Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Iberis ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
}
Ibcris, växtsläkte av familj Crusiferæ (Korgblomstriga)
med ett flertal arter i medelhavsländerna. I Sverige
odlas några arter som prydnadsväxter, t. ex,
vinterkrasse (I. sempervirens), som är en rikt
förgrenad, låg halvbuske med vintergröna blad och snövita
blommor. Blomkrasse (I. almara) har trubbiga
blad och vita blommor. Rosenkrasse (/.
umbel-lala) har smala spetsiga blad och violettröda
blommor. G. Dbg.
Id eller Idegran (Taxus baccata) är ett i södra och
mellersta Sverige, mest ut mot kusterna, förekommande
barrträd, som dock förr haft en betydligt större
spridning och även förekommit både i större mängd och i
kraftigare dimensioner, såsom framgår dels av de
talrika föremål av idvirke, som finnas i samlingar, dels
av de talrika ortnamn i trakter, där trädet ej numera
finnes, i vilka I. ingår. Det hårda, motståndskraftiga
virket har nämligen varit högt värderat och använts
för många ändamål. Numera anträffas trädet blott i
smärre exemplar och knappast annat än insprängt
bland andra arter. I. utmärkes av platta, tvåsidigt
ställda, på övre sidan glänsande gröna barr och är
skildkönat. Honträden bära fröanlagen på små korta
skott, och vid mognaden omgives fröet av ett högrött,
sött och saftigt fröhylle, som spelar rollen av en
bärfrukt då det gärna ätes av fåglar bidrar till
spridningen. En stark rotskottbildning förekommer dock
också. Trädet låter sig genom klippning lätt forma
på varjehanda sätt och är en utmärkt häckväxt. Alla
delar utom fröhyllet äro starkt giftiga. I trädgårdar
förekommer särkilt varieteten Irländsk idegran,
som är mycket härdig och har mörkgröna åt alla
grensidor utspärrade barr. H. G. S.
Idealsladd, se Sladd.
Ideell förening, se Föreningsrörelse.
Idegran, se Id.
Idisslare (Ruminantia), kallas de partåiga hovdjur, som
ha fyrdelad måge (våm, nätmage, bladmage och
löpmage), emedan de tugga om (idissla) sin föda. De äro
växtätare, ha strecktecknade kindtänder och sakna
framtänder i överkäken. Hit höra kameldjur, hjortdjur
och giraffer, samt nötkreatur, får och getter. I. tugga
sitt foder obetydligt före nedsväljningen och lagra
det i våmmen och nätmagen till slutad måltid, då
idisslingen börjar. Fodersmältningsvätska avsöndras
endast i löpmagen. I de övriga magarna (förmagarna)
sker en uppmjukning och mekanisk bearbetning av
fodret, vilket även sönderdelas genom bakteriejäsningar.
I. har stor förmåga att smälta växttrådrikt foder.
I. J—n.
Idissling, se Fodersmältning.
Igelsjuka eller leverdistomatos orsakas av den s. k.
leverigeln, en plattmask, tillhörande sugmaskarnas
ordning, vilken lever som parasit framförallt i leverns
gallgångar. Av leveriglar eller leverflundror hos
husdjuren är Fasciota hepatica den viktigaste. Parasiten
är bladformig 1,5—4 cm lång och 0,4—1,3 cm bred,
till färgen är den smutsgrå eller gråbrun. Den lever
i gallgångarna hos får, get och nötkreatur, den kan
också träffas hos svin och kanin, i undantagsfall även
hos andra husdjur och människor. Äggen komma med
gallan ned i tarmen och med avföringen ut i det fria.
Flertalet ägg går under, men ur de ägg, som uppnå
gynnsamma betingelser som fuktighet, ljumt,
stillastående eller långsamt flytande vatten, i gropar och
diken, utvecklas på 3—6 veckor larver, vilka med hjälp
av flimmerhår, som bekläda kroppsytan, simma fritt
omkring. Efter någon tid tränger larven — miracidium
— in i kroppen av en sötvattensnäcka, Limnaeus
truncatullus, vilken ofta finnes i små vattensamlingar
på översvämmade ängar o. d. Om larven ej träffar
denna snäcka, så dör den. Inkommen i snäckan utbildas
larven till en blåsformig bildning, s. k. sporocyst.
I varje sporocyst utvecklas en generation s. k. redier,
vilka äro utrustade med tarmkanal. I rediernas inre
utvecklas en ny generation, cerkarierna, vilka likna små
grodlarver. Genom en särskild öppning träda cerkarierna
ut ur redian och lämna snäckan. Utvecklingen i snäckan
tar en tid av 2—4 månader. Cerkarierna simma fritt
omkring i vatten, fästa sig vid fasta föremål, mestadels
grässtrån, avkasta svansen och omgiva sig med en
kapsel. De kunna leva ett års tid på fuktigt gräs.
Utsättas de för intorkning i solsken, dö de efter få
dagar. Med betesgräset upptagas de av betande djur,
422
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
