Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jordränta ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jordränta -
utan J., men å den redan förut odlade jorden av olika
kvalitetsklasser stiger J. över hela linjen.
Den nordamerikanske nationalekonomen Henry
George har givit upphov till en åskådning benämnd
georgism, vilken påyrkar ali J:s indragande till
samhället. G. Rbg.
Jordskelett kallas de makroskopiska
mineralbeståndsdelarna i jord. S. E—n.
Jordslagning användes ofta för trädgårdsväxter, som
för tillfället ej kunna planteras på den blivande
växt-platsen. De kunna då sättas tätt, enär de ej skola stå
över någon vegetationsperiod. Av vikt är, att jorden
packas till väl om rötterna och att jordslaget vattnas
väl under torrperioder, så att de inslagna växterna ej
torka. Vissa grönsaker jordslås i källare i sand under
vintern, t. ex. selleri och purjolök. Jfr även
Grundförbättring. S. G—n.
Jordstyckning, se Jorddelning.
Jordtaxcring, se Ägogradering.
Jordtistel, se Tistel.
Jordtrötthet. Då en kulturväxt återkommer alltför
ofta på ett och samma jordstycke eller om varandra
närstående grödor följa alltför tätt på varandra i en
cirkulation, märker man ofta en tillbakagång i
avkastningen. Denna tillbakagång är för olika växter högst
olika. Råg och potatis kunna snart sagt hur länge
som helst odlas på ett och samma fält utan att
skördeminskning inträder. Hos andra växter märker man
mycket snart en sådan. Detta gäller särskilt
legumino-serna, av vilka ärterna, rödklövern och lucernen äro
särskilt känsliga. Betor, rovor, korn och lin höra
också till de känsliga. Orsakerna till denna företeelse,
som vi kalla J. eller marktrötthet, eller i de speciella
fallen klövertrötthet, bettrötthet, lintrötthet o. s. v., äro ej
fullt klarlagda. I vissa fall är dock anledningen lätt att
påvisa. En vanlig sådan är anhopning av
sjukdomsalstrare och skadedjur. Vid ofta återkommande odling
av kålrot eller rova anhopas Plasmodiophora, som
förorsakar klumprotsjuka, vid klöverodling Selerotinia
och Mitrula, klöverrötans alstrare, samt klöverålen,
vid vete- och kornodling rotdödare (Ophiobolus) och
stråröta (Leptosphaeria, Hendersonia m. fi.), vid
kornodling kornnematoden, vid betodling betnematoden,
vid havreodling havrenematoden o. s. v. De nu nämnda
orsakerna till skördeminskning, vilka också gå under
namnet växtföljdsjukdomar, torde emellertid lika
litet som överhandtagande ogräs vid ensidig
växtodling böra betraktas som J. i egentlig mening. J.
torde böra begränsas till sådan skördeminskning, som
beror på fysiologiska eller vissa, ej patogena
mikrobiologiska orsaker. Man har bl. a. sökt förklara J. såsom
resultatet av ensidig utsugning av jorden eller av vissa
jordmånshorisonter. Denna hypotes har emellertid
- Jordympning
ej bekräftats av den experimentella forskningen. I
vissa fall har man kunnat konstatera, att vissa
bakterie-grupper tilltaga eller avtaga, det senare t. ex. genom
abnorm ökning av markens protozoer, som förtära
bakterierna, och att därigenom markens fruktbarhet
påverkas, på så sätt skulle t. ex. ärttrötthet kunna
uppstå genom minskning av knölbakterierna. Mycket
omdiskuterad har den s. k. toxinteorin varit. Den
uppställdes först av den franske botanisten De
Can-dolle och har senare framför allt förfäktats av den
amerikanske markforskaren Whitney. Enligt denna
teori skulle vissa ämnen, som avskiljas av
växt-rötterna, under näringsupptagandet, t. ex. fosfatider,
verka skadligt på nästa generations unga rottrådar.
Enligt en annan hypotes skulle de skadliga ämnena
bildas först vid förmultningen och nedbrytningen av
de döda växtresterna i jorden. Andra, särskilt
amerikanska forskare ha satt J. i samband med aktivering
av aluminiumjoner i jorden, och dessa joner ha av
många tillskrivits giftverkan. Se även Lintrötthet.
H. O—d.
Jordvätska, se Markvätska.
Jordympning. Därmed menas tillförandet av en önskad
mikroflora till en jord. Metoden användes nästan
uteslutande för ympning med specifika baljväxtbakterier*
för att åstadkomma en större växtproduktion, varvid
jord kan tagas från en åker, där ifrågasatta baljväxt
tidigare odlats med gott resultat.
Metoden började användas först i slutet av
1880-talet efter Hellriegel & Wilfarths lyckade försök med J.
Sedan Beijerinck 1888 lyckats isolera specifika
baljväxtbakterier, framkommo efter hand på 1890-talet i
handeln renkulturer av dessa bakterier. Nobbe &
Hilt-ner voro de första, som framställde sådana kulturer,
vilka utsändes under namn av Nitragin. Efter en del
misslyckanden i början erhöllo de så småningom
effektiva kulturer. Numera framställas bakteriekulturer för
olika baljväxter i så gott som alla kulturländer.
Bakterierna odlas på olika substrat, såsom agar med
tillsatta näringsämnen eller steriliserad jord, och gå under
olika beteckningar, såsom Azotogen, Radicin etc. I
Sverige ha sådana kulturer 1914—1935 framställts
vid Centralanstaltens bakteriologiska avdelning,
Experimentalfältet och efter år 1935 vid
Baljväxtlabora-toriet, Lantbrukshögskolan, Uppsala.
Enär det i jorden finns en mycket rikhaltig
mikroflora, som snabbt ställer in sig efter tillgängligt
näringsmaterial, surhetsgrad etc., äro utsikterna att ändra
mikroflorans beskaffenhet genom ympning mycket
små. Ali annan tillförsel av mikroorganismer än den
ovannämnda har också visat sig vara värdelös. I
Tyskland utförde man för en del år sedan ympningsförsök
med azotobacter, men resultaten blevo föga
uppmuntrande. G. Bj.
461
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
