Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hälta ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hälta
Härskning
spätt och försträckning av djupa böjsenans
förstärkningsband, minska i regel, dä hästen gått en stund. Då
lidandet är nytt, kunna de då t. o. m. helt försvinna.
Vid andra sjukdomar, t. ex. vissa inflammationer i
fram- och bakknäna samt vanligen vid ytliga
hovinflammationer, brukar H. öka under hästens
användande. Det är av största vikt att komma ihåg, att
sådana H., som i början minska, då hästen går, ofta äro
av synnerligen allvarlig natur eller rättare bliva det
därigenom, att vederbörande hästägare genom att H.
försvinner, då hästen arbetar, blir vilseledd och låter
hästen gå till dess en vacker dag sjukdomen utvecklar
sig så långt, att lidandet kan vara obotligt. Ett sådant
lidande, som trots synnerligen allvarlig karaktär många
gånger icke giver hästägaren anledning misstänka någon
fara, är försträckning av djapaböjarens förstärkningsband
på frambenen. Detta slag av senskada uppträder oftast
hos unga hästar, som satts i tungt dragarbete, men kan
även förekomma hos äldre sådana, om de från att
tidigare endast ha använts till mera lätta körslor plötsligt
börja brukas för tung dragning, t. ex. körning av grus
vid vägbyggen. Då förstärkningsbandet börjar bliva
skadat genom överansträngning, visar sig detta genom
att hästen är något stel, när den reser sig om morgnarna,
men denna stelhet går snart över. Så småningom öka
symtomen. Hästen går stelt och med korta steg den
första stunden i arbetet, men haltar icke. Så småningom
märker man, att hästen har svårt att resa sig. Det
händer ofta, att den faller tillbaka. Sträckandet av
frambenen vid resningen förorsakar tydligen hästen stort
obehag. Så upptäcker man, att hästen börjar tröttna
under arbetet. När den kommer in efter arbetsdagen,
får man se, att den kastar sig omkull i spiltan utan att
röra havren i krubban, och först sedan den vilat sig en
stund, reser den sig och börjar äta. Nu har även kotorna
börjat höja sig och bliva brantare, och i det stadiet är
det vanligt, att hästen även börjar halta, så att den
icke kan användas. Men redan dessförinnan har
stelheten om morgnarna varit mycket påtaglig och hästens
gång har varit kort och stickande Undersöker man
frambenen strax nedanför knäet, finner man en
betydande förtjockning av böjsenorna. Har upprätningen
av kotorna gått så långt, att kotleden börjar skjuta
framåt, är hästen i de flesta fall förlorad. Skall den
kunna bringas till brukbart skick, måste den
underkastas mycket ingående behandling med operation
och bränning, och läkningstiden är ända upp till y2 år.
Iakttages det sjukliga tillståndet i tid och hästen får
behandling, innan den börjat kota över, så kan man i
regel rädda hästen. Det är därför av vikt, att man
söker sakkunnig hjälp, så snart man märker, att en
häst beter sig som ovan nämnts, särskilt om hästen
under senare tiden blivit tillmätt ett mera ansträngande
arbete.
Man brukar skilja mellan olycksfallshältor och
nöt-ningshältor. Olycksfallshältor äro t. ex. spiktramp,
ledvrickningar, plötsliga senförsträckningar vid
genomtramp av broar, infektioner o. s. v. Nötningshältorna
äro sådana, som uppkomma genom att hästen blir
överansträngd genom sitt arbete. De sjukliga förändringar,
som åstadkomma sådan hälta, äro mycket ofta
dubbelsidig. En häst, som t. ex. befinnes ha en utpräglad
spätt på det ena bakbenet, har i regel även en
spatt-process i gång på det andra benet, fast i lindrigare grad.
I en del fall kunna de sjukliga processerna i de båda
benen vara så likartat utvecklade, att hos hästen icke
kan märkas någon egentlig H., ty hästen vågar icke
stödja mera på det ena benet än på det andra. Gången
blir i sådana fall kort och stickande, och man märker,
att hästarna tröttna lätt. Exempel på detta slags H.
är ofta strålbenshälta. Jfr Hovsjukdomar. G. F—l.
Hämatit, se Mineral.
Hämoglobin, se Blod och Äggviteämnen.
Ilämoglobinuri, se Blodstallning.
Hängbyggnad, se Bevattning.
Hänge, se Blomställning.
Hängek, se Ek.
Hängmyr, se Myr.
Hänjjträd. Av åtskilliga träd, såsom vissa pilar, ask,
bok, rönn m. fi. finner man stundom individ med
nedhängande grenar, och sådana äro omtyckta som
prydnadsträd samt till bersåer. Egenskapen nedärves
emellertid icke eller åtminstone blott hos en mycket
ringa procent av avkomman, varför man brukar
föröka dem genom inympning av hänggrenar på normala
stammar. H. G. S.
Häradsallmänning, se Allmänning.
Häradsallmänningsförbund, Sveriges, se
Skogsägareföreningar.
Härdighet. Med H. förstås växternas större eller
mindre förmåga att motstå kyla under vintern. Jfr
Frostskada och Övervintring. II. O—d.
Härdning, se Acklimatisering och Järn,
Härskande träd, se Beståndsvård.
Härskning. De förändringar, som fett vid förvaring
undergår, varigenom dess smak och lukt försämras och
dess värde och användbarhet nedsättas, utgöras av två
olika processer, varav den ena orsakar talgighet
(talgig smak), den andra härskning i egentlig mening.
Bäst äro dessa omsättningar studerade hos smör. —
l.Den talgiga smaken uppkommer genom att oleinet
(oljesyrans glycerid, se Fett) i smöret oxideras av luftens
syre. Denna process befordras av direkt solljus, som
aktiverar luftsyret, men försiggår utan någon inverkan av
mikroorganismer. 2. H. i egentlig mening tillskrives
vissa mikroorganismer, som sönderdela smörfettets
gly-cerider i glycerin och fria fettsyror. Dessa senare samt
av dem bildade ketoner giva smöret den obehagliga sma-
396
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
