Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Igelsjuka ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Igelsjuka -
framförallt nötkreatur och får. I tunntarmen intränga
larverna i slemhinnans blodkärl och komma med
portåderblodet till levern. Där borra de sig in i
gallgångarna och nå efter 3—6 veckor sin definitiva
storlek. Under våta år äro förhållandena för
sötvattens-snäckans förökning och invasion av larverna särskilt
gynnsamma, och därför förekommer då mycket
lever-igelsjuka. Vid ringgradig invasion av den stora
lever-flundran visar levern icke några märkbara förändringar.
Vid talrik förekomst finner man förtjockning av
gallgångarna, blödningar i levervävnaden, förhårdnad och
förstoring eller skrumpning av levern. Skär man upp
gallgångarna, finner man dem utvidgade, fyllda med
grötig massa, i vilken leverflundrorna ligga. I vårt
land synes egentligen bara fåren visa sjukdomssymtom
till följd av leverdistomatos.
Den viktigaste tidpunkten för invasionen ligger på
sensommaren och hösten. Då parasiterna för vandringen
från tarmen till levern och för att nå könsmognad
behöva en tid av 2—4 månader, inträffa sjukdomsfallen
huvudsakligen under tiden oktober—mars. Vad
symtomen angår finnes en akut och en kronisk form av
sjukdomen. Vid akuta fall kunna djur i god kondition
dö efter endast några få dagars sjukdom. Fåren bli
då slöa och kunna ej följa flocken. Buken är vanligen
uppdriven och öm vid beröring. Döden följer vanligen
hastigt. Oftast förekommande är den kroniska formen,
som först visar sig med att djuren bli trötta och dåsiga.
Vid undersökning befinnas slemhinnorna bleka, djurets
rörelser bli stela, det magrar av och ansvällning kan
uppstå i käftgropen och under buken. Djuret kan leva
i sådant tillstånd i 2—3 månader och sedan dö, om det
utsättes för häftig ansträngning eller kall väderlek.
Om djuren leva över till våren, bruka de så småningom
kunna tillfriskna. Rubbningar i tillväxten och
ullproduktionen äro ofta mycket påtagliga i sådana fall,
där djuren ej dö i sjukdomen. Vad behandling mot
igelsjuka angår kan ur förebyggande synpunkt
mycket vinnas genom en god beteshygien (se
Inälvsparasiter). Den mest verksamma medicinska
behandlingen synes bestå i ingivning av koltetraklorid, vilket
medel vanligen gives i en dos av 1 cc åt varje får,
antingen i kapsel eller tillsammans med paraffinolja.
I regel bör behandlingen sättas i gång i slutet av
september och återkomma under vintern en gång i
månaden. Detta gäller för besättningar med svår
invasion. Vid lindrig invasion i en besättning behandlas
endast sådana djur, som visa tecken till sjukdom. Då
fåren kunna vara överkänsliga mot detta medel, bör
vid behandlingen vissa försiktighetsmått vidtagas.
N. L.
Ii|enslamninø, se Jord och Vattendrags
transportförmåga.
Ikterus, se Gulsot.
- Immunitet
Immunisering, se Immunitet.
Immunitet betecknar från medicinsk synpunkt
motståndskraft mot smittosamma sjukdomar. I. kan vara
medfödd eller förvärvad. Vid medfödd I. gäller det
oftast en arts- eller rasimmunitet gent emot vissa
sjukdomar. Så är t. ex. människan immun mot ett
flertal av husdjurens sjukdomar och husdjuren i regel
immuna mot människans infektionssjukdomar. Vissa
djurslag kunna vara immuna mot infektionssjukdomar,
som svårt angripa andra djurslag på samma gård. Så
t. ex. är hästen immun mot mul- och klövsjuka,
boskapspest och elakartad lungsjuka, under det att
nötkreatur äro immuna mot kvarka, lungröta etc.
Undantagsvis kan också iakttagas en medfödd
individuell I. Så t. ex. kan man finna, att enstaka djur i
en nötkreatursbesättning kunna vara immuna mot
smittsam kastning eller tuberkulos. I regel gäller
emellertid, att individuell I. är förvärvad. En sådan
I. uppstår antingen på naturligt sätt, d. v. s. individen
har på ett naturligt sätt smittats av sjukdomen och
genomgått denna, eller I. har förvärvats på konstlad
väg, genom att individen behandlats med vaccin eller
serum. När en individ genomgår en infektionssjukdom,
så bildar infektionsämnet eller bakterierna gifter eller
toxiner i den angripna organismen. Dessa toxiner
utöva en viss retverkan på vissa celler, och dessa bilda
motgifter, s. k. antitoxiner, vilka kunna verka på olika
vis. Om t. ex. en häst har genomgått en
kvarkainfektion i 1-årsåldern, så har i regel i hans kropp bildats
så mycket motgift mot detta infektionsämne, att
hästen icke vidare är mottaglig för kvarka. Vissa
infektionssjukdomar lämna I. för hela livet, så t. ex.
de flesta barnsjukdomar, hästens kvarka och hundens
valpsjuka, medan vissa andra infektionssjukdomar,
såsom mul- och klövsjuka, endast ge relativt kortvarig
I. Huru länge en på konstlad väg åstadkommen I.
varar, är beroende på huru den åstadkommits. Man
kan härvid på det djur, som skall immuniseras, spruta
in smittämnet, varvid man i regel har bakterierna
försvagade eller avdöda (aktiv immunisering =
vaccination). Härvid bildas i det ympade djurets blod
antitoxin, och om ympningarna upprepas, kan halten
av antitoxiner i djurets blod stiga högst avsevärt.
Genom att tappa blod från ett på detta sätt
immuni-serat djur kan man erhålla ett serum, vilket, om det
insprutas på ett annat djur, kan för en tid göra detta
oemottagligt för ifrågavarande sjukdom (passiv
immunisering). Vid den aktiva immuniseringen inträder icke
I. omedelbart, ty först efter en viss tids förlopp ha
tillräckliga mängder motgift bildats. Vid den passiva
immuniseringen eller serumbehandlingen däremot
insprutas i blodet det redan färdigbildade motgiftet,
och en omedelbar verkan kan ernås, men denna blir
i regel kortvarig. Genom att samtidigt med serum-
423
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
