Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kastning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kastning
Kastning
smittats från nötkreatur; år 1922 påvisades ett
liknande fall i U. S. A. och därefter följde inom kort
enahanda rapporter från många andra länder. I Sverige
konstaterades det första fallet av
kastningsbacillin-fektion år 1927. Den sjukdomsbild, som dessa tre
bakterietyper framkalla hos människa, karakteriseras
i främsta rummet av en långvarig, hög feber, som
efter veckor eller månader avbrytes av kortare
feberfria perioder. Temperaturkurvan får följaktligen ett
vågformigt utseende, vilket givit upphov till namnet
undulantfeber som gemensam benämning för
denna sjukdomsgrupp. — Sedan samhörigheten mellan de
nämnda tre bakterietyperna blivit klarlagd, har
man efter Bruce också samlat dem under namnet
Brucella och kallat medelhavsfeberns orsak för Brucella
melitensis, Bångs kastningsbacill för Brucella åbor lus
och den typ, som företrädesvis angriper svin för
Brucella suis. I analogi härmed har man även benämnt
de sjukdomar hos djur och människa, som dessa
bakterier orsaka, för brucelloser.
Den smittsamma K. har en mycket stor utbredning
över så gott som hela världen, där nötkreatursavel
bedrives. Även i vårt land är sjukdomen mycket
spridd. Sjukdomen har en jämförelsevis ringa
utbredning i Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands och
Gävleborgs län samt är tämligen ringa utbredd i större
delarna av Jämtlands, Kopparbergs, Värmlands,
Göteborgs och Bohus län samt på Gotland och Öland.
Sjukdomen är mycket vanligt förekommande i
Stockholms, Uppsala, Västmanlands, Södermanlands,
Östergötlands och Malmöhus län samt i vissa delar av
Hallands, Älvsborgs och Örebro län. Sjukdomens stora
utbredning i de delar av vårt land, där
nötkreaturs-aveln nått längst och där en intensiv ladugårdsskötsel
bedrives, vållar landet en ur nationalekonomisk
synpunkt synnerligen allvarlig förlust, vilken sannolikt är
jämförbar med den skada, som orsakas av
nötkreaturstuberkulosen eller omkring 30 millioner kronor per år.
Förlusterna till följd av sjukdomen uppkomma
därigenom, att kastningen av fostret medför sjukliga
förändringar i könsorganen, varigenom djuret ofta blir
sterilt. De kor, som kasta, komma icke upp i normal
mjölkmängd; kalven går förlorad och besättningens
rekrytering försvåras. I vissa fall kunna även till följ d
av infektionen besvärliga hältor uppstå. De svåraste
förlusterna uppstå, när sjukdomen utbryter i en
besättning, som tidigare varit 1’ri och där djuren således
ej hava någon motståndskraft.
Kastningsbacillen kan intränga i kroppen genom
samtliga slemhinnor. Huvudsakligen torde smittämnet
upptagas med fodret. Sedan smittämnet inkommit i
djurkroppen, slår det sig först huvudsakligen ned i
lymfkörtlarna. I och med att hondjuret blir dräktigt
spridas kastningsbacillerna till livmodern, där de i
vissa fall åstadkomma inflammatoriska processer i
fosterhinnorna, vilket kan medföra kastning. FIos
sädana kor, som tidigare kastat, kunna bacillerna finnas
i livmodern under dräktighetstiden utan att medföra
kastning. I sådana fall får man emellertid räkna med
att vid den normala kalvningen kastningsbaciller
utsöndras i riklig mängd, ehuru kon går tiden ut ocli
föder en normalt utvecklad kalv. Efter kalvning och
kastning kvarstanna kastningsbacillerna i vanliga fall
icke någon längre tid i livmodern, i regel antagligen
omkring 2 månader. Även i juvret kunna
kastningsbacillerna slå sig ned, och härvid avsöndras baciller
med mjölken, i vissa fall under åratal. Hos handjur
lokaliseras smittämnet förutom i lymfkörtlarna även
i vissa fall i könskörtlarna, antingen i de i bäckenhålan
liggande sädesblåsorna eller i testiklarna eller
bi-testiklarna. I senare fallet brukar pungsäcken å den
angripna sidan bli starkt ansvälld och ömmande.
Sjukdomens inkubationstid varierar avsevärt, beroende
på huru nedsmittningen sker, d. v. s. på vilken väg
smittan inkommer i djurkroppen, på huru stor mängd
smittämne, som vid tillfället i fråga införes, på
smittämnets virulens samt dessutom på om det nedsmittade
djuret är dräktigt eller ej och i vilket dräktighetsstadium
det befinner sig. Den tid, som förlöper från det ett
djur smittats tills det kastar, kan variera från en månad
upp till 8—9 månader eller längre, om t. ex. infektionen
drabbar en könsmogen men icke betäckt kviga. Efter
en kraftig utfodringsinfektion med efterhörd från en
kastko, inträder kastningen vanligen 2—3 månader
senare. Nyare undersökningar synas tyda på att, om
hondjuret bär abortbaciller i blodbanorna, när det
betäckes, eller om det infekteras samtidigt med
betäckningen, inträder kastningen sent. Vid tjursmitta
synes inkubationstiden vara 6—8 månader. Som allmän
regel synes gälla, att djuren redan 2—5 veckor efter
infektionen visa positiv blodreaktion, men i vissa fall
blir reaktionen positiv först långt senare, understundom
först sedan djuret aborterat.
Pä vilka vägar utskiljas kastningsbacillerna ur kroppen?
Kalvar, som få mjölk från smittade kor, bli ofta
temporärt spridare av kastningsbaciller. En del av de
baciller, som de erhålla med mjölken, kunna nämligen
passera deras digestionsapparat, och på så vis kan
smittämne spridas med träcken. Detta upphör
emellertid relativt snart, sedan kalvarna icke längre få
infekterad mjölk, man anser senast 30 dagar, sedan
sådan mjölkutfodring upphört. Nyfödda kalvar efter
infekterade kor kunna naturligtvis även bära på
smittämnet i sin hårbeklädnad. Kvigor och kor.
Obetäckta kvigor kunna icke sprida smittämne vare sig
från livmodern eller juvret men däremot viss tid med
avföringen, sedan de förtärt infekterat material, och
möjligen även med urinen. Från den infekterade kon
486
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
