Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jordnatur ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jordnatur
Jordränta
då frälsejord lämnades som vederlag för kronohemman,
som i stället blev frälse, dels genom förmedling, då
nedsättning (vanligen till hälften) av mantalet och
därmed räntan å ett skattehemman skedde, varigenom
detta övergick till krono, och dels genom skatteköp,
då åbo å kronohemman förvandlade det till skatte.
I. K. F. 21/2 1789 förklarades, att ägaren av
skattehemman hade samma ägande- och förfoganderätt över
sitt hemman som ägaren av ett frälsehemman. År 1910
voro av samtliga 67 238 mantal 4 933 krono under
allmän disposition, 193 krono under enskild
disposition, 40 695 skatte och 21 417 frälse. A. E—d.
Jordnämnd, Statens, se Statens Jordnämnd.
Jordnöt (Arachis hypogaea L.), en sydamerikansk,
tropisk baljväxt med upprät, omkr. y2 m hög stjälk,
2-parigt delade blad och gula blommor. Den utmärkes
framför allt därav, att fruktämnet efter blomningen
växer ned i jorden för att där mogna. Baljan, som icke
öppnar sig, är mest 2-fröig, hårdskalig och nätådrig,
på mitten något hopsnörd. Fröna äro ärtstora, rika på
olja (50—60 %) och äggvita (25—30 %). Rostade utgöra
de ett utmärkt födoämne. J., som numera icke
förekommer vild, har i odling vunnit en stor utbredning i
nästan alla tropiska länder. Den ur fröna utpressade
oljan har en vidsträckt teknisk användning (margarin,
tvål, m. m.) och återstoden efter pressningen utgör
ett värdefullt fodermedel, jordnötskakor (se Oljekakor).
H. O—d.
Jordnötskakor, se Oljekakor.
Jordnötsmjöl, se Oljekakor.
Jordnötsolja, se Margarin.
Jordproduktivitetslagen eller »den avtagande
avkastningens lag» är en allmän ekonomisk lag, vilken icke
endast gäller jordbruksproduktionen, även om den
kommer till särskilt tydliga uttryck vid denna.
Erfarenhet och försök ha visat, att vid strävan att
uppnå förstorade skördar medelst förstärkt gödsling,
bättre dränering eller utsäde, omsorgsfullare skötsel
av jorden el. dyl., så blir den skördeökning, som
utvinnes genom en uppoffring av bestämd storlek efter
hand mindre och mindre. Om man sålunda genom
att tillföra jorden ett dt. salpeter, lyckas öka skörden
med t. ex. 400 skördeenheter, kan man som regel icke
vänta sig att utvinna så mycket som ytterligare 400
enheter genom att ännu en gång tillföra samma
gödseldos. Avkastningen per enhet salpeter avtager med
andra ord och blir för den andra gödselgivan kanske
endast 200 skördeenheter, för den tredje ännu lägre
o. s. v. Till sist måste en punkt uppnås, då kostnaden
för den utökade salpetergödslingen icke längre
motsvaras av skördeökningens värde. Den största verkan per
enhet av en växtfaktors förstärkande uppnås alltså
om förstärkningen göres liten. Särskilt gäller detta om
faktorn verkar i minimum, d. v. s. om den är relativt
sämre företrädd än alla övriga växtfaktorer. (Se
Minimilagen.) Vid produktionens anordnande är det
viktigt att i varje fall avpassa de olika åtgärderna
mot varandra så, att man för summan av deras
sammanlagda kostnader, får ut största möjliga
produktvärde. En ensidig kvävegödsling upphör snart att
medföra nämnvärd skördeökning. Det blir då bättre
att hejda kvävetillförseln för att i stället komplettera
gödslingen medelst tillförsel av fosforsyra och kali.
Efterhand kommer icke något slag av förstärkt
gödsling att betala sig. Skörden kan då endast lämpligen
stegras genom skärpt ogräsbekämpning el, dyl. Som
allmän regel kan sägas, att omfånget av de olika
åtgärderna skall avpassas så, att den sista kronan,
som lägges ned på förstärkandet av varje enskild i
produktionen deltagande faktor, skall lämna lika stort
utbyte. Med hänsyn till den avtagande avkastningen
måste sålunda tillses, att de olika faktorerna
beträffande sin styrka harmoniera med varandra.
G. Rbg.
Jordregister, se Fastighetsregister.
Jordränta är att fatta som ett uttryck för skillnaden i
avkastningshänseende mellan jordar med olika
förutsättningar för en lönande produktion. Läran därom
har väsentligen utformats av den engelske
nationalekonomen Ricardo. Den ränta, som ett jordstycke
avkastar, bestämmes av skillnaden mellan
avkastningen från jorden i fråga och från det sämsta
jordstycke, vilket måste tagas i odling för att
tillfredsställa efterfrågan på jordbruksprodukter. Ju bättre
det först tänkta jordstycket är, desto högre blir dess
bruttoavkastning. Av densamma utgör J. den del,
vilken återstår, sedan samtliga driftskostnader jämte
ränta på i form av byggnader, inventarier och förråd
investerat kapital blivit betalda. Dessa kostnader
skilja sig ej så mycket från varandra på bättre och sämre
jordar. Däremot kan skillnaden i avkastning vara
avsevärd. —- För att produktionen i det långa loppet skall
uppehållas på en jord, fordras så höga produktpriser,
att inkomsterna allra minst täcka nyssnämnda
kostnader. Den sämsta jorden lämnar ingen J., utan här
slukas hela avkastningen av driftskostnader och ränta
på kapital. Med stigande jordkvalitet växa inkomsterna
och bli större än nyssnämnda utgifter. Skillnaden är
just J. En stigande folkmängd eller ett stigande
välstånd för med sig förstorad efterfrågan på
jordbruksprodukter och stigande priser på dessa. För att
efterkomma den ökade efterfrågan kan odlingen utsträckas
till jord, som förut icke på grund av sin dåliga
avkastningsförmåga ansågs lönande att taga i odling. Ny
jord tages nu i anspråk just i den grad, som dess
avkastning med hänsyn till det nya prisläget väntas
motsvara de omedelbara kostnaderna. Den senast i
odling tagna, sämsta jorden blir sålunda fortfarande
460
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
