Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jasmin ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jasmin
Jord
Jasmin är ett namn, som användes både för de äkta J.
(arter av släktet Jasminum inom fam. Oleceae) och
(ofta förvanskat till »schersmin») för arter av släktet
Philadelphus inom Saxijragaceae, falska J. Av äkta
J. odlas hos oss på fritt land en art, J. nudiflorum,
en klättrande buske, vars gula blommor framkomma
redan på vintern, på spalier i södra Sverige. Andra,
av mycket stark vällukt utmärkta arter odlas längre
söderut för användning i parfymfabrikationen. Av det
andra släktet planteras flera arter, särskilt Ph.
corona-rius med utbredning från södra Europa österut ända
till Japan. De äro prydnadsbuskar med vita blommor,
vilkas doft påminner om de äkta J. H. G. S.
Jerscyras, se Nötkreatursraser.
Jockeyklubbcn, se Avelsförening.
Jod, kemiskt tecken J, ett med klor, brom och fluor
besläktat grundämne. Fri J. bildar gråsvarta,
grafit-liknande kristaller, som redan vid rumstemperatur
äro något flyktiga och avgiva en ånga med stickande,
karakteristisk lukt. Jodföreningar förekomma allmänt,
ehuru alltid i små mängder, i naturen; de viktigaste
källorna för jodutvinningen äro vissa havsväxter
(tång) samt framförallt chilesalpeterns råmaterial,
caliche; vid salpeterframställningen avlägsnas numera
allra största delen av jodföreningarna.
J. bildar med väte en syra, jodvätesyra, som är
alldeles analog med saltsyra* (»klorvätesyra»), men
ganska obeständig. Av jodvätesyrans salter är
kalium-jodid (»jodkalium») viktigast; detta användes bl. a.
som tillsats till koksalt i avsikt att motverka struma,
som kan förekomma i extremt jodfattiga trakter
(Schweiz, Österrike, även vissa trakter i Sverige);
sköldkörteln innehåller en jod-haltig hormon. Jodo/orm
är en organisk jodförening, som har vidsträckt
användning som antiseptikum. Även en lösning av fri J. i
alkohol (»jodtinktur», »jodsprit») har antiseptiska
egenskaper och brukas vid sårbehandling m. m.
Stärkelse ger med fri J. en blå färg, vilken reaktion
har vidsträckt användning i den analytiska kemien.
H. E—r.
Jodoform är en starkt jodhaltig organisk förening
(CH.Jj), sammansatt på samma sätt som kloroform
med den skillnaden, att klor här ersatts av jod. J.
är ett inom veterinärmedicinen ofta använt
desinfektionsmedel. Handelns J. är ett gult, i luften flyktigt
pulver av mycket karakteristisk lukt. O. S—g.
Jodsprit, se Jod.
Jodtal, se Fettbestämning.
Jodtinktur, se Jod.
Johannesörtsläktct (Hypericum) omfattar ett flertal
arter halvbuskar eller perenna örter med motsatta
eller kransställda blad och blommor i knippen. I
Sverige förekommer H. perjoratum, vilken fordom hade
mediciniskt anseende på grund av sin beska smak
och kryddartade lukt. Den har trind stjälk och
spetsiga blad, varigenom den skiljer sig från H.
macu-tatum, som har fyrkantig stjälk och trubbiga
foderblad. G. Dbg.
Jolsterpil, se Pil.
Jord användes som allmänt sammelbegrepp för
materialet i jordskorpans lösa avlagringar, d. v. s. jordpartiklar
jämte mikroorganismer o. d. samt i hålrummet
förekommande vatten och luft. Det brukas sålunda som
motsats till berg. Det inbördes förhållandet mellan
de tre faserna fast substans, vatten och luft tar sig
uttryck i J:s fysikaliska tillstånd, vilket i stort reglerar
de biologiska och kemiska processerna i J. För att
växter skola kunna utveckla sig, fordras utom den fasta
substansen även markvatten med däri lösta närsalter
samt markluft. Vidare fordras värme såsom den
naturliga energikällan för allt liv. Den fasta substansen
behandlas under art Jordarter, Lösa avlagringar resp.
Humus.
Som uttryck för J:s fysikaliska tillstånd brukar man
använda dess volymvikt, porositet, struktur etc.
Volymvikten är större, ju mer mineralsubstans J. håller per
volymsenhet. Sålunda beräknar man, att matjorden*
till 20 cm djup å mineraljord väger mellan 2 och 3
milj. kg, under det att den å moss- och torvjordar
håller sig mellan 400 000—600 000 kg pr ha. J:s
porositet eller porvolym är summan av de luft- och
vattenfyllda hålrummen i J. Den uppdelas i kapillär
och icke kapillär porositet. Totala porositeten håller
sig hos sandjordar mellan 40—60 %, hos leror mellan
50—70 % och hos mull- och torvjordar vid 75—85 %
av J:s totala volym. Den del av porvolymen, som är
luftfylld, kan å täta och fuktiga J. gå ner till omkring
10 % av totala volymen och växtrötterna lida då
brist på luft. J:s porositet beror dels på J:s textur,
d. v. s. dess mekaniska sammansättning och med
densamma följande lagring, dels av dess struktur,
d. v. s. dess innehåll av sekundära jordklumpar och
gryn, och dels av dess halt av organisk substans. Se
även Jordanalys A.
Struktur. I vårt land urskilja vi 2 huvudtyper av
jordstruktur, nämligen enkelkornstruktur, då
smådelarna ligga likformigt lagrade intill varandra, och
grynstruktur, då småpartiklarna sammankittats till
klumpar eller gryn. Jordar av grövre textur, t. ex.
sand- och mojordar, sakna tillräckligt med
bindmaterial och bilda därför alltid enkelkornstruktur,
under det att rena leror särskilt på våren efter frostens
inverkan bilda typisk grynstruktur. Lerjordar, som
hålla större mängder mo och mjäla, få lätt sin
grynstruktur förstörd genom nederbördens inverkan och
slamma igen i ytan. Dylik igenslamning gör
jordytan tät och svårgenomtränglig för växterna
samtidigt som den försvårar luftväxlingen i J.
436
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
