Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jästsvampar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jästsvampar
Jätteädeltistel
Bland saccharomyceterna märkas även släktena
Pichia och Willia, varav det förra karakteriseras
genom hinnbildning på ytan, det senare genom sin
förmåga till esterbildning. »Jästliknande svampar»
kallas sådana, som i morfologiskt avseende under hela
sin utveckling eller under en del av densamma likna
de äkta J. men sakna förmågan att bilda askosporer.
Hit höra bl. a. den på frukter och bär ytterst allmänt
förekommande, citronformade apiculatusj ästen
(Pseudosaccharomyces apiculatus Reess), släktet Torula,
som innefattar såväl jäsande som icke jäsande arter,
samt Mycoderma, som saknar jäsningsförmåga, bildar
veckade hinnor på ytan av jästa vätskor, t. ex. surnad
vassla, och oxiderar alkohol till kolsyra och vatten
med ättiksyra som mellanstadium. I
jäsningsindustrierna verka dessa senare svampar alltså alltid skadligt,
om de få tillfälle att rikare utveckla sig.
Vid öl-, sprit- och pressjästtillverkningen samt i stor
utsträckning även vid beredningen av viner och
fruktviner användes numera renkulturer av speciellt
utexperimenterade kultur jästraser, som renodlas å därför
särskilt inrättade laboratorier. I starkt syrat smör
pläga J. förekomma och medverka till uppkomsten av
olika smörfel. Granskad R. N-n.
Jätteasp, se Asp.
Jättegryne, se Jättegröe.
Jättegröe, jättegryne, kasevia (Glyceria maxima
(Hn.) Holmb.), ett mycket högt, ljusgrönt gräs med
grov, krypande rotstock och upprätt, grovt, nedtill
rotslående, högt upp bladbärande strå, långa, 1—2 cm
breda, i knoppläget hopvikta blad, stor yvig vippa av
talrika, små gulgröna eller violettbrokiga, borstlösa
småax.
Denna art, som är ett av våra största inhemska gräs,
förekommer längs sjöstränder och vattendrag på
normalt översvämmad eller mycket fuktig mark. Det
har tidigare spritts i mellersta delarna av landet genom
utplantering. För utplanteringen användas
rotstocksbitar, som kunna utläggas på drygt 1 meters avstånd
från varandra. J. anses ge ett gott foder; det bör
emellertid skördas tidigt, då det eljest blir grovt;
bäst synes vara att använda det till ensilage. J. är
stundom angripen av en sotsvamp (XJstilago longissima
Lev.), vilken anses kunna förorsaka
förgiftningssymtom hos kreaturen. Rotstockar av J. ha tidigare
funnits i handeln och gräset har lokalt spelat en viss
roll för foderförsörjningen. I den moderna
foderproduktionen tyckes det ej ha någon egentlig uppgift att fylla.
H. O—d.
Jättcpumpa, se Pumpa.
Jätteädeltistel, se Tistel,
469
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
