
man spruta bedövningsvätskan direkt i leder eller
senskidor. Genom att utföra sådana injektioner på olika
nerver samt eventuellt i leder och senskidor kan man
i de flesta fall ställa en något så när säker diagnos.
Det är ingalunda alltid möjligt att göra detta på grund
av ovannämnda förhållande, att två eller flera leder
på en gång kunna vara säte för hältutlösande sjukliga
förändringar. — H. kunna förhålla sig olika i början av
rörelse och sedan hästen gått en stund. En del H., t. ex.
395
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
